Jag har, med tanke på min aktivitetsnivå, vikt och kroppssammansättning relativt högt blodtryck, ofta kring 140/80. Ingen tycks ha någon hjälp att erbjuda. På VC skyller man på min ålder och hänvisar till vårdens MAXvärden. Ska jag vara nöjd med att vara på gränsen till vårdfall?
Tidningen Aktiv Träning hade nyss en artikel med massor av tips om diet och annat, flera sidor - varför levererar inte VC sådana?
Till mina mer bizarra erfaremheter hör ett besök hos en påtänkt PT våren 2012. Jag hade upplyst henne om problemet; hon mätte mitt tryck, som var 140/87, och tyckte jag skulle vara nöjd med det.
Träna kondition och rörlighet? När det finns rollatorer.
Jag har aldrig känt mig så kränkt och förnedrad. Det blev inga fler besök. I mars började jag hos en ny och har fortsatt hos honom intill denna dag.
För tre år sen la jag om diet med hjälp av en kostrådgivare. Hon botade mer eller mindre min fettskräck och påvisade en del försåtliga sockerfällor. Jag har gradvis ändrat mina kostvanor; bl a äter jag mer färska grönsaker, och mer varierade (inte bara frysta), mer nötter och fröer och helfet fil;
jag har dessutom i stort sett ersatt nöt- och griskött med bönor och linser. Någon strikt LCHF-diet är det verkligen inte, men eftersom jag springer mycket tror jag mig behöva en del kolhydrater.
Ett resultat av min diet är bättre viktskontroll, kanske 4-5 kilo lägre än tidigare, mycket stabilt. Med blodtrycket har det hänt mindre, men jag undrar en hel del över hur meningsfullt det är att mäta vid enstaka tillfällen.
På min årliga hälsoundersökning december 2012 hade jag 130/80 - det systoliska var bättre än på fem år. Jag var
den dagen mycket lugn och harmonisk, t ex låg min puls vid föregående EKG på 51, c:a 3 slag över min morgonpuls. Ett år senare, var det 150/75; när läkaren senare mätte om var det 140/72. Jag var den gången stressad; jag fick t ex inte betala genast, andra gick före i kön, och jag gick däremed miste om planerad vila före undersökningen.
Jag har en egen mätare, en OMRON för överarmsmätning, som stått orörd i över ett år. Jag bestämde mig för en vecka sen att mäta dagligen i en vecka, två gånger varje tillfälle, i hopp att lära mig spänna av och avdramatisera det hela. Jag mätte ungefär samma tid på dygnet, flera timmar efter måltid och efter minst en kvarts vila (sittande). Det var vådligt vad resultaten varierar. Systoliskt 137 ena dan, en bit över 150 nästa. Ofta hög puls, över 70, vid första mätningen. Sista dan kände jag mig ovanligt lugn och hade 137/80, 134/77, puls 60 resp. 58. Inte SÅ dåligt, men en bra bit över det normala.
Jag blir mest förvirrad. Jag vill helst inte gå till VC för kontroll; jag tycker inte om attityden jag möts av där (och förstår inte hur man kan låta telefonen stå på i rummet, där patienten väntar, med en signal som kunde återuppväcka de döda).
Vid en tidigare hälsoundersökning,
då jag promenerat 4 km till mottagnngen och inte fått en sekunds vila,
hade jag riktigt höga värden och läkaren skrev remiss till VC på en 24-timmarsundersökning. Men den fick jag aldrig, bara fler mätningar på VC.
Jag får ibland en känsla av att vi pensionärer (jag blir 70 i augusti) inte gills.
Tidningen Aktiv Träning hade nyss en artikel med massor av tips om diet och annat, flera sidor - varför levererar inte VC sådana?
Till mina mer bizarra erfaremheter hör ett besök hos en påtänkt PT våren 2012. Jag hade upplyst henne om problemet; hon mätte mitt tryck, som var 140/87, och tyckte jag skulle vara nöjd med det.
Träna kondition och rörlighet? När det finns rollatorer.
Jag har aldrig känt mig så kränkt och förnedrad. Det blev inga fler besök. I mars började jag hos en ny och har fortsatt hos honom intill denna dag.
För tre år sen la jag om diet med hjälp av en kostrådgivare. Hon botade mer eller mindre min fettskräck och påvisade en del försåtliga sockerfällor. Jag har gradvis ändrat mina kostvanor; bl a äter jag mer färska grönsaker, och mer varierade (inte bara frysta), mer nötter och fröer och helfet fil;
jag har dessutom i stort sett ersatt nöt- och griskött med bönor och linser. Någon strikt LCHF-diet är det verkligen inte, men eftersom jag springer mycket tror jag mig behöva en del kolhydrater.
Ett resultat av min diet är bättre viktskontroll, kanske 4-5 kilo lägre än tidigare, mycket stabilt. Med blodtrycket har det hänt mindre, men jag undrar en hel del över hur meningsfullt det är att mäta vid enstaka tillfällen.
På min årliga hälsoundersökning december 2012 hade jag 130/80 - det systoliska var bättre än på fem år. Jag var
den dagen mycket lugn och harmonisk, t ex låg min puls vid föregående EKG på 51, c:a 3 slag över min morgonpuls. Ett år senare, var det 150/75; när läkaren senare mätte om var det 140/72. Jag var den gången stressad; jag fick t ex inte betala genast, andra gick före i kön, och jag gick däremed miste om planerad vila före undersökningen.
Jag har en egen mätare, en OMRON för överarmsmätning, som stått orörd i över ett år. Jag bestämde mig för en vecka sen att mäta dagligen i en vecka, två gånger varje tillfälle, i hopp att lära mig spänna av och avdramatisera det hela. Jag mätte ungefär samma tid på dygnet, flera timmar efter måltid och efter minst en kvarts vila (sittande). Det var vådligt vad resultaten varierar. Systoliskt 137 ena dan, en bit över 150 nästa. Ofta hög puls, över 70, vid första mätningen. Sista dan kände jag mig ovanligt lugn och hade 137/80, 134/77, puls 60 resp. 58. Inte SÅ dåligt, men en bra bit över det normala.
Jag blir mest förvirrad. Jag vill helst inte gå till VC för kontroll; jag tycker inte om attityden jag möts av där (och förstår inte hur man kan låta telefonen stå på i rummet, där patienten väntar, med en signal som kunde återuppväcka de döda).
Vid en tidigare hälsoundersökning,
då jag promenerat 4 km till mottagnngen och inte fått en sekunds vila,
hade jag riktigt höga värden och läkaren skrev remiss till VC på en 24-timmarsundersökning. Men den fick jag aldrig, bara fler mätningar på VC.
Jag får ibland en känsla av att vi pensionärer (jag blir 70 i augusti) inte gills.