De i produktionen förekommande titanlegeringarna har högre elasticitetsmodul än aluminiumlegeringar, och det finns en svindyr titanlegering, som även har "bättre" prestanda i övigt (draghållfasthet, brottöjning, utmattningsgräns vid töjning m m). Men jag tror knappast, att friluftsprylarna tillverkas av dessa. För vanligt förekommande kvaliteter har aluminium bättre draghållfasthet, och de övriga värdena skiljer sig inte åt i någon praktiskt märkbar grad. Men det är möjligt, att aluminiumgrytor traditionellt tillverkats av någon billig, mjuk legering. Då blir det ju skillnad mot dyr titan, men det skulle säkert kosta mindre att få ungefär samma prestanda/hållfasthet genom att helt enkelt ta till en bättre alu-legering.
Den som kan mer materiallära än jag får rätta mig, om jag har fel.
Det finns dock en klar fördel med titan - det är mer kemiskt inert och reagerar varken med baser eller syror i den mat man lagar. Hur betydelsefullt detta är i längden, måste ju bero på hur ofta och till vilken sorts mat man använder grytorna. Hälsoeffekterna och "säkra" exponeringsgränser är väl inte heller helt klarlagda.
När mina barn var små ville jag gärna tillämpa försiktighetsprincipen och använde därför duossalkärl i min gamla Trangia, men vandrar jag själv, blir det HA-grytan på 80 g. Det blir ju inga långkok direkt, maten lagras inte i kastrullen någon länge stund, och det handlar om några få veckor per år.
Vinsten är naturligtvis priset, men framför allt att jag slipper få maten vidbränd (aluminium har högre värmekonduktivitet).
