Vi är snart framme i Chukhung och jag börjar oroa mig för min hosta. Jag har haft den sen Phakding men den har inte stört mig nämnvärt. Köpte en näsduk i Namche Bazaar för en tia, som jag har för munnen när vi vandrar. Raju bara skrattar och påstår att jag har Khumbocough.
I Chukhung träffar vi 5 medlemmen i våran expedition, klättersherpan Bishnu.
Bishnu har klättrat Imja Tse ett tiotal gånger och några 8000 metertoppar, det känns tryggt. (Sen vi har kommit hem har han lett en framgångsrik expedition till Everest summit)
Vi har vilodag i Chukhung och går igenom våran utrustning inför klättringen. Hyr varsin jumer och köper en extra karbinhake. Bishnu dömer ut mina nya, svindyra Meindlkängor, för kalla. Bara att hyra Scarpakängor.
Dagen efter går vi mot Imja Tse BaseCamp, vi bär betydligt tyngre packningar nu eftersom vi har tält, köksutrustning och rep men det är ingenting mot vad våran bärare släpar på, provar hans packning, skulle inte palla 1 km med den vikten.
När man är hemma och läser om expeditioner som låter Base Camp så mysigt och macho, det är det inte. Ofta är det ett deprimerande ställe, detta är inget undantag. Det positiva är att det finns många stora expeditioner på plats och fasta rep finns uppsatta på berget. På eftermiddagen säkrar Bishnu upp ett rep på en bergsida och vi får träna 2 timmar så han ser att vi hanterar allt korrekt. Det är svinkallt och vi vill bara in i tältet. Det finns inte mycket att göra i baslägret, fotografera lite och ligga i tältet och snacka skit. Får en helt bedrövlig natt, kan inte sova. Är jag nervös? Är det höjden? Uppe och pinkar 3 ggr under natten. Givetvis har vi slagit upp tältet på en sten som jag ligger gnider mig mot. Varför avskyr jag att ligga i tält?
Vaknar och känner mig nästan bakfull men eftersom jag vaknar måste jag ha sovit några timmar. Igår hade vi en diskussion ifall vi skulle klättra från baslägret eller lägga en natt i Advance BaseCamp, jag var den enda som ville klättra från ABC på 5700 istället för 5150. Tack och lov kunde jag övertala dom andra. Vi packar ihop tälten och tar oss till det avancerade baslägret, det tar ett par timmar. Vädret är fortfarande helt perfekt men nätterna är kalla. Vi hittar 2 riktigt bra tältplatser, en bit ovanför skymtar ytterligare 2 tält. Dom flesta klättrar från Basecamp, dom stora expeditionerna skulle aldrig få plats här uppe. Bishnu ger sig iväg och letar vatten, ont om det här, han är borta i flera timmar. Vi ligger bara och slappar, Per är utsträckt på en sten och gottar sig i solen. Känner att jag får den vilan jag behöver och tar ett drastiskt beslut.
Istället för att sova i natt skall jag ligga och lyssna på Pink Floyd och ladda inför klättringen. Otroligt korkat beslut.
Vi “väcks” kl. 02:00 av våran bärare som numera även är kock. Vi trycker in oss i deras tält och får soppa och the. Raju är kvar i Chukung. Kl. 03:00 ger vi oss iväg, Bikash har aldrig bestigit Imja Tse så han får låna mina stegjärn och beslutar sig för att följa med, kul att vara fler. Natten är stjärnklar och det är minus 20. Det går brant uppför direkt och det går fort. Vi klättrar i 20 min, vilar en stund och kör på i 20 min, så håller vi på. Tittar bakåt/nedåt och ser ett långt pärlband med pannlampor, dom stora expeditionerna har vaknat till, dom ligger timmar efter oss.
Det känns som det går lodrätt upp men det gör det givetvis inte, det är fräckt att klättra i mörker. Försöker bromsa Bikash men han drar på för fullt, känner mig dock pigg, det är en otrolig känsla att vara på väg.
Vid kl. 06 är vi uppe vid snön och glaciären. Bikash var här uppe igår och har gömt våra klätterprylar i en bergskreva så vi slapp släpa på allt. Vi tar på oss klättersele och stegjärn på en smal kam. Det stupar kraftigt åt bägge hållen, tur att det är mörkt så man inte ser hur brant det egentligen är. Kylan är fruktansvärd, när jag tar på mig selen kan jag bara jobba i 10-15 sek. i taget utan handskar. Varför är det så kallt, är det höjden?
Bikash har problem med mina stegjärn och bestämmer sig för att avbryta. Vi andra knyter in oss i ett rep och ger oss ut på glaciären. Solen går upp, den värmer inte ett skit men det känns bra att det börjar ljusna. Plötsligt spottar jag ut snuset, första tecknet på att jag börjar bli trött. Vi går en timme över glaciären, det är otroligt vackert. Skulle stanna mer och fotografera men orkar inte, jag gör det sen på vägen ner, misstag nr. 2.
Efter en stund ser vi “väggen”, det hänger några svarta prickar på väggen, det tar ett tag innan jag förstår att det är andra klättrare som är på väg upp. Måste vara våra grannar i ABC. Varför går det så långsamt? Vi kommer fram till isväggen, har läst att den lutar 72 grader, den är brant men den kan väl inte vara så jävla brant. 110 meter hör är den. Fasta rep är uppsatta så det är bara att vila ett tag innan man kopplar i jumern och en karbin. Bishnu och Per klättrar först innan jag slår i isyxan, isen är perfekt. Det går skapligt men långsamt. Halvvägs upp tittar jag ner och ser att det är andra klättrare på gång, hur i helsicke har dom hunnit ikapp oss? Klättrar snabbt sista biten och lägger mig dödstrött uppe på kammen. Per och Bishnu är pigga och vill fortsätta direkt.
- Go, i´m coming, stönar jag.
Bara snökammen kvar, som är delad i två sektioner. Nerifrån såg det inte brant ut men här lutar det skapligt, speciellt åt sidorna. Fattar inte, all ork är borta och det går fruktansvärt långsamt upp för kammen, ser inte toppen men det kan inte vara långt kvar.
Plötsligt dyker summit upp, ser Per och Bishnu där uppe. Per har släpat med sig en liten svensk flagga som han har satt på toppen. 10 meter kvar, nu skall jag inte stanna mer, kommer 4-5 meter innan jag måste stanna igen. Herregud, kommer jag ta mig ner härifrån?
Tar dom sista stegen och ställer mig på toppen, klockan är 08:24. 6189 meter. Säkrar mig och sen blir det ett obligatoriskt kramkalas. Toppen var inte stor, typ 4 man får plats. Fotograferar och bara njuter. Utsikten är magnifik. Plötsligt tar Per fram en stor jävla kniv, jag stirrar på den och fattar ingenting, tänker mest på hur mycket väger den egentligen? Har han släpat på den ända hit upp?
Jag hade glömt, det här har jag ju väntat på i flera år. När jag misslyckades på Matterhorn började jag det låta växa ut en tofs i nacken. Den tofsen skulle kapas på summit på Matterhorn eller nåt betydligt högre. Det fick bli Nepal.
Per skär av den och jag placerar den bredvid ett inramat foto som redan fanns där (omkommen klättrare?)
Det är fler människor på väg upp och det är dags att ge sig. På väg ner för kammen möter jag två stycken, av någon anledning har dom mycket bråttom och det är otroligt trångt. Finns bara en sak att göra, jag häver mig över kanten och låter dom passera. Tittar ner, åhh fy fan va brant, släpper säkringarna nu så stendör jag. Bishnu kommer springande nerför kammen och är förbannad, herregud, hur mycket kraft har den karl? Inte är han säkrad på nåt sätt heller. Han tycker det är oansvarigt att hänga ute på kanten. Jag pekar på mina 2 säkringar, att bägge två skall fallera samtidigt är väl osannolikt. Han tycker jag skall använda min 3:dje säkring, isyxan också. Jag vet att han har rätt men orkar inte bry mig. Vi tar oss ner och vilar lite innan vi plockar fram varsin firningsåtta och tar oss ner för väggen, det var kul.
Är rejält trött när vi går över isen, orkar inte ta ett enda foto. Vi tar oss sakta ner för berget, talar om för dom andra att dom kan dra på till ABC men jag vill lägga mig i tältet någon timme innan vi fortsätter ner till BaseCamp. När jag äntligen kommer fram ser jag till min fasa att tälten är nedtagna. Det går långsamt upp för mig att det blir ingen vila. I min omtöcknade hjärna inser jag att det blir ingen vila i baslägret eller, vi har ju inga tält kvar där. Det innebär att vi måste ta oss hela vägen tillbaka till Chukhung. Får en tallrik soppa och sätter mig en bit ifrån dom andra och surar. Hur i helvete skall jag orka, dåligt med sömn och Khumbohostan har blivit mycket värre förstås.
På nåt sätt släpar jag ner mig till Basecamp, lägger mig och vilar en stund. Inte var det så långt till Chukhung härifrån? Det känns som det tar en evighet, det går nog otroligt långsamt fast det är svagt nedåt. Dom säger att man orkar mer än man tror, jag slutade tro för flera timmar sen. Tom Per ser lite sliten ut men inte alls som jag, jag håller på att bli medvetslös.
Till slut är vi framme, klockan är 19:30 och det börjar bli mörkt. Raju möter oss och ger oss varsin kram. Jag är helt slut och bara längtar efter en säng, gör inget om det ligger en stor stenbumling i den, bara det är en säng. Per tycker att vi skall käka innan vi går och lägger oss. Jag vet att han har rätt. Vi tycker vi är värda hamburgare, ett nepalesiskt kök klarar allt. Medan maten lagas somnar jag utanför en gång, en gång på toaletten och till slut en gång när vi sitter och äter. Och jag som normalt har sömnproblem hemma, en uppfriskande fjälltur råder bot på det mesta. Hamburgarna smakar gott men konstigt, lyfter på “locket”. Kocken har skurit korv längs med i tunna skivor, man bara måste älska dom.
Vi har varit igång i 18 timmar och jag har inte sovit på 37 timmar. Någon kunde sprängt bort Everest den natten, jag hade inte vaknat. Vi sov i 14 timmar och vaknade rätt utvilade. Vandringen tillbaka till Lukla var helt okej,
trots min hals. Det kändes som jag var kraftigt förkyld, hade halsfluss och lunginflammation samtidigt. Raju hade lovat att han skulle fixa tabletter som skulle bota min hosta, svårt att hitta ett apotek här bland bergen. Fick dom i Kathmandu och blev bättre men jag blev orolig på allvar när jag inte ens kände för att dricka öl. Det tog 3 månader innan jag blev helt återställd. Var det värt det? ABSOLUT!
Tack till Per för fantastiskt sällskap. (Samtliga bilder)
Tack till Bertil Warell, Jönköping. Våran mentor och koordinator .
I Chukhung träffar vi 5 medlemmen i våran expedition, klättersherpan Bishnu.
Bishnu har klättrat Imja Tse ett tiotal gånger och några 8000 metertoppar, det känns tryggt. (Sen vi har kommit hem har han lett en framgångsrik expedition till Everest summit)
Vi har vilodag i Chukhung och går igenom våran utrustning inför klättringen. Hyr varsin jumer och köper en extra karbinhake. Bishnu dömer ut mina nya, svindyra Meindlkängor, för kalla. Bara att hyra Scarpakängor.
Dagen efter går vi mot Imja Tse BaseCamp, vi bär betydligt tyngre packningar nu eftersom vi har tält, köksutrustning och rep men det är ingenting mot vad våran bärare släpar på, provar hans packning, skulle inte palla 1 km med den vikten.
När man är hemma och läser om expeditioner som låter Base Camp så mysigt och macho, det är det inte. Ofta är det ett deprimerande ställe, detta är inget undantag. Det positiva är att det finns många stora expeditioner på plats och fasta rep finns uppsatta på berget. På eftermiddagen säkrar Bishnu upp ett rep på en bergsida och vi får träna 2 timmar så han ser att vi hanterar allt korrekt. Det är svinkallt och vi vill bara in i tältet. Det finns inte mycket att göra i baslägret, fotografera lite och ligga i tältet och snacka skit. Får en helt bedrövlig natt, kan inte sova. Är jag nervös? Är det höjden? Uppe och pinkar 3 ggr under natten. Givetvis har vi slagit upp tältet på en sten som jag ligger gnider mig mot. Varför avskyr jag att ligga i tält?
Vaknar och känner mig nästan bakfull men eftersom jag vaknar måste jag ha sovit några timmar. Igår hade vi en diskussion ifall vi skulle klättra från baslägret eller lägga en natt i Advance BaseCamp, jag var den enda som ville klättra från ABC på 5700 istället för 5150. Tack och lov kunde jag övertala dom andra. Vi packar ihop tälten och tar oss till det avancerade baslägret, det tar ett par timmar. Vädret är fortfarande helt perfekt men nätterna är kalla. Vi hittar 2 riktigt bra tältplatser, en bit ovanför skymtar ytterligare 2 tält. Dom flesta klättrar från Basecamp, dom stora expeditionerna skulle aldrig få plats här uppe. Bishnu ger sig iväg och letar vatten, ont om det här, han är borta i flera timmar. Vi ligger bara och slappar, Per är utsträckt på en sten och gottar sig i solen. Känner att jag får den vilan jag behöver och tar ett drastiskt beslut.
Istället för att sova i natt skall jag ligga och lyssna på Pink Floyd och ladda inför klättringen. Otroligt korkat beslut.
Vi “väcks” kl. 02:00 av våran bärare som numera även är kock. Vi trycker in oss i deras tält och får soppa och the. Raju är kvar i Chukung. Kl. 03:00 ger vi oss iväg, Bikash har aldrig bestigit Imja Tse så han får låna mina stegjärn och beslutar sig för att följa med, kul att vara fler. Natten är stjärnklar och det är minus 20. Det går brant uppför direkt och det går fort. Vi klättrar i 20 min, vilar en stund och kör på i 20 min, så håller vi på. Tittar bakåt/nedåt och ser ett långt pärlband med pannlampor, dom stora expeditionerna har vaknat till, dom ligger timmar efter oss.
Det känns som det går lodrätt upp men det gör det givetvis inte, det är fräckt att klättra i mörker. Försöker bromsa Bikash men han drar på för fullt, känner mig dock pigg, det är en otrolig känsla att vara på väg.
Vid kl. 06 är vi uppe vid snön och glaciären. Bikash var här uppe igår och har gömt våra klätterprylar i en bergskreva så vi slapp släpa på allt. Vi tar på oss klättersele och stegjärn på en smal kam. Det stupar kraftigt åt bägge hållen, tur att det är mörkt så man inte ser hur brant det egentligen är. Kylan är fruktansvärd, när jag tar på mig selen kan jag bara jobba i 10-15 sek. i taget utan handskar. Varför är det så kallt, är det höjden?
Bikash har problem med mina stegjärn och bestämmer sig för att avbryta. Vi andra knyter in oss i ett rep och ger oss ut på glaciären. Solen går upp, den värmer inte ett skit men det känns bra att det börjar ljusna. Plötsligt spottar jag ut snuset, första tecknet på att jag börjar bli trött. Vi går en timme över glaciären, det är otroligt vackert. Skulle stanna mer och fotografera men orkar inte, jag gör det sen på vägen ner, misstag nr. 2.
Efter en stund ser vi “väggen”, det hänger några svarta prickar på väggen, det tar ett tag innan jag förstår att det är andra klättrare som är på väg upp. Måste vara våra grannar i ABC. Varför går det så långsamt? Vi kommer fram till isväggen, har läst att den lutar 72 grader, den är brant men den kan väl inte vara så jävla brant. 110 meter hör är den. Fasta rep är uppsatta så det är bara att vila ett tag innan man kopplar i jumern och en karbin. Bishnu och Per klättrar först innan jag slår i isyxan, isen är perfekt. Det går skapligt men långsamt. Halvvägs upp tittar jag ner och ser att det är andra klättrare på gång, hur i helsicke har dom hunnit ikapp oss? Klättrar snabbt sista biten och lägger mig dödstrött uppe på kammen. Per och Bishnu är pigga och vill fortsätta direkt.
- Go, i´m coming, stönar jag.
Bara snökammen kvar, som är delad i två sektioner. Nerifrån såg det inte brant ut men här lutar det skapligt, speciellt åt sidorna. Fattar inte, all ork är borta och det går fruktansvärt långsamt upp för kammen, ser inte toppen men det kan inte vara långt kvar.
Plötsligt dyker summit upp, ser Per och Bishnu där uppe. Per har släpat med sig en liten svensk flagga som han har satt på toppen. 10 meter kvar, nu skall jag inte stanna mer, kommer 4-5 meter innan jag måste stanna igen. Herregud, kommer jag ta mig ner härifrån?
Tar dom sista stegen och ställer mig på toppen, klockan är 08:24. 6189 meter. Säkrar mig och sen blir det ett obligatoriskt kramkalas. Toppen var inte stor, typ 4 man får plats. Fotograferar och bara njuter. Utsikten är magnifik. Plötsligt tar Per fram en stor jävla kniv, jag stirrar på den och fattar ingenting, tänker mest på hur mycket väger den egentligen? Har han släpat på den ända hit upp?
Jag hade glömt, det här har jag ju väntat på i flera år. När jag misslyckades på Matterhorn började jag det låta växa ut en tofs i nacken. Den tofsen skulle kapas på summit på Matterhorn eller nåt betydligt högre. Det fick bli Nepal.
Per skär av den och jag placerar den bredvid ett inramat foto som redan fanns där (omkommen klättrare?)
Det är fler människor på väg upp och det är dags att ge sig. På väg ner för kammen möter jag två stycken, av någon anledning har dom mycket bråttom och det är otroligt trångt. Finns bara en sak att göra, jag häver mig över kanten och låter dom passera. Tittar ner, åhh fy fan va brant, släpper säkringarna nu så stendör jag. Bishnu kommer springande nerför kammen och är förbannad, herregud, hur mycket kraft har den karl? Inte är han säkrad på nåt sätt heller. Han tycker det är oansvarigt att hänga ute på kanten. Jag pekar på mina 2 säkringar, att bägge två skall fallera samtidigt är väl osannolikt. Han tycker jag skall använda min 3:dje säkring, isyxan också. Jag vet att han har rätt men orkar inte bry mig. Vi tar oss ner och vilar lite innan vi plockar fram varsin firningsåtta och tar oss ner för väggen, det var kul.
Är rejält trött när vi går över isen, orkar inte ta ett enda foto. Vi tar oss sakta ner för berget, talar om för dom andra att dom kan dra på till ABC men jag vill lägga mig i tältet någon timme innan vi fortsätter ner till BaseCamp. När jag äntligen kommer fram ser jag till min fasa att tälten är nedtagna. Det går långsamt upp för mig att det blir ingen vila. I min omtöcknade hjärna inser jag att det blir ingen vila i baslägret eller, vi har ju inga tält kvar där. Det innebär att vi måste ta oss hela vägen tillbaka till Chukhung. Får en tallrik soppa och sätter mig en bit ifrån dom andra och surar. Hur i helvete skall jag orka, dåligt med sömn och Khumbohostan har blivit mycket värre förstås.
På nåt sätt släpar jag ner mig till Basecamp, lägger mig och vilar en stund. Inte var det så långt till Chukhung härifrån? Det känns som det tar en evighet, det går nog otroligt långsamt fast det är svagt nedåt. Dom säger att man orkar mer än man tror, jag slutade tro för flera timmar sen. Tom Per ser lite sliten ut men inte alls som jag, jag håller på att bli medvetslös.
Till slut är vi framme, klockan är 19:30 och det börjar bli mörkt. Raju möter oss och ger oss varsin kram. Jag är helt slut och bara längtar efter en säng, gör inget om det ligger en stor stenbumling i den, bara det är en säng. Per tycker att vi skall käka innan vi går och lägger oss. Jag vet att han har rätt. Vi tycker vi är värda hamburgare, ett nepalesiskt kök klarar allt. Medan maten lagas somnar jag utanför en gång, en gång på toaletten och till slut en gång när vi sitter och äter. Och jag som normalt har sömnproblem hemma, en uppfriskande fjälltur råder bot på det mesta. Hamburgarna smakar gott men konstigt, lyfter på “locket”. Kocken har skurit korv längs med i tunna skivor, man bara måste älska dom.
Vi har varit igång i 18 timmar och jag har inte sovit på 37 timmar. Någon kunde sprängt bort Everest den natten, jag hade inte vaknat. Vi sov i 14 timmar och vaknade rätt utvilade. Vandringen tillbaka till Lukla var helt okej,
trots min hals. Det kändes som jag var kraftigt förkyld, hade halsfluss och lunginflammation samtidigt. Raju hade lovat att han skulle fixa tabletter som skulle bota min hosta, svårt att hitta ett apotek här bland bergen. Fick dom i Kathmandu och blev bättre men jag blev orolig på allvar när jag inte ens kände för att dricka öl. Det tog 3 månader innan jag blev helt återställd. Var det värt det? ABSOLUT!
Tack till Per för fantastiskt sällskap. (Samtliga bilder)
Tack till Bertil Warell, Jönköping. Våran mentor och koordinator .
