Som barnbarn till en f.d. kolare så hade jag förmånen att få ta del av hur en kolarkoja byggdes innan min morfar gick bort 1979.
Någon ”standardritning” för hur en kolarkoja skulle se ut fanns inte utan berodde på tradition på just den platsen, hur länge den skulle stå och vad man hade tillgång till. De erfarenheter som jag har tagit del av är från södra Hälsinglands finnskogar.
I grunden är det en övernattningskoja under någon vecka, oftast för två personer då milan eller milorna fordrade kontinuerlig passning för inte ”slå” och brinna upp.
Kolningen skedde oftast under den snöbefriade delen av året och då odlingssäsongen var över. Man behöver ”stybb” till milan och det är inte så lätt om marken är frusen. Samtidigt behövdes också en hel del vatten vid ”utrivningen” av milan så torra sommarmånader var inte heller så bra. På så sätt behövdes inte isolering mot vinterkyla eller liknande.
Kojan skulle placeras högre än själva milan och på en plats så att vatten rann ifrån kojan så att det inte blev så fuktigt inne. Fanns det möjlighet så hände det ofta att man grävde en rektangulär grop till att börja med. På så sätt behövdes mindre virke till själva byggandet och jorden isolerade bra men risken var att vatten blev stående om det var för fuktigt.
Långväggarna bestod av stockar av mindre träd som delades på mitten i längdriktningen (halvmånformade). Dessa ställdes upp med barksidan utåt. Långväggarna sluttade inåt-uppåt och ibland ställdes de helt enkelt mot varandra som ett upp och nedvänt V. För att få kojan lite större gjordes dock ofta ett smalt sluttande tak som långväggarnas ”bakar” lutades in mot. Dörren placerades antingen i en av kortändarna. Ofta sluttades då också denna vägg något inåt för att dörren skulle täta bättre av sin egen tyngd. Dörren kunde också placeras i långväggen nära ena kortväggen. I ena kortsidan fanns eldstaden. Antingen som kallmur (utan bruk) och tätad med lera (vanlig jord innehåller så mycket organiska ämnen att den kan brinna/glöda och orsaka eldsvåda.. Ofta var det fråga om en enkel öppen spis med en medhavd trefot eller några stenar att ställa en stekpanna på. Om kojan skulle användas vid flera tillfällen så hade man ibland med sig en påse bruk. Det finns exempel på kojor som använts längre tid eller vid flera säsonger, där man tagit med sig en liten järnspis och/eller ett litet fönster att sätta i ena kortväggen (dörren i långväggen).
Väggar och tak tätades med vitmossa och täcktes med näver. Över detta lades grästorvor och jord. Det blev en bra isolering och i och med att näver står emot röta ganska länge kunde kojorna stå i åtskilliga år.
Invändigt gjordes två enkla britsar utefter långväggarna. Britsarna täcktes vanligtvis med granris (lätt att byta, isolerande och drog inte åt sig fukt som t.ex. halm).
Det finns en hel del beskrivningar och bilder på nätet. En snabb sökning på ”kolarkoja” på Google resulterade i ett hundratal träffar.
