Ballinbogičohkka - Pallenpåkitjåkka?

[tbergman]

Någon som känner den gamla namnformen för Ballinbogičohkka i Abiskofjällen?

Ballinčohkka översätts ju till Pallentjåkka. Men hur hanteras bogi? Påki? Poki?

Någon som vidare har en aning om betydelsen av bogi?

 

[LRC]

Någon som känner den gamla namnformen för Ballinbogičohkka i Abiskofjällen?

Ballinčohkka översätts ju till Pallentjåkka. Men hur hanteras bogi? Påki? Poki?

"Påke", skulle jag tro, så "Pallenpåketjåkka". Bogičohkka kallades förr för just "Påketjåkka".

Någon som vidare har en aning om betydelsen av bogi?

Bogi är genitiv av bohki, som betyder "avsmalning" eller "small passage (t.ex. vid sjö)".

 

[tbergman]

"Påke", skulle jag tro, så "Pallenpåketjåkka". Bogičohkka kallades förr för just "Påketjåkka".

Just det, söder om Alisvággi ligger ju Bogičohkka. Och "i" översattes generellt med "e".

Är det förresten allmänt så att de gamla namnformerna skrevs såsom en svensktalande skulle uttala namnet, dvs. kan man använda de äldre namnen som grund för uttal i alla sammanhang?

Bogi är genitiv av bohki, som betyder "avsmalning" eller "small passage (t.ex. vid sjö)".[/QUOTE]

Utmärkt! Tack för den härledningen!

 

[LRC]

Just det, söder om Alisvággi ligger ju Bogičohkka. Och "i" översattes generellt med "e".

Ja -- vad gäller nordsamiska. Lulesamiska ord har däremot ofta 'e' där nordsamiska har 'i', t.ex. vággi - vágge eller sarvvis - sarves, även i aktuell ortografi. Nämnas bör även att i lulesamiskan är 'e' i slutstavelser diftongiserad och liknar 'ie', så det är ingen milsvid skillnad. Dessutom brukar s.k. "spända" slutvokaler bli "slappa" vid sammansättning i nordsamiska, vilket även reflekteras i ortografin, varför men ser t.ex. Duolbanjunni men Duolbanjunečohkka, boazu men Boazočohkka -- eller varför inte giebmi - Giebmegáisi.

Är det förresten allmänt så att de gamla namnformerna skrevs såsom en svensktalande skulle uttala namnet, dvs. kan man använda de äldre namnen som grund för uttal i alla sammanhang?

Mja, det beror lite grann på vad man menar med "såsom en svensktalande" och "grund för uttal" samt hur pass samisk man vill låta.

Dock skulle jag nog vilja säga att den gamla generalstabskartan utgjorde ett bättre försök till ljudhärmning. 70-talets kartortografi är som sagt mer utjämnande till sin karaktär -- "jaure" är t.ex. inte en vidare god ersättare för vare sig jávri, jávrre, jávrrie eller jaevrie.

Fortsättningsvis utelämnar detta skrivsätt en del icke oväsentlig information, såsom preaspirationen hos stamkonsonanten i ord som čohkka ("tjåkka"), vilken är betydelsebärande i böjningar. Om vi kikar på lulesamiskan är där nominativ pluralis identisk med genitiv singularis (i nordsamiskan används dessutom ändelsen -t vid pluralbildning), vilket gör att skillnaden mellan jávrre ("sjö") och jávre ("sjöns"/"sjöar") går förlorad. Tydligen har man försökt avhjälpa detta genom att istället koppla på ett "h" -- "jaureh" -- men detta har alltså inget eller mycket lite med uttalet att göra. Ett annat exempel på sammanblandning på grund av utjämning är roavve ("brännland") och råvve ("bro") i lulesamiskan, vilka båda blev till "råvve" och därmed inte längre kunde särskiljas.

Ett annat problem med att använda kartortografin som "grund för uttal", om man eftersträvar korrekthet, är att den inte markerar den glidvokal som ofta förekommer i samiska ord. Visserligen sätts denna inte ut som sådan i de rådande skrivsätten heller, men den markeras på annat sätt. För att fortsätta med sjöordet som exempel så finns det i nominativ singularis en "extra" slapp vokal (schwa) mellan /v/- och /r/-fonemen, så både jávri och jávrre uttalas mer eller mindre som tre stavelser. Kikar man på motsvarande svagstadieformer (jávrri - jávre), där ingen glidvokal hörs, framgår notationen, vilken intressant nog är motsatt mellan de båda varieteterna: i LS är det en dubbeltecknad konsonant (följande en annan konsonant) som visar på glidvokalen, medan det i NS är en dubbeltecknad konsonant som visar på avsaknaden av glidvokal.

Slutligen är den äldre ortografin direkt missvisande i vissa fall. Om vi tittar på sjön söder om Hukejaurestugan kallades denna förr för "Kaisejaure", vilket direkt för tankarna till Kebnekaise och gáisi, d.v.s. "högfjällstopp". Det är dock mycket svårt att se hur ett sådant namn hör hemma på en sådan sjö, läget beaktat, och tittar vi istället på den samiska stavningen ser vi varför. Denna är Gáiccajávri, vilket kort och gott betyder "Getsjön" -- här har man alltså på något sätt tyckt att gáicca (gen.sg. av gáica) borde bli till "kaise", vilket skapar begreppsförvirring.

Summa sumarum så kommer ett försvenskat uttal att låta som just det: försvenskat.


...och härmed avslutas dagens lingvistikföreläsning, eftersom lunchrasten är slut.

 

[tbergman]

Tackar och bockar! Det var ingen dålig genomgång! Jag ska faktiskt skriva ut ditt inlägg och specialstudera det närmare. Om inte annat kommer den att fräscha upp de tekniska grammatik-termerna som slumrat sött sedan studierna i tyska på gymnasiet.

Till slut en kvardröjande fundering: Kan det inte ändå finnas skäl att sörja de gamla namnformerna för uttalets skull? Du gör klart att de gamla namnformerna inte vägleder helt rätt i fråga om uttal, men alternativet för den gängse fjällvandraren är tyvärr inte ingående studier i samiska. Detta leder till att fjällvandraren refererar till den sumpiga dalen längs Kungsleden som "Garddenvaggi" när den äldre kartformens "Kartinvagge" ligger betydligt närmare sanningen (utan att för den skull pricka helt rätt).

 

[LRC]

Till slut en kvardröjande fundering: Kan det inte ändå finnas skäl att sörja de gamla namnformerna för uttalets skull? Du gör klart att de gamla namnformerna inte vägleder helt rätt i fråga om uttal, men alternativet för den gängse fjällvandraren är tyvärr inte ingående studier i samiska. Detta leder till att fjällvandraren refererar till den sumpiga dalen längs Kungsleden som "Garddenvaggi" när den äldre kartformens "Kartinvagge" ligger betydligt närmare sanningen (utan att för den skull pricka helt rätt).

Om man betraktar kartans namnformer endast som "uttalsguider för Svenssons utan vidare förkunskaper" och inget annat, så är ingetdera av skrivsätten särskilt väl lämpat för uppgiften -- det gamla för att det är för förenklat och det nuvarande för att det representerar ljudsekvenser på ett sätt som dylika Svenssons inte är vana vid. Det senare förhållandet kommer sig av att de samiska språken inte hör till samma språkfamilj som vårt (finskugrisk snarare än indoeuropeisk), men notationen som sådan är betydligt mer exakt än någon av de föregående.

Följden blir att gemene man som ger sig på att uttala ett namn som Čeakčačohkka kan hamna längre ifrån det "egentliga" uttalet än om han försökt med "Tjäktjatjåkka", även om det förstnämnda ger en mycket bättre representation av ljuden om man vet hur man skall läsa det. Valet kan då sägas stå mellan att skriva dåligt och uttala halvhyfsat, eller skriva bra och uttala kvartshyfsat...

Återigen handlar det väl i grund och botten om huruvida man vill låta samisk eller inte. Dock vidhåller jag att nuvarande skrivsätt är att föredra, eftersom 70-talsnamnen som nämnts på många punkter icke är tillfredsställande varken skrifts- eller ljudmässigt på grund av att ett antal betydelsebärande egenskaper och skillnader utplånats. Med aktuell ortografi finns åtminstone möjligheten att så att säga "göra rätt" om man vill bemöda sig. Det är ändå inte så väldigt länge sedan övergången skedde och för väldigt många sitter de gamla namnen kvar -- oavsett vad man tycker om de "nya" -- så det ska bli intressant att se hur det hela utvecklar sig framöver, då de nya generationerna i många fall endast har tillgång till den samiska stavningen.

***

Kan inte motstå att titta lite närmare på ditt exempel, så fram med grammatikordlistan. Just uttalsregler och -bruk är föremål för viss förvirring och motstridiga uppgifter beroende på källa; jag har sett diverse inbördes oförenliga påståenden i olika ordböcker och liknande, för att sedan ofta höra ytterligare en variant när en tvättäkta same pratar, så det är inte helt enkelt för en utomstående att komma fram till en exakt slutsats alla gånger. Dock ger nedanstående uttryck för den uppfattning jag för tillfället besitter:

G-: Tonlöst men oaspirerat, vilket eftersom aspiration inte är fonemisk i svenskan ofta uppfattas som tonande. Jämför 'p'-ljudet i "pik" och "spik" -- det första åtföljs av en luftpuff, medan det andra inte gör det och därmed framstår som "mjukare" (testa med handen framför munnen!). Detta gör att de flesta inte kommer höra någon skillnad mellan "spik" (tonlös klusil) och "sbik" (tonande klusil).

-á-: Långt och öppet, som i "katt" fast utdraget istället för kort. Tänk "AAAHH!" när man kommer på nåt, eller slår tån i soffbenet...

-rdd-: Till att börja med har vi här alltså en svagstadieform utan glidvokal, men en annan sak som ofta framhålls och som också verkar upprätthållas av talare är att en konsonant som följer direkt på en annan såhär blir tonlös. Därmed torde detta kluster uttalas som "rt", men utan den retroflexa assimilering som sker i många svenska dialekter (d.v.s. båda ljuden skall tydligt höras). Dubbleringen skall också höras, vilket eftersom det gäller en klusil (stoppkonsonant) innebär ett något längre stopp av luftflödet innan tungan tillåts släppa fram själva 't'-ljudet.

-env-: Inga konstigheter.

-á-: Se ovan.

-gg-: Dubbelkonsonant efter vokal uttalas långt och mer eller mindre "som väntat", d.v.s. här som ett tonande 'g'-ljud.

-i: Kort 'i'-ljud.

Därmed skulle jag nog ändå säga att Gárddenvággi har fler "rätt" än vad "Kartinvagge" har, bara man uppfattat att 'á' är en egen bokstav och inte bara ett vanligt 'a' med en ovidkommande dekoration (situationen är jämförbar med svenskans 'a' kontra 'å').

 

[tbergman]

Djupet på din lärdom är imponerande, Kalle. Är du språkvetare eller är det ditt fjällintresse som burit dig till dessa kunskapens höjder?

Jag får passa på att ställa ytterligare en fråga gällande olika uttal och ortografi. Det gäller det samiska namnet för fjäll.

1. Är det skillnad på det nord- och lulesamiska uttalet, dvs. uttalas det (i princip) tjåkka i nordsamiskan och tjåkkå i lulesamiskan?
2. Är i sådana fall den gamla ortografin ett försök att efterlikna detta delade uttal? Eller leder den stavningen oss fel?
3. Om denna uttals-skillnad föreligger gäller den även det samiska ordet för bäck/å, johka och jåhkå?

 

[LRC]

Sent svar, men stugvärdskap kan ha den effekten...

Djupet på din lärdom är imponerande, Kalle. Är du språkvetare eller är det ditt fjällintresse som burit dig till dessa kunskapens höjder?

Det senare i kombination med ett allmänt intresse för språk och ett gott språköra.

Jag får passa på att ställa ytterligare en fråga gällande olika uttal och ortografi. Det gäller det samiska namnet för fjäll.

1. Är det skillnad på det nord- och lulesamiska uttalet, dvs. uttalas det (i princip) tjåkka i nordsamiskan och tjåkkå i lulesamiskan?
2. Är i sådana fall den gamla ortografin ett försök att efterlikna detta delade uttal? Eller leder den stavningen oss fel?
3. Om denna uttals-skillnad föreligger gäller den även det samiska ordet för bäck/å, johka och jåhkå?

Svaret på alla tre frågor är kort och gott "ja". 'a'-ljud i slutet av ord med 'å'-ljud i första stavelsen har i lulesamiskan "färgats" och övergått till 'å'. Gorsa - gårsså är ett annat exempel, men inte ord som t.ex. luokta (samma i båda) då det är just det ensamma 'å'-ljudet som styr.