Jag får väl hoppas att förnuft går att förena med fjällvett. Det är väldigt, väldigt knepigt att diskutera fjällsäkerhet, omdöme, kontra dumdristighet eller övermod via nätet.
Samtidigt med användningen av internet ökar inlägg och personliga skildringar idag över områden i fjällen som lockar och drar, inte minst Sarek men även till ‘komfortområden’ typ, Kebnekaise. Både sommar som vinter.
Idag ser vi en helt annan typ av fjällvandrare än förgående generationers, på gott och ont. Vi kan idag snabbt med internet, skapa en ‘tråd kring något‘, upprätthålla ett intresse, eller skapa berättelser, lockande fotoalbum eller till och med ge ut ‘vandringsböcker’ för att hålla detta intresse vid liv. Allt av olika skäl och orsaker. Ansvarslösa tips till locktoner skapade på internet för ofta problem med sig i verkligheten.
När jag som ung polis i början av min karriär arbetade i Kiruna på sjuttiotalet, hade jag en del kontakt med folk i fjällräddningen där. Det sena sjuttiotalets ‘vandringspuckel’ just för Sarekområdet, innebar något av en överraskning för Fjällräddningen. Man kan nästan säga att dom blev tagna på sängen.
Under flera år inträffade ett flertal svåra dödsolyckor just i samband med vadning. I samma veva sattes broarna upp vid Skarja, Kukkesvagge och Kåtokvagge.(82). Folk tror idag att dessa är ‘en -bra-grej-för-att-hjälpa-mej-komma-över-bäcken’. Snarare står broarna där, som monument över dom som förolyckats och givetvis för att förhindra, vadningsolyckor, och givetvis som säkerhet, och dom kom förändra, underlätta Sarekvandrares bekymmer.
Aningslöshet och ansvarslöshet är ofta ord som kan användas efteråt, ofta av andra när en olycka inträffat. Ofta är det tyvärr en myt att det är dåligt förberedda eller okunniga som drabbas. Gud skonar ingen vid det tillfället, då något oförutsett sker.
Att ta hand om en sargad kropp som legat i vatten i flera veckor är ingen skön syn. Men även skallskador, brutna ben kan sätta stopp för mången vandrare.
Vi kan idag just här på internet laborera med alltifrån: goda och välmenande råd, bra eller dåliga kunskaper, och mer eller mindre självupptagenhet, tillika ‘besserwissermentaliter’ då det gäller Sarek. Där har alla ett ansvar.
Vad ändå internet då bara gör, är att det skapar flöde, intensitet och inlägg ‘en masse‘. Vi kallar detta ‘tips’! Någon hakar på, näste hakar på, osv. Tillslut blir rundgången total. Rätt vad det är har det blivit ‘flashback-mentalitet’ över diskussionen om en enkel vitsippa. Därtill finns nästan nu ett nytt temperament hos folk.
Närmar man sig problemet från andra hållet, och kikar på antalet olyckor idag i statistiken, ser man att trots all information ifrån olika håll och kanter, så omkommer ändå folk vid vadning och just Sarekolyckor är väl representerade. Sarek är en magnet som drar till sig alla möjliga ‘typer’ av vandrare. Vem lockar dom dit? Det finns således ett ansvar hos varje person som skriver om vadning eller ger ‘tips’ om okända vadplatser.
Vad en bild berättar är något, och vi vet alla att verkligheten ser annorlunda ut. Jag menar, att det åligger en person stort ansvar som lägger ut både råd och bild på ett okänt vadställe.
Nåväl, När jag var vid Mikkastugan för något år sedan, märkte jag att folk på något vis betedde sig annorlunda numera, talade om andra saker då det gällde Sarek. Den där ‘muntliga traditionen’ den som jag gillar. dvs.: Den om att för dagen ge tips om: vattenstånd, vadningsplatser. Att träffas ge råd utanför tält, träffas och samtala, den var liksom bortblåst. Tipsen hur man kunde gå ifrån ‘internet’ var det som gällde. Att helt enkelt prata sinsemellan om verkligheten verkade föråldrat.
Lustigt nog var folk fixerade vid ‘sina planer‘, bryskt präglade utav‘ sitt’ internet, eller, att dom inte nådde hem med sin mobil. Självtilltron och självupptagenheten var enorm. Men ändå som jag förstod det, var det internettipset som lyckats lura dom dit.
‘Vi hade ju just fått det här rådet på internet’
Det finns således bra och dåliga sidor med internetinlägg i ett sånt här allvarligt ämne. För bakom all historier om vadning, vare sig nu självförhärligande, eller katastrofala, döljer sig nämligen orden: Säkerhet och Omdöme..
Samtidigt med användningen av internet ökar inlägg och personliga skildringar idag över områden i fjällen som lockar och drar, inte minst Sarek men även till ‘komfortområden’ typ, Kebnekaise. Både sommar som vinter.
Idag ser vi en helt annan typ av fjällvandrare än förgående generationers, på gott och ont. Vi kan idag snabbt med internet, skapa en ‘tråd kring något‘, upprätthålla ett intresse, eller skapa berättelser, lockande fotoalbum eller till och med ge ut ‘vandringsböcker’ för att hålla detta intresse vid liv. Allt av olika skäl och orsaker. Ansvarslösa tips till locktoner skapade på internet för ofta problem med sig i verkligheten.
När jag som ung polis i början av min karriär arbetade i Kiruna på sjuttiotalet, hade jag en del kontakt med folk i fjällräddningen där. Det sena sjuttiotalets ‘vandringspuckel’ just för Sarekområdet, innebar något av en överraskning för Fjällräddningen. Man kan nästan säga att dom blev tagna på sängen.
Under flera år inträffade ett flertal svåra dödsolyckor just i samband med vadning. I samma veva sattes broarna upp vid Skarja, Kukkesvagge och Kåtokvagge.(82). Folk tror idag att dessa är ‘en -bra-grej-för-att-hjälpa-mej-komma-över-bäcken’. Snarare står broarna där, som monument över dom som förolyckats och givetvis för att förhindra, vadningsolyckor, och givetvis som säkerhet, och dom kom förändra, underlätta Sarekvandrares bekymmer.
Aningslöshet och ansvarslöshet är ofta ord som kan användas efteråt, ofta av andra när en olycka inträffat. Ofta är det tyvärr en myt att det är dåligt förberedda eller okunniga som drabbas. Gud skonar ingen vid det tillfället, då något oförutsett sker.
Att ta hand om en sargad kropp som legat i vatten i flera veckor är ingen skön syn. Men även skallskador, brutna ben kan sätta stopp för mången vandrare.
Vi kan idag just här på internet laborera med alltifrån: goda och välmenande råd, bra eller dåliga kunskaper, och mer eller mindre självupptagenhet, tillika ‘besserwissermentaliter’ då det gäller Sarek. Där har alla ett ansvar.
Vad ändå internet då bara gör, är att det skapar flöde, intensitet och inlägg ‘en masse‘. Vi kallar detta ‘tips’! Någon hakar på, näste hakar på, osv. Tillslut blir rundgången total. Rätt vad det är har det blivit ‘flashback-mentalitet’ över diskussionen om en enkel vitsippa. Därtill finns nästan nu ett nytt temperament hos folk.
Närmar man sig problemet från andra hållet, och kikar på antalet olyckor idag i statistiken, ser man att trots all information ifrån olika håll och kanter, så omkommer ändå folk vid vadning och just Sarekolyckor är väl representerade. Sarek är en magnet som drar till sig alla möjliga ‘typer’ av vandrare. Vem lockar dom dit? Det finns således ett ansvar hos varje person som skriver om vadning eller ger ‘tips’ om okända vadplatser.
Vad en bild berättar är något, och vi vet alla att verkligheten ser annorlunda ut. Jag menar, att det åligger en person stort ansvar som lägger ut både råd och bild på ett okänt vadställe.
Nåväl, När jag var vid Mikkastugan för något år sedan, märkte jag att folk på något vis betedde sig annorlunda numera, talade om andra saker då det gällde Sarek. Den där ‘muntliga traditionen’ den som jag gillar. dvs.: Den om att för dagen ge tips om: vattenstånd, vadningsplatser. Att träffas ge råd utanför tält, träffas och samtala, den var liksom bortblåst. Tipsen hur man kunde gå ifrån ‘internet’ var det som gällde. Att helt enkelt prata sinsemellan om verkligheten verkade föråldrat.
Lustigt nog var folk fixerade vid ‘sina planer‘, bryskt präglade utav‘ sitt’ internet, eller, att dom inte nådde hem med sin mobil. Självtilltron och självupptagenheten var enorm. Men ändå som jag förstod det, var det internettipset som lyckats lura dom dit.
‘Vi hade ju just fått det här rådet på internet’
Det finns således bra och dåliga sidor med internetinlägg i ett sånt här allvarligt ämne. För bakom all historier om vadning, vare sig nu självförhärligande, eller katastrofala, döljer sig nämligen orden: Säkerhet och Omdöme..
