Det var kul att följa diskussionen kring röjdykutbildning kontra civilt dykcertifikat. Det gav mig blandade känslor av nostalgi och stolthet.
Vad jag skulle vilja tillägga i forumet är lite om armédykarna som ju inte verkar så välkända.
Året 89/90 genomförde jag min värnplikt som Armédykare vid Ing2 Eksjö. Att det mitt i mörkaste småland finns behov av dykare verkar ju märkligt och för visso blev det märklig dykning. Mestadels i sjöar och åar som ju vårt inland är fullt utav. Fascinerande nog utbildar armén lika många dykare som marinen, enligt Hans Örnhagen, vilket man ju inte skulle tro.
Nog om det vad är då en armédykare?
Man är en del av ingenjörstrupperna så vardagen består i att bygga vägar och broar och vadställen samt fördröjande stridföring som att lägga minor och upprätta spärrar. Det som särskiljer en armédykare i detta sammanhang är att den personen ska kunna utföra arbeten under vatten. Tillexempel rekognosera vadställen över åar för stridsvagnar, plocka upp brodelar som tappats vid brobyggen, agera räddningsdykare vid övningar av ovan nämnda. Oftast har man dock inte fältövningar utan utbildning vid regementet. Mycket av vad en armédykare då gör är att bygga saker under vatten. Man använder t.ex. kompressordrivna borrmaskiner eller vanliga handhållna verktyg. Detta sker normalt inte på så stora djup och arbetet kan ske i sträck under flera timmar antigen genom ytluftsförsörjning eller genom att man kontinuerligt byter flaskor antingen under vattnet eller på land. Till viss utsträckning anlitas armédykare i olika samhällsuppgifter. Under detta utbildningsår lagade vi bryggor åt räddningsverket, lade ut optisk kabel åt Telia, hjälpte Polisen i Vetlanda med bärgningsarbeten. Minst ärofyllt var väll när vi ”muddrade” upp tusentals golfbollar ur vattenhindren på en golfbana.
Utbildningen då, undrar ni!
Jo efter en inledande vecka började utbildningen med grundläggande övningar och teori i Karlskrona. Detta varvades med medicinska test, och en ”provtryckning” till 5 atö. Det jag minns allra bäst var att jag var nära på att åka ut för att jag hade så lite underhudsfett. Jag tror att deras argument var att en mager dykare blir en kall dykare är en dålig dykare. Nåja jag klarade mig precis. Den nyttigaste erfarenheten från denna vecka var att göra friuppstigning från 18m.
Andra utbildningsveckan var förlagd vid KA1. Fysträning varvades med mer dykövningar dykmedicin och teori. Mycket tid ägnas åt samspel under ytan, t.ex. att i par snickra en trälår under vattnet. Även mer dykrelaterade färdigheter som användande av helmask och arbeta med signallina/dykskötare.
Tredje veckan for vi upp till Dalälven. Nu skulle vi öva oss i att utföra samma saker i strömmande vatten. Det var inte tal om att simma. Hängandes i en tross fick vi här prova att snickra i trä. Inget dykpar lyckades med sina uppgifter utan att strömmen fick fatt i någon planka eller skruv. Att sköta lyftsäckar i strömmen var ett vågspel. När jag placerade ett broelement på foten förstod jag att de blyskor vi använde inte hade övertäckta tår av en ren slump. Vi var alla på gränsen till utmatning från att konstant kämpa mot strömmen men vår värsta ängslan var ändå att bli förkyld. Var man borta mer än två dagar fick man inte fullfölja utbildningen utan snöpligt åka hem till Eksjö.
De två sista veckorna var vi ute i Stockholms ytterskärgård. Här följde nu mera övningar i olika arbetsmoment. Snickra, skruva, prova att svetsa under vatten, applicera sprängämnen, sökning och bärgning, undevattensnavigering och simma, simma, simma. Just att svetsa under vatten minns jag som svårt. Svajande i blyskor måste man hålla koll på ytluftslangen, signallinan samt svetsaggregatet då man med nedfällt svetsvisir försökte måtta var fogen skulle vara. Ja det var ett konststycke. Djupdyk till 40 meter blev det också för att vi skulle få prova på hur finmotoriken påverkades av djupberusningen. Jag minns så väl att jag vid 30 meter tyckte att det var mörkt, kalt och otrevligt medan jag vid 40 meter tyckte att allt var OK och hur balt som helst. Omdömet var inte att lita på och än mindre motoriken.
Efter att i fem veckor tillbringat hela dagarna i vattnet var grundutbildningen nu klar. Jag hade klarat utbildningen utan att bli förkyld. Jag hade visat att jag klarade av att dyka under värsta tänkbara förhållanden, utmattad, under stress, i kallt strömmande vatten, med dålig sikt och under handhavande av ”komplicerad” utrustning. Jag var en Armédykare.
Vad motsvarar det Civilt???
Mycket och inget alls skulle jag tro!
Dykfärdigheterna svara väl mot ett A-certifikat men det finns några principiella skillnader mellan sportdykning och vad vi fick lära oss. Ett moment som saknades var dykplanering. Här fanns ingen ”PLUMS”-regel eller diskussion om hur ytorganisationen bör vara vid en dykutfärd. Orsaken är såklart att den delen sköttes av befälen. Vidare har militären tillgång till andra medel än vad som civilt är brukligt så säkerhetstänkandet är annorlunda. Slutligen ger den militära dykutbildningen övning i att lösa dykuppgifter när som helst under vilka omständigheter som helst. Dykaren får en uppgift och hoppar sedan i. Jag tror att det gör en militär dykare till en erfaren men en något dumdristig dykare, civilt set.
Det är min uppfattning att en militärt utbildad dykare inte ska få ett civilt dykcertifikat automatiskt. Man bör genomgå en kompletterande del där man lär sig dykplanering och även får en förståelse för vanliga sportdykares tänkande, annars kan nog farliga situationer uppstå när man dyker civilt. Speciellt tror jag att militärutbildade dykare inte blir de bästa instruktörerna då de oftast inte har förståelse för vad en nybörjare kan tycka är svårt eller skrämmande.
Vad jag skulle vilja tillägga i forumet är lite om armédykarna som ju inte verkar så välkända.
Året 89/90 genomförde jag min värnplikt som Armédykare vid Ing2 Eksjö. Att det mitt i mörkaste småland finns behov av dykare verkar ju märkligt och för visso blev det märklig dykning. Mestadels i sjöar och åar som ju vårt inland är fullt utav. Fascinerande nog utbildar armén lika många dykare som marinen, enligt Hans Örnhagen, vilket man ju inte skulle tro.
Nog om det vad är då en armédykare?
Man är en del av ingenjörstrupperna så vardagen består i att bygga vägar och broar och vadställen samt fördröjande stridföring som att lägga minor och upprätta spärrar. Det som särskiljer en armédykare i detta sammanhang är att den personen ska kunna utföra arbeten under vatten. Tillexempel rekognosera vadställen över åar för stridsvagnar, plocka upp brodelar som tappats vid brobyggen, agera räddningsdykare vid övningar av ovan nämnda. Oftast har man dock inte fältövningar utan utbildning vid regementet. Mycket av vad en armédykare då gör är att bygga saker under vatten. Man använder t.ex. kompressordrivna borrmaskiner eller vanliga handhållna verktyg. Detta sker normalt inte på så stora djup och arbetet kan ske i sträck under flera timmar antigen genom ytluftsförsörjning eller genom att man kontinuerligt byter flaskor antingen under vattnet eller på land. Till viss utsträckning anlitas armédykare i olika samhällsuppgifter. Under detta utbildningsår lagade vi bryggor åt räddningsverket, lade ut optisk kabel åt Telia, hjälpte Polisen i Vetlanda med bärgningsarbeten. Minst ärofyllt var väll när vi ”muddrade” upp tusentals golfbollar ur vattenhindren på en golfbana.
Utbildningen då, undrar ni!
Jo efter en inledande vecka började utbildningen med grundläggande övningar och teori i Karlskrona. Detta varvades med medicinska test, och en ”provtryckning” till 5 atö. Det jag minns allra bäst var att jag var nära på att åka ut för att jag hade så lite underhudsfett. Jag tror att deras argument var att en mager dykare blir en kall dykare är en dålig dykare. Nåja jag klarade mig precis. Den nyttigaste erfarenheten från denna vecka var att göra friuppstigning från 18m.
Andra utbildningsveckan var förlagd vid KA1. Fysträning varvades med mer dykövningar dykmedicin och teori. Mycket tid ägnas åt samspel under ytan, t.ex. att i par snickra en trälår under vattnet. Även mer dykrelaterade färdigheter som användande av helmask och arbeta med signallina/dykskötare.
Tredje veckan for vi upp till Dalälven. Nu skulle vi öva oss i att utföra samma saker i strömmande vatten. Det var inte tal om att simma. Hängandes i en tross fick vi här prova att snickra i trä. Inget dykpar lyckades med sina uppgifter utan att strömmen fick fatt i någon planka eller skruv. Att sköta lyftsäckar i strömmen var ett vågspel. När jag placerade ett broelement på foten förstod jag att de blyskor vi använde inte hade övertäckta tår av en ren slump. Vi var alla på gränsen till utmatning från att konstant kämpa mot strömmen men vår värsta ängslan var ändå att bli förkyld. Var man borta mer än två dagar fick man inte fullfölja utbildningen utan snöpligt åka hem till Eksjö.
De två sista veckorna var vi ute i Stockholms ytterskärgård. Här följde nu mera övningar i olika arbetsmoment. Snickra, skruva, prova att svetsa under vatten, applicera sprängämnen, sökning och bärgning, undevattensnavigering och simma, simma, simma. Just att svetsa under vatten minns jag som svårt. Svajande i blyskor måste man hålla koll på ytluftslangen, signallinan samt svetsaggregatet då man med nedfällt svetsvisir försökte måtta var fogen skulle vara. Ja det var ett konststycke. Djupdyk till 40 meter blev det också för att vi skulle få prova på hur finmotoriken påverkades av djupberusningen. Jag minns så väl att jag vid 30 meter tyckte att det var mörkt, kalt och otrevligt medan jag vid 40 meter tyckte att allt var OK och hur balt som helst. Omdömet var inte att lita på och än mindre motoriken.
Efter att i fem veckor tillbringat hela dagarna i vattnet var grundutbildningen nu klar. Jag hade klarat utbildningen utan att bli förkyld. Jag hade visat att jag klarade av att dyka under värsta tänkbara förhållanden, utmattad, under stress, i kallt strömmande vatten, med dålig sikt och under handhavande av ”komplicerad” utrustning. Jag var en Armédykare.
Vad motsvarar det Civilt???
Mycket och inget alls skulle jag tro!
Dykfärdigheterna svara väl mot ett A-certifikat men det finns några principiella skillnader mellan sportdykning och vad vi fick lära oss. Ett moment som saknades var dykplanering. Här fanns ingen ”PLUMS”-regel eller diskussion om hur ytorganisationen bör vara vid en dykutfärd. Orsaken är såklart att den delen sköttes av befälen. Vidare har militären tillgång till andra medel än vad som civilt är brukligt så säkerhetstänkandet är annorlunda. Slutligen ger den militära dykutbildningen övning i att lösa dykuppgifter när som helst under vilka omständigheter som helst. Dykaren får en uppgift och hoppar sedan i. Jag tror att det gör en militär dykare till en erfaren men en något dumdristig dykare, civilt set.
Det är min uppfattning att en militärt utbildad dykare inte ska få ett civilt dykcertifikat automatiskt. Man bör genomgå en kompletterande del där man lär sig dykplanering och även får en förståelse för vanliga sportdykares tänkande, annars kan nog farliga situationer uppstå när man dyker civilt. Speciellt tror jag att militärutbildade dykare inte blir de bästa instruktörerna då de oftast inte har förståelse för vad en nybörjare kan tycka är svårt eller skrämmande.
