Att som tältare få sina linor och sitt tält trampat på är nog den största risken med nötkreatur. Fullt tillräckligt för att undvika dem.
Som fågelskådare behöver jag ibland passera områden med nötkreatur. Ensamma, äldre tjurar går jag aldrig in till. Vanliga ungtjurar beter sig mera som kvigor/kossor, särskilt om de är flera och uppblandade med dessa. Dem bryr jag mig inte så mycket om utan går igenom hagen en bit från flocken.
I artikeln fanns rådet att springa om en flock kossor sätter fart mot en. Ja, det beror ju på åt vilket håll man springer. Springer man BORT från dem triggar man deras jaktinstinkt (för en sådan har nog de flesta djur). Jag springer MOT dem och viftar. Om det behövs skriker jag på dem också. Ännu har jag inte stött på en flock vanliga kossor/kvigor som inte vänder och flyr. Men för dem som känner skräcken komma när en flock djur sätter fart mot en från andra sidan ängen är det kanske ändå inte ett alternativ.
Som ung hjälpte jag min farfar med hans kossor. Något djuren på den tiden hade respekt för var en käpp, helst en rapp vidja. De visste att det gör ont att bli behandlad med en sådan. Men jag tror inte att en modern bonde skulle gilla att vi besökare hade med oss sådana käppar in i hagen.
Den där kvinnan som nämndes i artikeln hade sina hundar med. Jag har talat med hundägare som säger att man ALDRIG ska ta en okänd hund in till nötkreatur. Som oldtimer skriver så ser de en varg och kan gå till attack.