Ensamvandring eller andra ensamaktiviteter ute är väldigt skönt. Otroligt befriande att endast rå om sig själv, rast när man själv är trött, gå så fort eller sakta man själv vill osv.
Sarek eller inte tycker inte jag är en viktig fråga, det viktiga om man ser till säkerheten om något händer är att hålla sig längs stråk där andra människor går. Jag har varit i betydligt mer människofria områden än Sarek, och går man i huvudstråken där så möter man nog mer folk än man gör på Kungsledens mer ovandrade delar. Tycker man inte att det är viktigt att någon kan hjälpa en inom i alla fall något dygn om något går illa så kan man givetvis gå var som helst. Omvänt, står man inte ut med tanken på att sitta skadad eller sjuk och vänta på att någon ska dyka upp till hjälp så ska man inte ensamvandra alls.
Själv tar jag betydligt färre risker när jag är själv än när jag är ute med andra. Huruvida det gör att ensamturer är säkrare är svårt att säga, men ibland tror jag det. Konsekvenserna av vissa risker man lättare tar annars när man är flera är liksom lika drastiska även om man är flera, det är bara att någon vet i vilken jokk, glaciärspricka eller stup man försvann...
Det jag brukat göra när jag ensamvandrat är att lämna en detaljerad färdbeskrivning med eventuella tänkbara alternativa vägar till någon vän som vet min kapacitet och har vett att hålla huvudet kallt även om väderprognosen säger snöstorm. Hade jag lämnat färdplanerna till exempelvis mina föräldrar så hade väl fjällräddningen varit ute och letat efter mig så fort det talades om snö eller blåst på fjället...
Varje gång jag passerat någon form av stuga med gästbok så skriver jag i gästboken. Passerar jag någon form av bemannad plats pratar jag några ord med stugvärden, fiskeguiden eller vad de nu må vara så att denne förhoppningsvis minns att jag passerat om jag skulle bli saknad. (skriver och pratar med folk gör jag även när jag är ute i större grupper, även flera personer kan komma bort tillsammans).
Go tur!