Klockan börjar närma sig 16.00 och jag sitter på mitt arbete framför datorn och räknar de sista minuterna innan det är dags att gå hem för dagen. Så särskilt kreativ är jag inte då jag vet vad som väntar, och om jag bara visste! Ute i hundgården som vi har på jobbet står min finska spets tik och skäller och pratar med omgivningen. Hon saknar nog kamraterna i hundgården hemma.
Klockan blir, sent om sider enligt min åsikt, 16.00. Jag flyger upp från min stol och kan inte nog dölja min ivrighet, säger adjö till arbetskamraterna och hämtar kompisen därute. Nu ska vi jaga fågel!
Jag parkerar bilen en bit in på en skogsbilväg och så bär det iväg. Vädret är inte det bästa men naturen, lugnet och samarbetet mellan mig och hunden väger upp det mesta. Sakta kryssar vi mellan olika myrar, genom tall och granskog. Hunden är glad att få springa och ibland stannar vi till och pratar lite. Någon fågel syns inte till, det enda levande väsen jag kan se är alla dessa lämlar. Men vad gör det? Hunden har gjort ett bra jobb i alla fall och det är inte antalet skjutna fåglar som avgör om jakten varit god (även om det hjälper till!). Det börjar skymma och vi vänder tillbaka mot bilen.
Vi kommer ut på skogsbilvägen och börjar gå mot bilen, vädret har blivit sämre och nu regnar det riktigt ordentligt. Framför mig trippar hunden med svansen i stolt krok. Plötsligt hoppar hunden till, svansen åker in mellan benen och hon vädrar ner mot en yta med ungtall. Jag blir förvånad, jag kan inget varken se eller höra. Björn tänker jag och jag hinner inte tänka tanken färdigt innan en stor svart (svart för den var blöt) björn hoppar upp på vägen mellan mig och hunden. Björnen vrider på huvudet och tittar än på mig och än på hunden, den ser ut som den tänker; 50 grammare eller 200 grammare? Med ögon stora som klot och en mun formad som en stor fågelholk tittar jag tillbaka. Jag hinner tänka mycket, -uppäten hund (hunden har nu börjat skälla)- skadeskjuten ilsken björn- bekkis med avbiten hand- död björn. Björnen måste ha hört min sista tanke då den vände och hoppade tillbaka till skogens skydd.
Tiken börjar vifta på svansen och springer fram och luktar i spåren. Häftigt, eller hur matte? Ja, tänker jag och börjar skratta. Jag känner mig lycklig, det är inte alla som får se björn även om de varit ute i skogen hela livet. Det var en vacker men ändå omskakande syn på så nära håll. I fortsättningen får även de halvmantlade kulorna följa med mig ut på jakt!
Har du någon spännande eller rolig jaktupplevelse som du vill dela med dig med? Det vore roligt att läsa.
Ha det så länge // Bekkis
[Ändrat av bekkis 2001-10-17 kl 10:15]
Klockan blir, sent om sider enligt min åsikt, 16.00. Jag flyger upp från min stol och kan inte nog dölja min ivrighet, säger adjö till arbetskamraterna och hämtar kompisen därute. Nu ska vi jaga fågel!
Jag parkerar bilen en bit in på en skogsbilväg och så bär det iväg. Vädret är inte det bästa men naturen, lugnet och samarbetet mellan mig och hunden väger upp det mesta. Sakta kryssar vi mellan olika myrar, genom tall och granskog. Hunden är glad att få springa och ibland stannar vi till och pratar lite. Någon fågel syns inte till, det enda levande väsen jag kan se är alla dessa lämlar. Men vad gör det? Hunden har gjort ett bra jobb i alla fall och det är inte antalet skjutna fåglar som avgör om jakten varit god (även om det hjälper till!). Det börjar skymma och vi vänder tillbaka mot bilen.
Vi kommer ut på skogsbilvägen och börjar gå mot bilen, vädret har blivit sämre och nu regnar det riktigt ordentligt. Framför mig trippar hunden med svansen i stolt krok. Plötsligt hoppar hunden till, svansen åker in mellan benen och hon vädrar ner mot en yta med ungtall. Jag blir förvånad, jag kan inget varken se eller höra. Björn tänker jag och jag hinner inte tänka tanken färdigt innan en stor svart (svart för den var blöt) björn hoppar upp på vägen mellan mig och hunden. Björnen vrider på huvudet och tittar än på mig och än på hunden, den ser ut som den tänker; 50 grammare eller 200 grammare? Med ögon stora som klot och en mun formad som en stor fågelholk tittar jag tillbaka. Jag hinner tänka mycket, -uppäten hund (hunden har nu börjat skälla)- skadeskjuten ilsken björn- bekkis med avbiten hand- död björn. Björnen måste ha hört min sista tanke då den vände och hoppade tillbaka till skogens skydd.
Tiken börjar vifta på svansen och springer fram och luktar i spåren. Häftigt, eller hur matte? Ja, tänker jag och börjar skratta. Jag känner mig lycklig, det är inte alla som får se björn även om de varit ute i skogen hela livet. Det var en vacker men ändå omskakande syn på så nära håll. I fortsättningen får även de halvmantlade kulorna följa med mig ut på jakt!
Har du någon spännande eller rolig jaktupplevelse som du vill dela med dig med? Det vore roligt att läsa.
Ha det så länge // Bekkis
[Ändrat av bekkis 2001-10-17 kl 10:15]
