I det flesta hobbies, så tycks det som att man fokuserar mer på grejornas egenskaper och mindre på sina personliga dito!
Yttermera, så vill många (jag är inte undantagen) hävda sej genom att tala om vad man har för prylar och ibland vad man anser om det man inte har valt.
Detta gäller det mesta där produkter krävs för intressets utövande! Med andra ord: Nästan alltid.
Jag håller på med foto en del också.
Jag anser nog - numera - att det är JAG som är den svagaste länken i den kedjan. Inte apparaterna!
Jag har naturligtvis utvecklats som fotograf under årens lopp. Jag kanske inte är särskilt bra, men åtminstone mer nöjd med mina bilder.
Utvecklingen beror mest på att JAG utvecklats.
Inte på att jag skaffat nya och bättre prylar!
Samma sak med paddlingen:
I våras satt jag för första gången någonsin i en kajak.
Vågade inte sitta i den vid stillastående utan att hålla mej i något. Brygga, boj eller gren.
Jag fick smärtor både här och där. Jag var tvungen att stanna och vila mest varje kvart.
I augusti ensampaddlade jag runt Mälaröarna, genom Södertälje och ner till Trosa. Jag var ute i tretton dagar. Jag kände mej aldrig osäker eller rädd och råkade inte ut för några incidenter.
PRYLARNA är i stort sett de samma som när jag satt och darrade i hamnen i våras.
JAG är en annan paddlare.
Min lilla sens moral:
Prylarna behövs naturligtvis.
Men det är jag själv som är det mest ofullkomliga i sammanhanget.
Det är jag själv som har den största potentialen till utveckling.
Mvh
Strmbrg,
Yttermera, så vill många (jag är inte undantagen) hävda sej genom att tala om vad man har för prylar och ibland vad man anser om det man inte har valt.
Detta gäller det mesta där produkter krävs för intressets utövande! Med andra ord: Nästan alltid.
Jag håller på med foto en del också.
Jag anser nog - numera - att det är JAG som är den svagaste länken i den kedjan. Inte apparaterna!
Jag har naturligtvis utvecklats som fotograf under årens lopp. Jag kanske inte är särskilt bra, men åtminstone mer nöjd med mina bilder.
Utvecklingen beror mest på att JAG utvecklats.
Inte på att jag skaffat nya och bättre prylar!
Samma sak med paddlingen:
I våras satt jag för första gången någonsin i en kajak.
Vågade inte sitta i den vid stillastående utan att hålla mej i något. Brygga, boj eller gren.
Jag fick smärtor både här och där. Jag var tvungen att stanna och vila mest varje kvart.
I augusti ensampaddlade jag runt Mälaröarna, genom Södertälje och ner till Trosa. Jag var ute i tretton dagar. Jag kände mej aldrig osäker eller rädd och råkade inte ut för några incidenter.
PRYLARNA är i stort sett de samma som när jag satt och darrade i hamnen i våras.
JAG är en annan paddlare.
Min lilla sens moral:
Prylarna behövs naturligtvis.
Men det är jag själv som är det mest ofullkomliga i sammanhanget.
Det är jag själv som har den största potentialen till utveckling.
Mvh
Strmbrg,