hund på toppen
Kom idag hem från Kebnekaisetur med hund. Jag gick med en springer spaniel nästan hela vägen upp till toppen, vi nöjde oss med att nå toppstugan. Eftersom det ändå var is på toppen tyckte jag inte det var nån idé att ta sig fram "så långt som möjligt".
MYCKET sten var det i alla fall. För min hund gick det bra, men jag var hela tiden beredd på att kanske vara tvungen att stanna om hon på något sätt visade tecken på att inte må bra.
Hunden ifråga är van vid att springa runt i skogen, har bra kondition men har ingen direkt vana av hårt underlag, så jag var noga med att smörja in tassarna. När vi kom ner var trampdynorna ändå torra och man kunde se att några klor slitits rejält, men på det hela taget verkade hon ändå bra mycket fräschare än vad vi människor kände oss!
Jag tyckte det var skönt att ha sele på henne under toppturen. På några ställen är det klurigt att ta sig fram med stora stenblock och riktigt brant lutning i sidled, då kändes det bra att kunna stödja henne med kopplet vid eventuellt felsteg (visserligen är väl hon säkrare än vad jag är, men det kändes tryggt att inte behöva utsätta henne för alldeles onödiga risker).
En annan sak som kan vara bra att ha med är någon form av filt. Det är svårt för hunden att hitta någon bekväm plats att vila på i den steniga terrängen och dessutom är det ruskigt kallt där uppe!
Sammanfattningsvis kan jag säga att det gick bra att ta med sig en hund upp av typen ganska vältränad (och mycket positiv till allt) springer spaniel.
För övrigt mötte vi på vägen upp en vorsteh som varit uppe flera gånger och verkade skutta fram hela vägen!