Jag tror att det för många handlar om den inre representation man har av fjällen och föreställningen om att man vill röra sig i en "orörd" vildmark och det är väl föreställningar man får ha respekt för. Samtidigt kan ju fjällvärlden vara något helt annat för andra.
I mina ögon är slitaget i sig en liten fråga - när en stig inte används tar naturen snabbt över igen. Idag finns t ex väldigt få spår kvar av de rätt omfattande cykelvägar som anlades och användes av statens tjänstemän för att hålla koll på allmogen (de sk svältsnörena, vars smeknamn kom från att betalningen vid anläggandet var tämligen låg".
Att kanalisera besökare är dock en viktigare fråga; turskidåkare slipper helst skoteråkare, flugfiskare vill inte dela ström med kaggfiskare, många vandrare vill helst slippa dela stig med cyklister. Det handlar också om mängd - det har ju varit aktuellt runt Kebnekaise, där för många besökare samtidigt leder till problem med nedskräpning.
I mer fjällkonservativa kretsar får man ibland uppfattningen om att vandring är något jungfruligt som inte alls innebär någon påverkan. Det är en sanning med rätt stor modifikation och är i högsta grad som sagt en "dosfråga"; hur många besökare klarar ett område? Och då tänker jag inte bara på naturen och nedskräpning, utan även på påverkan på renskötsel. Områden med för många vandrare, speciellt om de inte följer leder och vissa tider, kan utgöra stora störningar på rensköt
När det gäller cykling så tror jag det generellt är ett väldigt litet problem. Terrängen är på de allra flesta ställen så att det inte är möjligt att cykla. Jag har cyklat fatbike från Keinovuopio ner mot Råsto och följde då fyrhjulingsväg, men det är ändå långa sträckor man får dra. Och hemmavid gör jag ibland dagsturer ex mot Tjåhke vid Sitojaure via fyrhjulingsvägen som går dit men det är ju ocykelbart på sidan om.
F ö rätt intressant med Fatbike och marktryck. Jag cyklar hela vintrarna på skoter och hundspannsspår och mina spår från cykeln är oftast grundare än spåren när jag går.