Jag och min hårige, ungerske vän Zloltan tror inte våra ögon, vi har tryckt in oss i en minimal livsmedelsbutik och står framför ett berg av ölburkar. Att få tag i alkohol är inte det lättaste i det här landet men det är nåt som är lurt. Vi kollar in burkarna, gubbfan har omsorgsfullt skrapat bort ordet “no” på hundratals burkar, nu står det bara “alcohol”. Först blir jag förbannad men sen måste man ju bara beundra hans hängivenhet. Vi tumlar ut från butiken och hoppar på en minibuss ut till Giza. Det är tidigt på morgonen och vi går in på området.
Där är dom, Mykonos, Kihfen och favorithögen Cheops. Det är tredje gången jag är här men nu är det allvar. Vi går och skrotar hela förmiddagen, rekognoserar, kollar läget, chillar och kollar in det gamla skeppet i museet. Vi drar oss bort till Mykonos, den minsta av pyramiderna. Otroligt nog är det öppet in till gravkammaren. Vi rusar in innan någon hinner stoppa oss. Gravgången är låg och sluttar svagt nedåt så man får gå med skapligt krökt rygg. Mina knän tycker inte det är jättekul. Gången tar slut i en minimal gravkammare, det enda som finns är en stensarkofag men va fan, nån farao kan ha legat i den så först provligger jag kistan, sen lägger sig Zoltan sig i badkaret, han är lite längre än vad jag är, det ser fan inte klokt ut, benen hänger ut, tur han inte levde 1500 BC.
Vi kravlar oss ut, dags för lunch. Vi går ut från området till min favoritrestaurang, urusel mat, ingen öl men fantastisk utsikt över Sfinxen. Efter någon timme går vi in igen, det är otroligt lite folk här. Inte så konstigt, det är oroligt i Egypten men när är det inte det? Vi vet inte om det gynnar oss eller om det rent av är negativt men det stör oss inte. Vi närmar oss Cheops, 168,5 meter hög, baslängd 142 m, lutning 45 grader, totalvikt på 5003 ton, 3.300.033 stenblock och helt oemotståndlig. Vi har löjligt mycket tid, vi går runt den flera gånger långsamt, lokaliserar, utvärderar, planerar och njuter. Timmarna går och det börjar bli dags att börja fokusera. Vi vet riskerna, innan vi åkte ner läste vi på nätet att ett par kineser blivit beskjutna på pyramiden, just nu är jag inte så orolig över just det. Jag är mer orolig över när vi skall ta oss ner på morgonen och om vi blir ertappade just då, sitta i ett egyptiskt fängelse är det sista jag vill så jag tar ett helt oplanerat och ej diskuterat beslut. Vi är på väg bort från pyramiden när jag får ett infall, vi har småpratat med vakter under hela dagen men just den här vakten verkar annorlunda. Vi snackar runt lite innan jag lägger fram ett förslag, i början är han helt avvisade men han är ju arab. Men när han ser innehållet i våra ryggsäckar förstår han att vi menar allvar: Käk, öl(köpt i hotellbar), en liten fin whiskey, varsin cigarr, fleecetröjor, pannlampor, kamera, mp-spelare med bara Pink Floyd och Jean Michel Jarrè och några flaskor vatten.
Vi kommer överens, inte om priset, vilket brukar gynna araber men nu dealar han med mig, dock kom vi till beslut om en tid vi skulle träffas. Fine so far. Innan vi skils åt börjar han berätta vad som gäller vid stängning, jag avbryter och uppdaterar honom, det fanns en hemsida som var sjukt detaljerad och uppdaterad, han ser nästan lite imponerad ut. Vi skakar hand och när vi skils åt stirrar jag in i hans ögon, jag har lite taskiga erfarenheter från araber, han vek inte undan blicken, all´right, he will be back.
Solen börjar gå ner. Vi vet vad som väntar, vid stängning söker dom igenom området tre gånger. Steg 1: Långt ut i öknen, hur lugnt som helst, ligg i sanden, snacka skit, du behöver inte vara lågmäld eftersom du har sällskap av vissa av kamelryttarna som röker oavbrutet. Dom bryr sig inte att man är kvar inne på området. Första kamningen börjar, den är slarvig, inte så konstigt, lite turister och landet är i upplösningstillstånd. Dags för steg 2, vi rusar in mot pyramiden och gömmer oss i det stora gravområdet. Jag gillar den gamle TV-deckar´n Columbo, numera en väldigt död Peter Falk. Inte ens han hade hittat oss därinne. Dags för genomsökning nr 3, dom röker en hel del hasch i Egypten och det gör dom inte smartare. Jag har redan hittat en plats där vi skall ligga och trycka vid sista sökningen men vi överger den och kutar fram till Cheops bas och lägger oss ner småfnittrande. Nu är det är mörkt och drevet är över. Fas 1 är avklarad. Vakten är en halvtimme sen men han är inte ju inte svensk. Jag är lite smått otålig, jag vill börja klättra NU! Nix, vi är Mellanöstern och där finns det oceaner av tid. Efter en halvtimmes snicksnack är det dags. Det är helt jävla kolmörkt och det är en befrielse att häva sig upp på det första blocket. Det visar sig snabbt att våran “guide” inte har en susning vilken väg som är den bästa upp. Jag tar befälet, man skall inte krångla till det i onödan alltså satsar jag på i princip raka vägen upp. Men det känns ändå tryggt att ha med en arab, som dessutom arbetar här som turistpolis, för dom skjuter väl inte på sina egna? Dom andra vakterna som fortfarande är i tjänst kan knappast se oss i mörkret men dom kan höra oss. Kommer vi bara upp en bit så “försvinner” man bland stenblocken.
Vi befinner oss på “baksidan” av Cheops och blocken är stora så man får häva sig upp till nästa avsats. Man hör ibland att det finns rasrisk på Cheops, jag tror inte på det riktigt även om man inte kan avfärda det helt. Självklart känner man efter på varje block om någonting verkar sitta löst. Men har den stått här i 4500 år lär den stå kvar i natt också. Jag är ruskigt otålig och vill upp så fort som möjligt. Zoltan och araben tar det lite lugnare och halkar efter något.
Det är självklart förbjudet att klättra på Cheops och det är löjligt svårt att få tillstånd, inte ens alla egyptologer får det. Myndigheterna hänvisar till rasrisken men jag tror det mer handlar om att sätta stopp för slitaget. Trafiken på Cheops är inte omfattande men det förekommer. Amerikaner betalar flera hundra dollar för en tur upp, vi reser med en helt annan budget.
Vi kom på idén att tillbringa en natt på pyramiden en blöt nyårsnatt för rätt många år sedan och nu är vi här.
Jag är ungefär halvvägs upp när jag hör ett svagt muller från andra sidan, jag stannar till, mullret ökar i styrka. Ljusshowen har satt igång på framsidan. Fy fan va fräckt, pyramidens yttre sidor glöder av vitt ljus. Jag har aldrig ståpäls men nu har jag det, jag kan inte se det men jag känner det. Jag tittar uppåt, 60-70 meter kvar. Jag kollar nedåt och anar siluetten av dom andra. Jag skall precis sätta fart och häva mig upp på nästa avsats när det plötsligt händer, det som bara inte fick hända………….
Zoltan drabbas av svindel, jag inser snabbt att vi inte kommer upp. Jag tittar upp, skall jag studsa upp själv? Jag tar mig upp på 5 min. Har jag ork och ekonomi att ta mig hit ytterligare en gång? Jag vet inte men grejen var att vi skulle tillbringa natten tillsammans på toppen så jag skiter i det och vi hjälper Zloty ner. När vi är nere på marken igen så drar guiden bort oss från pyramiden så vi inte blir upptäckta. Vi sätter oss på en stor sanddyn en bit bort och delar på käket och ölen medan vi kollar in ljusshowen lite från sidan. Vi blir kvar i timmar, det är hur mysigt som helst tills vi kommer till betalningen. Vi sitter säkert en hel timma och dividerar om ersättningen innan jag tröttnar totalt och ryter till. Vi skiljs åt, han vill visa vägen ut från området men jag är så trött på honom så jag säger att jag har koll och går åt motsatt håll.
Efter ett tag måste jag medge att jag har inte en aning om var vi är. Vi irrar in på ytterligare en “kyrkogård”. Vi går igenom den och plötsligt fryser jag till is! Kraftiga hundskall från höger. Jag får lite halvpanik och slänger mig på backen för att hitta några stenar att försvara oss med. Jag har blivit hundbiten förr och vill helst inte uppleva det igen. Zloty är ascool.
-Lyssna, dom kommer inte närmare, dom måste vara fastbundna, säger Zloty.
Vi drar därifrån och efter ett tag kan man skönja ett svagt ljus längre fram. Vi kommer fram till en hög mur och jag bara känner på mig att vi måste över till andra sidan. Vi följer muren en bit, vi hör röster på andra sidan, där finns civilisationen. Vi kommer inte över, muren är 2,5-3 meter men till slut hittar vi några oljefat och kan ta oss över.
Jag har ingen aning vad araberna tänkter när krånglade oss över och hamnar på en skumt upplyst gatstump. Det är full kommers på gatan och allt stannar liksom upp när vi kommer nedhoppande.
-DET HÄR KÄNNS INTE RIKTIGT BRA!
Klockan är 03:30 och gatan är full av några hundra människor. Dom är mer häpna än förbannade men det börjas höras ett oroväckande mummel som ökar i volym.
Jag tittar till höger, det verkar vara en återvändsgränd, vi börjar gå till vänster och jag väser till Zloty:
-Vad vi än gör så börja inte springa.
Vi går så nonchalant vi kan, småsnackandes som vi var ute på en söndagspromenad. Vi vänder oss inte om men känner på oss att vi får en svans av människor efter oss. Min önskan att lägga bena på ryggen har aldrig varit större men då får vi väl hela pöbeln efter oss.
Det är mer ljus längre fram och mot alla odds ser vi en guldfärgad Mercedestaxi. Vi förlänger stegen något, det är typ 100 meter till taxin. Kommer vi att hinna eller kommer hopen börja puckla på oss? Dom är många nu, alldeles för många. Vi kommer fram till bilen och formligen vräker in oss i baksätet.
- GO, DRIVE, NOW!
Muhammed (jo, givetvis heter han så) vänder sig långsamt om och nästan viskar:
-You shouldn´t be here now!
-VI VET. GO, let´s go fucking out of here.
Han startar motorn och börjar rulla, någon slår näven i taket men vi kommer därifrån. Vi tittar på varandra och börjar gapskratta, vi kan inte sluta och chauffören stämmer in. Det visar sig att han är superschysst, flax att träffa just en sån som Muhammed i det här läget. Han släpper av oss vid vårt hotell. Nattportiern tittar misstänkt på oss, precis som vi hade gjort nåt brottsligt. Vem tar han oss för egentligen?
Där är dom, Mykonos, Kihfen och favorithögen Cheops. Det är tredje gången jag är här men nu är det allvar. Vi går och skrotar hela förmiddagen, rekognoserar, kollar läget, chillar och kollar in det gamla skeppet i museet. Vi drar oss bort till Mykonos, den minsta av pyramiderna. Otroligt nog är det öppet in till gravkammaren. Vi rusar in innan någon hinner stoppa oss. Gravgången är låg och sluttar svagt nedåt så man får gå med skapligt krökt rygg. Mina knän tycker inte det är jättekul. Gången tar slut i en minimal gravkammare, det enda som finns är en stensarkofag men va fan, nån farao kan ha legat i den så först provligger jag kistan, sen lägger sig Zoltan sig i badkaret, han är lite längre än vad jag är, det ser fan inte klokt ut, benen hänger ut, tur han inte levde 1500 BC.
Vi kravlar oss ut, dags för lunch. Vi går ut från området till min favoritrestaurang, urusel mat, ingen öl men fantastisk utsikt över Sfinxen. Efter någon timme går vi in igen, det är otroligt lite folk här. Inte så konstigt, det är oroligt i Egypten men när är det inte det? Vi vet inte om det gynnar oss eller om det rent av är negativt men det stör oss inte. Vi närmar oss Cheops, 168,5 meter hög, baslängd 142 m, lutning 45 grader, totalvikt på 5003 ton, 3.300.033 stenblock och helt oemotståndlig. Vi har löjligt mycket tid, vi går runt den flera gånger långsamt, lokaliserar, utvärderar, planerar och njuter. Timmarna går och det börjar bli dags att börja fokusera. Vi vet riskerna, innan vi åkte ner läste vi på nätet att ett par kineser blivit beskjutna på pyramiden, just nu är jag inte så orolig över just det. Jag är mer orolig över när vi skall ta oss ner på morgonen och om vi blir ertappade just då, sitta i ett egyptiskt fängelse är det sista jag vill så jag tar ett helt oplanerat och ej diskuterat beslut. Vi är på väg bort från pyramiden när jag får ett infall, vi har småpratat med vakter under hela dagen men just den här vakten verkar annorlunda. Vi snackar runt lite innan jag lägger fram ett förslag, i början är han helt avvisade men han är ju arab. Men när han ser innehållet i våra ryggsäckar förstår han att vi menar allvar: Käk, öl(köpt i hotellbar), en liten fin whiskey, varsin cigarr, fleecetröjor, pannlampor, kamera, mp-spelare med bara Pink Floyd och Jean Michel Jarrè och några flaskor vatten.
Vi kommer överens, inte om priset, vilket brukar gynna araber men nu dealar han med mig, dock kom vi till beslut om en tid vi skulle träffas. Fine so far. Innan vi skils åt börjar han berätta vad som gäller vid stängning, jag avbryter och uppdaterar honom, det fanns en hemsida som var sjukt detaljerad och uppdaterad, han ser nästan lite imponerad ut. Vi skakar hand och när vi skils åt stirrar jag in i hans ögon, jag har lite taskiga erfarenheter från araber, han vek inte undan blicken, all´right, he will be back.
Solen börjar gå ner. Vi vet vad som väntar, vid stängning söker dom igenom området tre gånger. Steg 1: Långt ut i öknen, hur lugnt som helst, ligg i sanden, snacka skit, du behöver inte vara lågmäld eftersom du har sällskap av vissa av kamelryttarna som röker oavbrutet. Dom bryr sig inte att man är kvar inne på området. Första kamningen börjar, den är slarvig, inte så konstigt, lite turister och landet är i upplösningstillstånd. Dags för steg 2, vi rusar in mot pyramiden och gömmer oss i det stora gravområdet. Jag gillar den gamle TV-deckar´n Columbo, numera en väldigt död Peter Falk. Inte ens han hade hittat oss därinne. Dags för genomsökning nr 3, dom röker en hel del hasch i Egypten och det gör dom inte smartare. Jag har redan hittat en plats där vi skall ligga och trycka vid sista sökningen men vi överger den och kutar fram till Cheops bas och lägger oss ner småfnittrande. Nu är det är mörkt och drevet är över. Fas 1 är avklarad. Vakten är en halvtimme sen men han är inte ju inte svensk. Jag är lite smått otålig, jag vill börja klättra NU! Nix, vi är Mellanöstern och där finns det oceaner av tid. Efter en halvtimmes snicksnack är det dags. Det är helt jävla kolmörkt och det är en befrielse att häva sig upp på det första blocket. Det visar sig snabbt att våran “guide” inte har en susning vilken väg som är den bästa upp. Jag tar befälet, man skall inte krångla till det i onödan alltså satsar jag på i princip raka vägen upp. Men det känns ändå tryggt att ha med en arab, som dessutom arbetar här som turistpolis, för dom skjuter väl inte på sina egna? Dom andra vakterna som fortfarande är i tjänst kan knappast se oss i mörkret men dom kan höra oss. Kommer vi bara upp en bit så “försvinner” man bland stenblocken.
Vi befinner oss på “baksidan” av Cheops och blocken är stora så man får häva sig upp till nästa avsats. Man hör ibland att det finns rasrisk på Cheops, jag tror inte på det riktigt även om man inte kan avfärda det helt. Självklart känner man efter på varje block om någonting verkar sitta löst. Men har den stått här i 4500 år lär den stå kvar i natt också. Jag är ruskigt otålig och vill upp så fort som möjligt. Zoltan och araben tar det lite lugnare och halkar efter något.
Det är självklart förbjudet att klättra på Cheops och det är löjligt svårt att få tillstånd, inte ens alla egyptologer får det. Myndigheterna hänvisar till rasrisken men jag tror det mer handlar om att sätta stopp för slitaget. Trafiken på Cheops är inte omfattande men det förekommer. Amerikaner betalar flera hundra dollar för en tur upp, vi reser med en helt annan budget.
Vi kom på idén att tillbringa en natt på pyramiden en blöt nyårsnatt för rätt många år sedan och nu är vi här.
Jag är ungefär halvvägs upp när jag hör ett svagt muller från andra sidan, jag stannar till, mullret ökar i styrka. Ljusshowen har satt igång på framsidan. Fy fan va fräckt, pyramidens yttre sidor glöder av vitt ljus. Jag har aldrig ståpäls men nu har jag det, jag kan inte se det men jag känner det. Jag tittar uppåt, 60-70 meter kvar. Jag kollar nedåt och anar siluetten av dom andra. Jag skall precis sätta fart och häva mig upp på nästa avsats när det plötsligt händer, det som bara inte fick hända………….
Zoltan drabbas av svindel, jag inser snabbt att vi inte kommer upp. Jag tittar upp, skall jag studsa upp själv? Jag tar mig upp på 5 min. Har jag ork och ekonomi att ta mig hit ytterligare en gång? Jag vet inte men grejen var att vi skulle tillbringa natten tillsammans på toppen så jag skiter i det och vi hjälper Zloty ner. När vi är nere på marken igen så drar guiden bort oss från pyramiden så vi inte blir upptäckta. Vi sätter oss på en stor sanddyn en bit bort och delar på käket och ölen medan vi kollar in ljusshowen lite från sidan. Vi blir kvar i timmar, det är hur mysigt som helst tills vi kommer till betalningen. Vi sitter säkert en hel timma och dividerar om ersättningen innan jag tröttnar totalt och ryter till. Vi skiljs åt, han vill visa vägen ut från området men jag är så trött på honom så jag säger att jag har koll och går åt motsatt håll.
Efter ett tag måste jag medge att jag har inte en aning om var vi är. Vi irrar in på ytterligare en “kyrkogård”. Vi går igenom den och plötsligt fryser jag till is! Kraftiga hundskall från höger. Jag får lite halvpanik och slänger mig på backen för att hitta några stenar att försvara oss med. Jag har blivit hundbiten förr och vill helst inte uppleva det igen. Zloty är ascool.
-Lyssna, dom kommer inte närmare, dom måste vara fastbundna, säger Zloty.
Vi drar därifrån och efter ett tag kan man skönja ett svagt ljus längre fram. Vi kommer fram till en hög mur och jag bara känner på mig att vi måste över till andra sidan. Vi följer muren en bit, vi hör röster på andra sidan, där finns civilisationen. Vi kommer inte över, muren är 2,5-3 meter men till slut hittar vi några oljefat och kan ta oss över.
Jag har ingen aning vad araberna tänkter när krånglade oss över och hamnar på en skumt upplyst gatstump. Det är full kommers på gatan och allt stannar liksom upp när vi kommer nedhoppande.
-DET HÄR KÄNNS INTE RIKTIGT BRA!
Klockan är 03:30 och gatan är full av några hundra människor. Dom är mer häpna än förbannade men det börjas höras ett oroväckande mummel som ökar i volym.
Jag tittar till höger, det verkar vara en återvändsgränd, vi börjar gå till vänster och jag väser till Zloty:
-Vad vi än gör så börja inte springa.
Vi går så nonchalant vi kan, småsnackandes som vi var ute på en söndagspromenad. Vi vänder oss inte om men känner på oss att vi får en svans av människor efter oss. Min önskan att lägga bena på ryggen har aldrig varit större men då får vi väl hela pöbeln efter oss.
Det är mer ljus längre fram och mot alla odds ser vi en guldfärgad Mercedestaxi. Vi förlänger stegen något, det är typ 100 meter till taxin. Kommer vi att hinna eller kommer hopen börja puckla på oss? Dom är många nu, alldeles för många. Vi kommer fram till bilen och formligen vräker in oss i baksätet.
- GO, DRIVE, NOW!
Muhammed (jo, givetvis heter han så) vänder sig långsamt om och nästan viskar:
-You shouldn´t be here now!
-VI VET. GO, let´s go fucking out of here.
Han startar motorn och börjar rulla, någon slår näven i taket men vi kommer därifrån. Vi tittar på varandra och börjar gapskratta, vi kan inte sluta och chauffören stämmer in. Det visar sig att han är superschysst, flax att träffa just en sån som Muhammed i det här läget. Han släpper av oss vid vårt hotell. Nattportiern tittar misstänkt på oss, precis som vi hade gjort nåt brottsligt. Vem tar han oss för egentligen?
