I mina svärföräldrars stuga på Öland finns en bok som heter kort och gott 'Öland' skriven av Knut Hagberg (tyvärr saknar den utgivningsår). Första delen av första kapitlet är en lovsång till cyklandet som jag tyckte att jag borde sprida till fler. Läs och njut.
---
För att känna ett svenskt landskap kräver det att man bott där länge, sett det under olika årstider, i sol och i sommar, i höstregn och i vinterdagar och i den gryende våren, och gått ensam och med öppna ögon och öron, på alla dess vägar och stigar. Men ett liv är kort, och det är icke många delar av vårt stora land som vi på detta sätt hinna med att skaffa oss en grundligare kännedom om.
Vidare stycken av världen kunna vi bara skaffa oss vetskap om som turister. Det bästa sättet att stifta bekantsakp med nya trakter är naturligtvis att genomströva dem till fots. Men tyvärr kommer man icke långt med detta fortskaffningsmedel. Att rida är också bra; från hästryggen kan man se åtskilligt och man behöver icke hålla sig till allfarvägen; men skjutshåll finnas icke längre, och att ha egen häst är en lyx för de rika. Tåg och bil äro bra om man snabbt skall förflytta sig från en bestämd ort till en annan; man må bara icke inbilla sig att man hinner se något väsentligt av vägen. Man kan visserligen från ett kupéfönster få ett allmänt intryck av landskapslinjerna, något åskådligare än på biograf och på vykort, men av markens liv märker man föga.
Bilister ha med framgång lyckats intala både sig själva och andra att de blivit utomordentligt förtrogna med vår Herres hage genom att manhaftigt gripa om ratten och pröva sina fordons hastighetförmåga på olika autostrador. Detta är nu icke med sanningen överensstämmande. Intet ont sagt om bilen som transportmedel: den har en viktig mission att fyll i vår tids ekonomiska samhällsliv. Men det är tid på att vederlägga den uppfattningen, att man med bil kan köra en kungsväg fram till vetande om Sveriges natur.
Man kan komma rätt långt med cykel; med någon övning far man utan ansträngning fem eller sex mil om dagen, även på ganska oländiga vägar. Den som är ung och spänstig kan naturligtvis fara hastigare, men frågan är, om han då hinner se mycket. Ty förstjänsten med cykeln är, att man icke behöver rastlöst gå upp i själva cyklandet; man kan titta åt sidan, man kan lyssna, man kan iakttaga, man kan tänka. Detta kan landsvägscyklisten så länge han icke var stund riskerar att bli överkörd.
Man stannar när man ser en ovanlig blomma, när man hör en lockton, en drill, som varslar om en fågels närvaro. Det är min erfarenhet, att man lättare överraskar de ädlare och skyggare djuren, när man cyklar än när man går till fots. Man rör sig icke bara snabbare utan tystare på cykeln. På cykel har jag följt hermelinen i färd med att flytta sina ungar och räven i jämn lunk utan att märkas av dem. Fåglar äro också mindre rädda för cyklister än för andra människor. Människor skjuta och slakta i alla ställningar , men icke från cykeln.
På cykel kan man också bekvämt taga sig fram på hala och smala skogsstigar, över slagna ängar och grusiga marker; cykeln kan man lyfta över stättor och gärdesgårdar; man kan med den komma vart man själv vill och icke bara dit landsvägsbyggarna vilja; man är en fri man på cykeln och kan se och hitta något på egen hand. Man kan komma landskapet nära. Man kan göra iakttagelser, man kan få veta något, som icke varit bekant för alla sedan Sverige blev kartlagt.
Man är naturligtvis bunden vid stationerna, ty sin packning bör man vidarebfodra per tåg. Men man kan få en uppfattning om vad som finns mellan stationerna. Cyklar man i en bergstrakt, blir man medveten om vad liv i en bergstrakt betyder; ty backarna äro synnerligen förnimbara även för cyklisten; cyklar man i slättmark, kan man i motvid göra sig en ganska klar föreställning om, vad stormen under olika årstider kan vara för landets bebyggare. Man känner sommarens ånga från solmätta fält. Dammet kan bliva besvärande, och därför kunna också brisen från havet eller kvällens svalka förnimmas som förfriskande. Man får ofta stanna för att be om vatten i bondgårdarna; man ser något av bebyggelsen och talar med andra människor än krögare. Vid regn nöjer man sig icke med att meditera så smått över dropparnas fall; man bli själv våt; cyklisten rör sig med realiteter.
---
Amen!
/Mille
---
För att känna ett svenskt landskap kräver det att man bott där länge, sett det under olika årstider, i sol och i sommar, i höstregn och i vinterdagar och i den gryende våren, och gått ensam och med öppna ögon och öron, på alla dess vägar och stigar. Men ett liv är kort, och det är icke många delar av vårt stora land som vi på detta sätt hinna med att skaffa oss en grundligare kännedom om.
Vidare stycken av världen kunna vi bara skaffa oss vetskap om som turister. Det bästa sättet att stifta bekantsakp med nya trakter är naturligtvis att genomströva dem till fots. Men tyvärr kommer man icke långt med detta fortskaffningsmedel. Att rida är också bra; från hästryggen kan man se åtskilligt och man behöver icke hålla sig till allfarvägen; men skjutshåll finnas icke längre, och att ha egen häst är en lyx för de rika. Tåg och bil äro bra om man snabbt skall förflytta sig från en bestämd ort till en annan; man må bara icke inbilla sig att man hinner se något väsentligt av vägen. Man kan visserligen från ett kupéfönster få ett allmänt intryck av landskapslinjerna, något åskådligare än på biograf och på vykort, men av markens liv märker man föga.
Bilister ha med framgång lyckats intala både sig själva och andra att de blivit utomordentligt förtrogna med vår Herres hage genom att manhaftigt gripa om ratten och pröva sina fordons hastighetförmåga på olika autostrador. Detta är nu icke med sanningen överensstämmande. Intet ont sagt om bilen som transportmedel: den har en viktig mission att fyll i vår tids ekonomiska samhällsliv. Men det är tid på att vederlägga den uppfattningen, att man med bil kan köra en kungsväg fram till vetande om Sveriges natur.
Man kan komma rätt långt med cykel; med någon övning far man utan ansträngning fem eller sex mil om dagen, även på ganska oländiga vägar. Den som är ung och spänstig kan naturligtvis fara hastigare, men frågan är, om han då hinner se mycket. Ty förstjänsten med cykeln är, att man icke behöver rastlöst gå upp i själva cyklandet; man kan titta åt sidan, man kan lyssna, man kan iakttaga, man kan tänka. Detta kan landsvägscyklisten så länge han icke var stund riskerar att bli överkörd.
Man stannar när man ser en ovanlig blomma, när man hör en lockton, en drill, som varslar om en fågels närvaro. Det är min erfarenhet, att man lättare överraskar de ädlare och skyggare djuren, när man cyklar än när man går till fots. Man rör sig icke bara snabbare utan tystare på cykeln. På cykel har jag följt hermelinen i färd med att flytta sina ungar och räven i jämn lunk utan att märkas av dem. Fåglar äro också mindre rädda för cyklister än för andra människor. Människor skjuta och slakta i alla ställningar , men icke från cykeln.
På cykel kan man också bekvämt taga sig fram på hala och smala skogsstigar, över slagna ängar och grusiga marker; cykeln kan man lyfta över stättor och gärdesgårdar; man kan med den komma vart man själv vill och icke bara dit landsvägsbyggarna vilja; man är en fri man på cykeln och kan se och hitta något på egen hand. Man kan komma landskapet nära. Man kan göra iakttagelser, man kan få veta något, som icke varit bekant för alla sedan Sverige blev kartlagt.
Man är naturligtvis bunden vid stationerna, ty sin packning bör man vidarebfodra per tåg. Men man kan få en uppfattning om vad som finns mellan stationerna. Cyklar man i en bergstrakt, blir man medveten om vad liv i en bergstrakt betyder; ty backarna äro synnerligen förnimbara även för cyklisten; cyklar man i slättmark, kan man i motvid göra sig en ganska klar föreställning om, vad stormen under olika årstider kan vara för landets bebyggare. Man känner sommarens ånga från solmätta fält. Dammet kan bliva besvärande, och därför kunna också brisen från havet eller kvällens svalka förnimmas som förfriskande. Man får ofta stanna för att be om vatten i bondgårdarna; man ser något av bebyggelsen och talar med andra människor än krögare. Vid regn nöjer man sig icke med att meditera så smått över dropparnas fall; man bli själv våt; cyklisten rör sig med realiteter.
---
Amen!
/Mille
