Jag vill bara tipsa om en nyskriven novell av författaren Ola Nilsson som finns i det senaste numret av den norrländska litteraturtidskriften Provins (3/2012). Det är en hårdkokt, svart outsiderberättelse som bär på en rejäl dos samhällskritik och som som utspelar sig i högfjällsmiljön runt Kebnekaise. Novellen bär titeln Halspasset.
Ett smakprov:
"Han åt sin lunch vid insteget uppe i passet. Det hade blivit helt vindstilla igen och det vara bara några meters sikt. Hela världen var gråvit omkring honom. Han tittade ner på sina fotspår i snön. De försvann ner i branten mot Storglaciären. Det var skönt att ha den bakom sig. På andra sidan var det fritt fall ner till Rabots glaciär, men det var ingen sikt. Han försökte se något men det var helt tätt. Han visste att han kunde ta ett språng ut i dimman på den sidan och falla handlöst. Kaffet i termosen var fortfarande varmt och koffeinet blandades med nikotinet från en cigarett och han slöt ögonen en stund. Han såg den gamle orren framför sig, hur den låg intill busken långt där nere i dalgången. Det högg till lite i hjärtat när han tänkte på den stackars gammtuppen. Men den fattade ju inte. Han släppte fimpen ner i gruset. Det fanns spår av klättrare lite var stans om man tittade noga, märken efter säkringar i berget, avtrycket av en del av en skosula som av någon anledning inte spolats bort. Han spände fast isyxan på ryggsäcken och kontrollerade så att det inte hängde några lösa remmar eller annat från hans kläder eller från packningen. Sedan vände han blicken upp mot klippväggen, satte ut en fot och sedan en hand och började klättringen."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ola_Nilsson_(författare)
Ett smakprov:
"Han åt sin lunch vid insteget uppe i passet. Det hade blivit helt vindstilla igen och det vara bara några meters sikt. Hela världen var gråvit omkring honom. Han tittade ner på sina fotspår i snön. De försvann ner i branten mot Storglaciären. Det var skönt att ha den bakom sig. På andra sidan var det fritt fall ner till Rabots glaciär, men det var ingen sikt. Han försökte se något men det var helt tätt. Han visste att han kunde ta ett språng ut i dimman på den sidan och falla handlöst. Kaffet i termosen var fortfarande varmt och koffeinet blandades med nikotinet från en cigarett och han slöt ögonen en stund. Han såg den gamle orren framför sig, hur den låg intill busken långt där nere i dalgången. Det högg till lite i hjärtat när han tänkte på den stackars gammtuppen. Men den fattade ju inte. Han släppte fimpen ner i gruset. Det fanns spår av klättrare lite var stans om man tittade noga, märken efter säkringar i berget, avtrycket av en del av en skosula som av någon anledning inte spolats bort. Han spände fast isyxan på ryggsäcken och kontrollerade så att det inte hängde några lösa remmar eller annat från hans kläder eller från packningen. Sedan vände han blicken upp mot klippväggen, satte ut en fot och sedan en hand och började klättringen."
http://sv.wikipedia.org/wiki/Ola_Nilsson_(författare)