Låt dig fångas upp av objekt i landskapet
Det beror helt klart på i vilken typ av landskap du befinner dig.
I en sluten skog är det inte lönt att syfta mot en tall 30 meter bort. Då ser jag hellre till att fångas upp av något, en väg, myr, sjö, äng, stig, å etc som går tvärs min väg. Man går på ungefärlig kompass-kurs tills man möter objektet. Detta praktiserades med fördel då jag spårade/radiopejlade älg för några år sedan. Eftersom jag hade stora ovikta kartor kunde jag inte ha med dem när jag gick in efter älgen. Då jag visste ungefärligt (+/- 200 meter) var den var kollade jag bara kartan var närmaste väg var (typ NO) innan jag lämnade bilen. Efter att ha hittat älgen och gjort mina undersökningar var det bara att gå mot NO tills man träffade på vägen. Man kan inte missa en väg som går på tvären.
Om du där emot går i fjällen är syftning över längre avstånd på sin plats. Var dock uppmärksam om du går ner i sänkor kan ditt syftobjekt försvinna bakom krön. Tänk på att mycket kan gömma sig mellan 20 meters ekvidistans. Dessutom kan dimma snabbt uppkomma i fjällen och då gäller samma orienteringsmetod som i sluten skog. Det är mycket viktigt att lära sig läsa landskapet med lutningar och riktning på vattendrag. Om du skulle gå totalt vilse i ett landskap med glesa vägar (typ Norrland) kan man följa ett vattendrag nedströms. De flesta vägar går i dalbottnar eller längs sluttningar och vatten rinner neråt. De flesta samhällen ligger längs vattendrag i dalarna.
Det svåraste landskapet jag orienterat i är Finnmarksvidda i Nordnorge. Landskapet är småkullrigt med en massa småtjärnar och myrar emellan. Det är svårt att skilja den ena dalgången från den andra. Då är det extra viktigt att hela tiden hänga med på kartan var man är. Om man har följt en led utan att kolla kartan ett tag är det svårt att nyorientera sig.
Detta med orientering är en träningssak. Öva nära där du bor, var du känner terrängen någorlunda. Gå sedan till svårare och okända marker.
Anders Villumsen
Biolog