Min sista bergstur, i Schweiz, började på min 75-årsdag, 23/8 2019, och slutade efter 9 dagar, med skrikande rygg, i San Gottardo. P g a ryggen och pandemin blev det ingen form av vandring 00 och 01 (vågade inte resa nånstans), men flera cykelturer, 3-5 dagar i Östergötland med omnejd, övernattning på campingplatser. I vintras gick jag 8 veckor för en PT bl a med syfte att stärka ryggmusklerna och därmed belasta min trasiga ländrygg mindre. Jag har nu gjort en fyrdagarstur i Småland (Holavedsleden) och en sexdagars i Skåne (SL1, Valjeviken-Simontorp).
En skillnad mot tidigare låglandsturer (Östergötland, Sörmland, Bergslagen) är att jag nu gick med stavar, p g a ett dåligt knä. Jag kunde övernatta vackert, ofta vid vatten och alltid i tält, vilket ryggen gillar -- det var den stora behållningen. Men jag märkte att jag har svårt, både fysiskt och psykiskt, för långa sträckor i skog, på knöligt underlag. Kanske Skåneturen var mindre väl vald, ty där blev det långa sträckor utan att egentligen se så mycket, inte ens djur. "Vilt" är inte alltid vackert. Och jag lyckades pricka in två rejäla värmeböljor. Jag bar upp till 3 liter vatten, mer än på Korsika 2002.
Det är inte precis läge att fundera på mitt framtida friluftsliv, men om jag lever och har hälsan, nästa vår och sommar, kommer jag troligen att lägga upp turer som mer följer otrafikerade småvägar och ger fler vyer över vatten. Och då alltså använda olika blad av Sverigekartan, snarare än "ledkartor". Av de låglandsturer jag hittills gjort är det tre som skiljer ut sig. Ulrika-Boxholm 2007, Torshag-Katrineholm 2008 och Ramundeboda-Ånnaboda 2010.
En skillnad mot tidigare låglandsturer (Östergötland, Sörmland, Bergslagen) är att jag nu gick med stavar, p g a ett dåligt knä. Jag kunde övernatta vackert, ofta vid vatten och alltid i tält, vilket ryggen gillar -- det var den stora behållningen. Men jag märkte att jag har svårt, både fysiskt och psykiskt, för långa sträckor i skog, på knöligt underlag. Kanske Skåneturen var mindre väl vald, ty där blev det långa sträckor utan att egentligen se så mycket, inte ens djur. "Vilt" är inte alltid vackert. Och jag lyckades pricka in två rejäla värmeböljor. Jag bar upp till 3 liter vatten, mer än på Korsika 2002.
Det är inte precis läge att fundera på mitt framtida friluftsliv, men om jag lever och har hälsan, nästa vår och sommar, kommer jag troligen att lägga upp turer som mer följer otrafikerade småvägar och ger fler vyer över vatten. Och då alltså använda olika blad av Sverigekartan, snarare än "ledkartor". Av de låglandsturer jag hittills gjort är det tre som skiljer ut sig. Ulrika-Boxholm 2007, Torshag-Katrineholm 2008 och Ramundeboda-Ånnaboda 2010.
