Du har fått många bra tips, som förhoppningsvis sänker dina inre trösklar mot att våga dig ut - även ensam. Känns därför mer att du först borde komma underfund med
varför du vill ha med någon medvandrare?
Är det
bara för att det känns tryggare, så är det inte "värt besväret", om du följer råden ovan. Jag tycker det är lite kinkigt med just vandringssällskap. Man kan vara bästa vänner i stan, och ändå inte "klaffa" på en tälttur. Personkemi, fysiska förutsättningar, små vanor och ovanor (som sätt att hålla ordning alt. tåla oordning...), skilda intressen och målsättningar för turen, med mera - mycket sådant ska stämma och/eller gå att kompromissa om. Och det behöver inte nödvändigtvis bli tryggare - man blir lätt mindre uppmärksam, förvillar varandra, omedvetet litar på att den andra har koll, eller i värsta fall sporrar varandra till att ta onödiga risker (gissa hur jag vet).
Men vi är alla olika; vissa vill alltid kunna dela sina upplevelser med någon, andra uppskattar den totala närvaro i stunden, som man sällan kan uppnå i sällskap.
Jag tycker alltså att du ska välja vad
just du känner för; trivs du med att vandra ensam, finns ingen anledning att avstå. Man kan lika gärna bli liggande avtuppad i någon sjukdom eller olycka, när man är ensam hemma. Håll dig som sagt i början till någotsånär frekventerade leder och slå läger i närheten av någon stuga. Det vanligaste nybörjarfelet är att man inte klarat att hålla sig torr under dagsetappen, och då är det skönt att komma inomhus och kunna torka sina grejor.
Med tiden får du allt mer rutin, vet vilka kläder och prylar som funkar för just dig, har utrustning och erfarenhet som gör dig trygg, och vet att du med den, i värsta fall, kan ligga och vänta ett par dagar utan att vare sig frysa, hungra eller bli genomblöt. Då kan du släppa lederna och stugorna och uppleva den totala friheten. Du vill då kanske köpa eller hyra en liten nödsändare som t ex
denna - både för att kunna kalla på hjälp och för att ev. familj inte ska oroa sig i onödan.