Här är min upplevelse i trakterna.
Hej!
I slutet av aug 07 gick jag delar av denna sträcka.
Startade med skjuts till Sitasjaure, tråkig grusväg som det känns skönt att slippa gå.
Den 26 aug går jag Sitasjaure-Hukejaure. Lätt vandring, bitvis litet tråkig enligt min smak.
Några broar som jag tyvärr inte har kort på men det var vanliga svenska modeller.
Hade turen att träffa på en kille i Hukejaure som just gått sträckan jag skulle gå. Fick en del tips både glädjande och oroande! Han berättade att leden mot Gautelis hade kortats av och att man skulle hålla sig mellan 1023 och sjön ovanför. Inga bekymmer från mitt håll det var lätt att se de röda markeringarna och jag kom att tjäna några km. Den gamla sträcknigen och den nya möts strax efter riksröset 259 A . Där det förresten är litet brant en kort sträcka. Kommer man från Gautelishållet tror jag det är lätt att missa genvägen men när man ser riksröset är det bara att knalla dit och sen följa ledmarkeringen vidare. Mötte tre tyska vandrare alldeles efter riksgränsen och kunde dela med mig tipset till dom. De var för övrigt de enda jag mötte denna dag. Skämdes litet över att jag hade gammal karta, men nu i år, då jag köpt ny kan jag konstatera att den nya sträckningen inte finns med på den heller!
Denna sträcka är mycket vacker tycker jag.En bro, den Emma knäppt kort på och inga andra svårigheter vad jag kommer ihåg.
I Gautelis vart jag helt ensam. Stugan måste man ha DNT nyckel till om man vill sova inomhus.
Sagolikt läge, som gjort för att bara njuta om inte..............jag oroade mig för morgondagens sträcka. Mellan Gautelis och Caihnavaggehytta skulle det vara stenigt. Hade fått tips om at ta det varligt ca en km. Min nyfunne vän i Hukejaure talade om att det var blockterräng ca 4-5 km.
Viss skillnad, nu efteråt förstår jag det berodde på snöläget. När jag gick var all snön borta och min förste rådgivare hade troligen knallat stora delar på snöfält! En erfarenhet rikare blev jag allt!
Vaknade jättetidigt, skrämde iväg en järv utanför stugan och sen bar det av. "Ruff but possible" hade tyskarna sagt! Efter någon timmes vandring började det snöa och det blev till att ta det lilla lugna. Blockterräng som dessutom är hal är ju vanskligt. Glad jag hade stavar.........och vantar och mössa. Snön låg kvar rätt länge och nu blev det marigare att se markeringarna, de var översnöade bitvis. Nåväl jag kämpade på, vilade ofta såg inte en själ på hela sträckan. Hade något hänt här hade jag väl fått tillbringa ett par dygn innan någon skulle komma misstänker jag. Nedstigningen till sjön 1094 är nog den tuffaste sträckan jag gått någonsin. Tack vare att jag ändå är skapligt fjällvan gick det bra. Jag vilade ofta och tog det etappvis. Skulle inte rekommendera någon att gå sträckan alldeles otränad och själv tänker jag inte gå där ensammen någon mer gång. "Ruff but possible" stämmer fint.
Framme i Caihnavaggehytta var det åter folktomt. Nu njöt jag av ensamheten och tände en brasa.Visste att den jobbiga biten var bakom mig. Snön tilltog och det kändes skön att vara inomhus.
Nästa etapp till Cunojavrehytta startade också tidigt. Även här hade jag fått tips om ett kunna förkorta sträckan. Man kunde då vada Caihnajohka istället för att gå ända ned till bron. Man tvärade helt enkelt över och fann leden ganska snabbt igen. Den hade ett par armar men just då jag var där lågt vatten och vaden gick inte mer än till halva vaderna. Lätt vandring hela vägen.
Bron innan Cunojavrihytta höll jag på att missa, där var det tunt med markering men jag fann den ganska snabbt. Säkert lättare om man kommer från andra hållet. Lik den som Emma tagit kort på.
Väl framme i Cunojavrrehytta tilltog snöandet igen och jag tyckte det skulle bli skönt att komma inomhus. Tog mig in med DNT nyckeln men det visade ig vara fullständigt fullbelagt, överallt!!!
Här var det inga fjällvandrare, det syntes på utrustningen, gissar mer på ripjägare eller liknande.
Klart jag kunnat hävda mig och slagit mig ned på golvet men jag jag valde att gå vidare. Ingen människa syntes till men allt var rejält markerat och det kändes som om det var läge att ge sig vidare. Gick mot Unna Allakas på den svenska sidan. Även här hade det varit klokt med en nyare karta, leden omgjord något och den är nu inritad på den jag just köpt.
Kom fram till Unna Allakas i snöoväder men blev (som vanligt) varmt mottagen av Ossi, stugvärden. Han tyckte jag skulle gå en och ta en bädd och få på mig torrt medan han tände i spisen. Precis vad en trött och litet småilsk vandrare behöver höra! Humöret steg efter en stunds samvaro med Ossi och ytterligare några vandrare. Dagen efter var det frost och ännu mer snö. En sagolikt vacker etapp mot Alesjaure och en härlig bastu. Här går ju leden litet upp och ned men inga direkta svårigheter här heller. Ett vad men inte särskilt mycket vatten i då jag varit där. Sen var det slut på lugnet för min del, Kungsleden upp till Abisko är det ju rätt tät trafik på. Det blev ett lång inlägg men det var min upplevelse. Hoppas det kan vara till någon hjälp.
Lycka till
Yvonne