saxat från smittskyddsinstitutet:
[
http://www.smittskyddsinstitutet.se ]
Orsakande mikroorganism, smittvägar och smittspridning
Malaria orsakas av encelliga organismer, s.k. urdjur (protozo), som tillhör släktet Plasmodium. Det finns flera olika plasmodiearter. I första hand ger Plasmodium falciparum och P. vivax sjukdom hos människa, men också P. ovale och P. malariae. Parasiterna sprids via Anopheles-myggan, som även finns i Sverige.
P. falciparum förekommer allmänt i tropikerna och är orsaken till praktiskt taget alla dödsfall i malaria. Det är också P. falciparum som är problemet när det gäller motståndskraft (resistens) mot malarialäkemedel.
P. vivax orsakar en mildare form av malaria, tål en lägre omgivningstemperatur och utvecklas också snabbare i myggvektorn och har därför möjlighet, om förutsättningarna i övrigt är goda, att överföras även i ett tempererat klimat som t.ex. Sveriges.
Förekomsten av malaria varierar stort inom tropikerna. Smittrisken kan kraftigt skilja sig åt mellan olika områden, vilket påverkar våra rekommendationer om hur sjukdomen bör förebyggas.
De flesta till Sverige importerade fallen har smittats i Afrika och c:a 80% av dessa är orsakade av P. falciparum. Av de övriga, som alltså smittats i Asien eller Syd- och Mellanamerika, är P. vivax orsaken i drygt 80% av fallen.
Inkubationstiden är i regel 2–4 veckor, men kan i undantagsfall uppgå till flera år, eftersom vissa malariaparasiter kan ligga latenta i kroppen i åratal.
Symtom, komplikationer, behandling och diagnostik
Patienten insjuknar med illamående, feber, huvudvärk och muskelvärk. Vid en falciparuminfektion kan patienten snabbt bli medvetslös, få svåra diarréer och/eller utveckla chock. För att en sådan patient skall klara sig måste behandling insättas omedelbart.
Sjukdomsbilden vid infektion med övriga plasmodiearter är betydligt mildare, och det är här man kan se de karakteristiska feberattackerna och temperaturkurvorna "varannandags-" – respektive "vartredjedagsfrossa".
Det finns ett flertal, mycket effektiva läkemedel mot malaria, däribland det traditionella kininet.
Diagnos ställs genom mikroskopisk undersökning av tjock droppe/blodutstryk.
Allmänt förebyggande åtgärder
Man kan skydda sig mot malaria på i princip två olika sätt. Båda sätten bör nyttjas:
undvika myggstick
profylax med läkemedel
Genom att skydda sig mot myggstick kan man minska risken för malaria och andra insektsöverförda smittor. Man bör till kvällarna, den tid då myggorna framför allt biter, bära långärmade tröjor och långbyxor. Man bör också smörja in huden med myggmedel och till natten bör man ligga under myggnät. Fläkt eller luftkonditionering håller i viss mån myggen borta.
Det är vanligt, när man reser till ett område med malaria, att man ordineras läkemedel i förebyggande syfte. Antalet profylaktiska läkemedel är många, och bakom olika profylaxförslag skall ligga en kunskap om det aktuella malarialäget och känslighetsmönstret hos de malariastammar som är aktuella inom området. Profylaxen skall också anpassas till resans karaktär och till dess långvarighet. Olika rekommendationer kan vara likvärda.
Trots adekvat profylax kan man ändå drabbas av malaria efter profylaxens upphörande, vilket resenären bör vara informerad om.
Malaria kan även spridas via blodtransfusion. Efter ett besök i tropikerna är man avstängd som blodgivare i 6 månader. Personer som en gång haft malaria accepteras i regel inte som blodgivare.
Under flera år har man arbetat med att få fram ett fungerande malariavaccin men problemen är stora och ett kommersiellt tillgängligt vaccin lär dröja.
Åtgärder vid inträffade fall och/eller utbrott
Malaria är enligt smittskyddslagen en anmälningspliktig sjukdom och inträffade fall anmäls till smittskyddsläkaren i landstinget och Smittskyddsinstitutet (SMI).
Dessa anmälningar är av betydelse för att skapa underlag för eventuella ändring av våra profylaxrekommendationer.
