Friluftsliv och förhållanden

[xtrem]

Tanten och jag bor ihop sen trettio år och jobbar ihop sen tio, då är det nästan så man får lite skäll om jag inte sticker till skogs på helgerna, haha...

 

[Ayrin]

Tja, i de flesta fallen är det väl "bara" att fråga sig vad som är viktigast, familjen eller ens egna fritidsintressen...

När man har familj får man väl finna sig i att inte alltid kunna göra som man själv vill, men samtidigt borde man ju kunna förhandla sig till några helger ute i spenaten. Men då får man ju å andra sidan också själv kanske köpa några helger på krogen, eller vad partnern nu vill.

Kommunikation (och förhandling) är det som gäller i vanlig ordning .

 

[Gun-valld]

Jag är absolut inte i spenaten jätte ofta.. de kanske blir en fiskedag imånaden + ev en övernattning varannan månad och en vecka i fjällen på semestern..

De är väl att man sitter en del på nätet efter utrustning och annat frilufts relaterat = tydligen räknas de som att jag är i skogen då me..

Tycker de är avkopplande och halva nöjet att spana på utrustning o planera äventyr..

 

[luktafotogen]

Absolut. Man projicerar bilder för sig själv och i bästa fall är det bara bättre än man föreställt sig. Att ladda för något och hålla det hemligt i två år är det bästa som finns!

 

[Ayrin]

Ptsche, jag ska inte säga nåt egentligen... Ligger själv i luven med min karl om var vi ska bo.

Jag vill helst bo i en stad med någorlunda rimliga utsikter till ett kul yrkesliv (är mjukvaruutvecklare), han vill flytta tillbaks till den lilla håla han kommer ifrån. Båda känner vi viss panik vid att tvingas bo där den andre kan trivas, och det känns som att det hela bara eskalerar . Hade det inte varit för att det finns en bebis med i ekvationen hade vi nog gått skilda vägar nu, för ingen av oss ser riktigt en vettig lösning :'(.

 

[MarkusF]

För barnets skull hoppas jag ni hittar en kompromiss. När dom väl har kommit så gäller det att vi vuxna kan sätta oss själva i andra hand.
Men jag räknar med att, som har sagts här i tråden tidigare, det blir fler möjligheter när barnen har vuxit upp. Vi hade tänkt att göra precis samma saker med barnen som vi gjorde innan, fast på annat sätt. Men det har vi insett att vi numera inte vill. Det blir ändå inte samma sak. Men istället får vi göra det på barnens villkor, med kortare turer över dagen med triangaköket, eller en kortare båttur med krabbmete och strandlekar.
Det är faktiskt ganska skönt efter såna dagar också! Dessutom tycker jag det är, som också skrivits här, ett stort nöje att titta på och läsa om olika utrustningstips. Och att planera för kommande turer framöver.

 

[joanna]

(...) Skaffa en partner som tycker det är skönt att slippa dig ett tag då och då (...)

Gilla! Jag insåg mycket tidigt, att jag aldrig skulle få upp mina barns pappa i höga berg (höjdskräck...), och han - att han inte skulle få ner mig i en segelbåt (extrem åksjuka ). Han gillar inte att långluffa eller ens sova ute, jag hatar det stilla livet i en sommarstuga, vi jobbar och långreser utomlands på var sitt håll, men det har gått bra ändå - det är viktigare saker än så som förenar oss.

Vår kultur har en märklig föreställning om att ett förhållande skall fylla alla våra behov - erotiska, känslomässiga, intellektuella. När man är nyförälskad vill man dela ALLT med den andre, men en långvarig relation kanske helst inte borde bygga på det. Det skulle kännas rätt förkvävande och jag personligen skulle inte vilja leva i ett förhållande, där man delar alla intressen och alltid gör allt tillsammans. Jag vill inte sluta bli överraskad och få nya impulser, som kommer tack vare den andres "annorlundahet"!

Att kunna lämna den andre frizoner och kunna vara ifrån varandra är väl ett positivt tecken på den ömsesidiga tillit och egna självkänsla, som jag tycker är alldeles nödvändig i en djupare relation. Men det vill naturligtvis till att "frizonerna" är någotsånär rättvist fördelade...


PS Detta med att prioritera barns behov och/eller lösa dilemmat med att man inte vill/kan bo på samma ställe är ju problem med en helt annan dignitet, som går utanför trådens ämne.
Ur mitt lite längre perspektiv kan jag bara bidra med detta: betänk att småbarnstiden är en mycket kort period i ens liv. Den insikten gör tanken på ett tillfälligt kompromissande med egna behov lite enklare.
(skrivet av en som just firat sista barnets studentfest och anar en ny frihet vid horisonten ).

 

[Gun-valld]

Ja jo.. känns som att nästa förhållande så ska jag nog se till att tänkta tjejen har friluftsliv som intresse och även under en del av semestern,.. och hon ska vilja bo hus...

Tror det är väldigt ont om just den sorten av tjejer..

 

[Ayrin]

PS Detta med att prioritera barns behov och/eller lösa dilemmat med att man inte vill/kan bo på samma ställe är ju problem med en helt annan dignitet, som går utanför trådens ämne.
Ur mitt lite längre perspektiv kan jag bara bidra med detta: betänk att småbarnstiden är en mycket kort period i ens liv. Den insikten gör tanken på ett tillfälligt kompromissande med egna behov lite enklare.
(skrivet av en som just firat sista barnets studentfest och anar en ny frihet vid horisonten ).

Nej, jag inser också att mitt inlägg gick lite utanför trådens syfte, var bara lite deprimerad och behövde klaga lite...

Och appropå att prioritera ett barns behov... Jo, visst, men om en förälder får ge upp så mycket av vad den tycker är viktigt att den inte längre trivs så har jag svårt att se att den kan klara av att vara en bra förälder.
Jag har själv en förälder som gett upp alldeles för mycket av sig och sitt för att må bra under min uppväxt, och tro mig, det var inte bra, varken för föräldern eller barnen.

 

[majjen]

Verkar som om Gun-valld och Ayrin har en del gemensamt...

;-)

HåkanF

 

[joanna]

(...) Och appropå att prioritera ett barns behov... Jo, visst, men om en förälder får ge upp så mycket av vad den tycker är viktigt att den inte längre trivs så har jag svårt att se att den kan klara av att vara en bra förälder.
Jag har själv en förälder som gett upp alldeles för mycket av sig och sitt för att må bra under min uppväxt, och tro mig, det var inte bra, varken för föräldern eller barnen.

Håller fullständigt med. Med två yrkesarbetande föräldrar och en "genusblind" uppfostran trodde jag i min naivitet att detta huvudsakligen var ett för länge sedan överstökat könsrollsproblem. Tills mina egna "jämställda" vänner började få barn och... allt återföll i de gamla onda spåren.

Både tilliten att lämna varandra frizoner för egna intressen och det långt mer allvarliga kompromissandet inför barns (och varandras) behov förutsätter IMHO en grundläggande jämbördighet i relationen för att inte sluta i ett simpelt missbruk av den enes större förmåga till empati och ansvarstagande. Den kloka Cordelia Edvardsson skrev - den gången om utsikterna till fredsförhandlingar i en gammal politisk konflikt - att en dialog bara är möjlig mellan någotsånär jämnstarka parter.

 

[luktafotogen]

Ja jo.. känns som att nästa förhållande så ska jag nog se till att tänkta tjejen har friluftsliv som intresse och även under en del av semestern,.. och hon ska vilja bo hus...

Tror det är väldigt ont om just den sorten av tjejer..

Min erfarenhet är att det finns gott om såna tjejer men lägger du till att de inte ska vilja ha barn är du nere på ganska låg sannolikhet. Lägger du till fem sex krav till är du nere på 1:400000. Då har jag räknat med alla som är upptagna. Så med tanke på att jag inte känner till dina andra preferenser renderar jag för tillfället din sannolikhet som ganska hög. *PIP*