Hej, vill gärna dela med mig av erfarenheterna från sommarplurrövningen i Brunnsviken och ta del av kommentarer och liknande erfarenheter. Jag var själv nyfiken på hur min nya "officiella" säck skulle flyta och hålla tätt. Samtidigt ville jag testa min lilla fjäderlätta säck, avsedd för icke ledaruppdrag utan "extra allt" kit i. En tredje uppgift var att verkligen ”simma” i öppet vatten med hela utrustningen, inklusive glappskridskor på.
1. Haglöfs Watatait höll inte riktigt tätt, därför att jag med extragrillan i inte kunde rulla förslutningen tillräckligt många varv, samtidigt hade jag kastat mig tämligen handlöst i vattnet och låg i länge med allehanda simstilar som understundom dränkte hela säcken och dess förslutning.
2. Den andra, löjligt lilla säcken för vanliga enkla turer utan full reserv och nödutrustning flöt och satt mycket bra, innersäcken höll tätt. Plimsollmärket på acceptabel nivå. (Inköpt på ÖB för 25 kronor med modifierat remtyg samt utrustad med hembyggda isdubbar och kastlina av minimodell. Klart smidig och bekväm att bära samt inte alls hindrande eller ”tung” i samband med uppstigningen.
3. Att simma med glappskridskor är ett kapitel för sig. Då kepsen for av och drev iväg blev det lite realism i övningen. Hade stora svårigheter att nå den innan den nästan sjönk. Lika jobbigt att ta sig tillbaka till bryggan. Analysen av tekniken visar att benen måste vara igång för att hålla balansen. Enda sättet att bekvämt och kontrollerat röra benen med glappskridskor på är cykling framlänges. Traditionellt har jag alltid vilat på ryggsäcken i en ryggsimsliknande position för att få vattenlinjen på bröstkorgen så långt ner som möjligt (minska nedkylningen). Därav följer ryggsimsliknande armtag, men dessa motverkas av bencyklingen som driver starkt framåt. Därav svårigheten att nå kepsen......
Jag vet att det står i boken att man skall cykla baklänges i samband med uppstigning, men författaren hade sannolikt inte glappskridskor på sig. Baklänges cykling låter sig svårligen göras, skridskorna glappar och skär snett så att de hugger i smalbenen. I fritt vatten där förflyttning önskas blir den effektivaste och minst energikrävande tekniken lodrätt position, cykling framlänges och bröstsimtag. Förflyttning sker då relativt bra framåt.
4. Själva uppstigningen med armbågarna utan ens dubbar är ju betydligt lättare med mindre vikt på ryggen. Ledarsäcken kändes klart tung i det avgörande momentet när vikten skall tippas upp över kanten, jämfört med den lilla säcken. Ändå är det bara ca 2,5 kg skillnad. (5,5 Kg resp 3 Kg med allt utom mat och vatten). Viktigt är förmodligen att säcken sitter så platt och nära ryggen som möjligt. För åkning är däremot en utstående rumpsäck bekvämare - läge för en kompromiss?
Nästa möjliga projekt för att spara vikt är att skära gram ur själva skridskon och kängan. Planerar att bygga något enkel lätt och glappande själv med en så lätt doja som möjligt. Risken är att mina svaga vrister dock kräver dessa styva nuvarande Salomonpjäxor, vi får se….
Detta om detta, nu är det bara att så sakteliga börja nedräkningen till ispremiären. Själv siktar jag på 5 nov i Värmland.......
1. Haglöfs Watatait höll inte riktigt tätt, därför att jag med extragrillan i inte kunde rulla förslutningen tillräckligt många varv, samtidigt hade jag kastat mig tämligen handlöst i vattnet och låg i länge med allehanda simstilar som understundom dränkte hela säcken och dess förslutning.
2. Den andra, löjligt lilla säcken för vanliga enkla turer utan full reserv och nödutrustning flöt och satt mycket bra, innersäcken höll tätt. Plimsollmärket på acceptabel nivå. (Inköpt på ÖB för 25 kronor med modifierat remtyg samt utrustad med hembyggda isdubbar och kastlina av minimodell. Klart smidig och bekväm att bära samt inte alls hindrande eller ”tung” i samband med uppstigningen.
3. Att simma med glappskridskor är ett kapitel för sig. Då kepsen for av och drev iväg blev det lite realism i övningen. Hade stora svårigheter att nå den innan den nästan sjönk. Lika jobbigt att ta sig tillbaka till bryggan. Analysen av tekniken visar att benen måste vara igång för att hålla balansen. Enda sättet att bekvämt och kontrollerat röra benen med glappskridskor på är cykling framlänges. Traditionellt har jag alltid vilat på ryggsäcken i en ryggsimsliknande position för att få vattenlinjen på bröstkorgen så långt ner som möjligt (minska nedkylningen). Därav följer ryggsimsliknande armtag, men dessa motverkas av bencyklingen som driver starkt framåt. Därav svårigheten att nå kepsen......
Jag vet att det står i boken att man skall cykla baklänges i samband med uppstigning, men författaren hade sannolikt inte glappskridskor på sig. Baklänges cykling låter sig svårligen göras, skridskorna glappar och skär snett så att de hugger i smalbenen. I fritt vatten där förflyttning önskas blir den effektivaste och minst energikrävande tekniken lodrätt position, cykling framlänges och bröstsimtag. Förflyttning sker då relativt bra framåt.
4. Själva uppstigningen med armbågarna utan ens dubbar är ju betydligt lättare med mindre vikt på ryggen. Ledarsäcken kändes klart tung i det avgörande momentet när vikten skall tippas upp över kanten, jämfört med den lilla säcken. Ändå är det bara ca 2,5 kg skillnad. (5,5 Kg resp 3 Kg med allt utom mat och vatten). Viktigt är förmodligen att säcken sitter så platt och nära ryggen som möjligt. För åkning är däremot en utstående rumpsäck bekvämare - läge för en kompromiss?
Nästa möjliga projekt för att spara vikt är att skära gram ur själva skridskon och kängan. Planerar att bygga något enkel lätt och glappande själv med en så lätt doja som möjligt. Risken är att mina svaga vrister dock kräver dessa styva nuvarande Salomonpjäxor, vi får se….
Detta om detta, nu är det bara att så sakteliga börja nedräkningen till ispremiären. Själv siktar jag på 5 nov i Värmland.......
