Wow,...coolt karin. Nu vet du hur det känns att vara vågsurfare och ligga o tajma dyningen, medge att det var ganska häftigt i alla fall. Synd bara att du missade belöningen att få rida vågen oxå. Fast det kanske är lite marigt i kajak iställer för på bräda =)
/MW
Karin skriver:
"Vi var en grupp på fem kajakister som i sakta mak paddlade längs en vacker och dramatisk kuststräcka i norra Nya Zealand. Solsken, vindstilla, en mjuk dyning som hissade oss sakta upp och ner, men ett par hundra meter innanför oss bröts detta mjuka till en dånande och skummande jacuzzi över skarpa klipprev. Det var ett kraftfullt skådespel och jag njöt av anblicken.
Jag var helt enkelt inne i min egen lilla värld när jag abrupt väcktes av att någon ropade mitt namn. Jag vände huvudet ut mot havet, lagom för att se den sista av de andra kajakerna ett 50-tal meter ut, försvinna över kanten på en gigantisk vägg av vatten som nu var på väg rakt mot mig.
Snabb 90-graders sväng och sedan absolut full fart i maskineriet!
Min kajak klättrade och klättrade, i evighet kändes det som, och brantare och brantare blev det. Jag låg nästan slickad mot fördäck och försökte i denna ogynsamma ställning ändå att paddla fortare än jag någonsin förr gjort. Det började fräsa där uppe ovanför mitt huvud och i nästa ögonblick träffades jag av brottets fulla kraft. Jag tappade andan i flera sekunder och saltvattnet trängde in i varje por kändes det som. Ett sista vanvettigt krafttag med paddeln och jag var igenom, så fritt fall på någon meter och landa med en hård duns på baksidan av vågen.
De andra kajakerna var redan försvunna bakom nästa våg och jag tog nya krafttag för att få upp farten igen. Klättra och klättra och den här gången bröt vågen något senare, sedan ny duns. Två vågor kvar, men nu hade det värsta stinget gått ur dem och jag kunde strax förena mig med de andra."
/MW
Karin skriver:
"Vi var en grupp på fem kajakister som i sakta mak paddlade längs en vacker och dramatisk kuststräcka i norra Nya Zealand. Solsken, vindstilla, en mjuk dyning som hissade oss sakta upp och ner, men ett par hundra meter innanför oss bröts detta mjuka till en dånande och skummande jacuzzi över skarpa klipprev. Det var ett kraftfullt skådespel och jag njöt av anblicken.
Jag var helt enkelt inne i min egen lilla värld när jag abrupt väcktes av att någon ropade mitt namn. Jag vände huvudet ut mot havet, lagom för att se den sista av de andra kajakerna ett 50-tal meter ut, försvinna över kanten på en gigantisk vägg av vatten som nu var på väg rakt mot mig.
Snabb 90-graders sväng och sedan absolut full fart i maskineriet!
Min kajak klättrade och klättrade, i evighet kändes det som, och brantare och brantare blev det. Jag låg nästan slickad mot fördäck och försökte i denna ogynsamma ställning ändå att paddla fortare än jag någonsin förr gjort. Det började fräsa där uppe ovanför mitt huvud och i nästa ögonblick träffades jag av brottets fulla kraft. Jag tappade andan i flera sekunder och saltvattnet trängde in i varje por kändes det som. Ett sista vanvettigt krafttag med paddeln och jag var igenom, så fritt fall på någon meter och landa med en hård duns på baksidan av vågen.
De andra kajakerna var redan försvunna bakom nästa våg och jag tog nya krafttag för att få upp farten igen. Klättra och klättra och den här gången bröt vågen något senare, sedan ny duns. Två vågor kvar, men nu hade det värsta stinget gått ur dem och jag kunde strax förena mig med de andra."