Beror kanske på stenbottnen?
Den fördel jag upplevde med två stavar hade nog mycket att göra med stenbottnens beskaffenhet. Ju halkigare, knöligare och allmänt lömskare den var, desto större blev behovet av balans. Den fick jag genom fyrbentheten. På en någorlunda jämn botten kan jag nog tänka mig att en enda stav blir bättre, särskilt om det är djupt och strömmar kraftigt. Där blir väl något slags envishet och råstyrka viktigare, och den bör ju vara lättare att överföra i en enda, något kraftigare stav. Men jag har ännu aldrig (vare sig med en eller två stavar) gjort sådana vad. Tydligast märktes detta vid vadet av Suottasjåkkå (NV Niak, Sarek). Där är vattnet slammigt så man ser inte hur den eländiga stenbottnen ser ut, man bara känner det: lutande stenar med läskiga hål emellan. Samtidigt stack många stenar upp vid eller strax under ytan, där vattnet alltså strömmade med bra fart. Jag fick då infallet att strunta i att gå på botten och istället ta mig över genom att kliva från sten till sten. Detta hade varit omöjligt utan två extra stödpunkter och kändes ändå som ett litet cirkusnummer, men det gick. Just denna möjlighet att helt fräckt eller våghalsigt balansera sig över en jåkk var en fullständig nyhet för mig - och användbar.
Lars