Att leden är välsäkrad är ett viktigt kriterium för mig i den fas jag befinner mig i nu. Jag kan bara föreställa mig hur skakigt det skulle vara om det inte fanns bra säkringsställen och med långa runouts!
Min flickvän (helt ointresserad av klättring) blev helt förfärad när jag försökte förklara tjusningen och berättade hur rädd jag blev men ändå inte kunde låta bli! Hon tyckte det lät som om jag skulle utveckla ett beroende av kickar! Men är det verkligen det som driver en till att klättra?
Men det är ju så himla tydligt för mig att det är psyket som begränsar mig eftersom jag inte alls klättrar på gränsen till min fysiska eller tekniska förmåga.
Jag antar då att det är ledklättring som gäller i så stor utsträckning som möjligt för att vänja mitt psyke och trubba av mina nerver. =)
Jag håller på att ticka av en del 4
r i Utby och Gärdsås och hade kanske tänkt börja med 5
r nästa år (detta pga hur jag jobbar, jag får inte någon direkt kontinuitet i mitt klättrande, utan varvar intensiva klätterperioder med perioder helt utan klättring.). Jag försöker inte egentligen att tänka så mycket på graden, men det har blivit så nu att jag letar efter 4
r för det är en grad jag känner mig bekväm med, men jag borde ju snarare leta efter välsäkrade leder i rimliga grader.
Men det känns nu i det skedet jag är att det nästan är slöseri med tiden att toppa om man har möjlighet att leda. Inte för att jag har någon brådska att uppnå mina ambitioner, men sen jag började leda känns det för mig att det är det enda som räknas just nu. Sen tycker jag förstås inte det är fel att slänga upp ett topprep och bara latja runt lite!
