Jag tycker personligen att s k "långzoomare" inte är så mycket att hurra för, särskilt inte nu när systemkamerorna blivit såpass billiga. En superzoom dras ju med såväl nackdelen med kompaktkamerorna, dvs liten sensor samt nackdelen med systemkameran; att inte vara så liten och smidig. En kamera som t ex den nya Olympus E-420 är i samma storleksklass som en kompakt långzoom, men ger betydligt bättre flexibilitet och bättre brusprestanda pga större sensor. Prismässigt ligger den en bit under 6000 med 14-42 och 40-150 (motsv 28-300mm).
Väljer du Sonyn du nämner så får du lite mer tele, men å andra sidan så fotar man knappast på frihand med 465mm som längsta brännvidden på Sonyn motsvarar. Man ska heller inte stirra sig blind på siffrorna. En systemkamera ger i regel bildfiler med högre detaljupplösning vilket medger att man i praktiken kan beskära bilderna mer; dvs du kan sannolikt beskära en bild tagen på 150 mm med olympusen till samma bildvinkel som Sonyns längsta teleläge med bra resultat.
I princip allt är bättre på en systemkamera; större sensor, bättre dynamiskt omfång, bättre brusprestanda, större flexibilitet m.m. m.m. Det enda argumentet för en långzoomare i dag är enligt mig om man vill ha "allt-i-ett" men å andra sidan så brukar väldigt långa zoomar inte vara så bra i ändlägena. Hur Sonyn presterar vet jag inte men generellt så brukar långzoomar ha bristande optiska prestanda. Dessutom har det ju kommit några väldigt små och smidiga systemkameror i samma storleksklass eller marginellt större än kompaktkamerorna.