Jag har vid liknande tävlingar i Sverige reagerat på hur förvånansvärt lite som går fel. Låt mig dra en anekdot från sommarens BAMM:
På vägen upp, vid 22-tiden, plockade jag och min lagkamrat upp en tysk snubbe ca 13km Ö om abisko, längs E10:an. Han hade gått hela dagen, hade tappat kartan och lite andra grejer vid ett vad vid lunchtid, saknade kompass och lite andra vitala prylar (förutom vettet, men det skulle visa sig), och hade i mörkret letat sig ned till vägen eftersom han hörde bilar. Han beräknade med hjälp av vår karta att han gått ca tre och en halv mil, men jag kunde inte bli klok på vilken väg. Han var inte ett spår orolig eller bekymrad över att han tappat en massa viktig utrustning och egentligen inte hade någon aning om var han var; han hade gått mot ljudet av bilar och tänkte att "så långt kan det ju inte vara kvar till Abisko". Inte heller hade han övervägt att stanna och slå läger, och fortsätta sen det blev ljust. Han hade plöjt sig fram i snåren ned mot vägen, och planerade nu att gå de sista tretton kilometrarna till Abisko, i mörkret, längs E10:an. Vi gav honom lift till turiststationen.
Sen följde två dagars tävling (vi bröt efter första pga skada och missade således bandragningen andra dagen, men den såg enklare ut
I nattlägret var det något enstaka lag som kom in efter utsatt stopptid. Trots skador och en krånglig bana tog de sig ned till lägret, lugnt och metodiskt. Tävlingsbanan gick i ganska j-lig terräng (obanat, kalfjäll), inklusive en rätt svår stigning runt och upp på en topp med leråsar, löst stenskravel och en rejäl glaciärkorsning. Totalt var alltså ca 200 personer ute med minimal utrustning och maximalt med svett och adrenalin och tävlingsstress, vilket borde leda till grumlat omdöme och benägenhet att ta chanser för att vinna tid (min egen navigation var ju inte så lysande...). ÄNDÅ inträffade inga allvarliga skador första dagen, och alla kom i mål och ingen behövde letas reda på. De allvarligaste skadorna i nattlägret (som jag fick reda på) var lite skavsår, ett ont knä, ett par skärsår, en vrickad fot och så min kompis höft (trokanterit).
Kontrasten mellan en "vanlig fjällvandrare" och "en massa stressade idrottsmän/-kvinnor" var ganska bjärt. Det var ingen tvekan för vem man borde oroa sig. Själv förvånas och fascineras jag över hur lite skador som förekommer inom den idrotten.
2006 frågade jag en funktionär i samma tävling om någon brutit pga skada. "Jo, det var en som bröt pga ett ont knä, och så en som vaknade med ryggskott..."