Att njuta av turen.

[BAX]

Läste i ett inlägg för ett tag sedan om en kille som skrinlagt sina planer på att cykla genom europa, anledningen var att han insåg att han inte skulle kunna njuta av turen utan bara trampa på tills kvällen kom i ivern att se allt som går att se.

Då insåg jag, fan, det där är ju jag. När jag kommit hem från skidturen/vandringen så har jag knappt rört matsäcken, knappast njutit av vädret, utan bara stretat på för att få se vad som finns bakom nästa krön, bakom nästa skogsdunge, bakom den där kurvan.

Jag bryr mig inte ett skit om att kunna säga att jag åkt en X-milaetapp eller gått Y mil blötmyr, utan det är bara den där driften att få se vad som finns där bakom nästa....

Nån som känner igen sig? Nån som kommit på ett motmedel? Går det över med åldern, eller man förtappad?

/BAX

 

[-Patric-]

hehe

jaaaa... Det här känner jag igen från en yngre version av mig själv. Som jag sagt tidigare så är jag fostrad med tung rygga och långa dagsetapper. Jag vet inte hur gammal du e och vad du menar med "med åldern".Jag har insett att man måste ha ett lite mer Buddistiskt tänkande till sitt friluftsliv, stanna upp och njut här och nu. Dröm dig inte bort till nästa bergskrön eller bakom nästa backe.. Lägg ifrån dig ryggan och drick en kopp kaffe varsomhelst.

Mycket handlar väl om vår livsstil i allmänt, vi har så jävla bråttom till allt så vi hinner inte stanna upp och njuta av det enkla som finns omkring oss.

Innan man har vant sig av med dessa stressiga och otäcka vanor så måste man nästan planera att stanna och njuta, verkligen tvinga sig själv att stanna upp.

//Skynda låååångsamt

 

[mialindskog]

motmedel

Tips: ta med en två-åring! De har en otrolig förmåga att upptäcka saker där de är!

Mia

 

[madir]

Fjällmaraton?

På min senaste fjällvandring mötte jag en kille som var i sällskap med några andra polare. Killen hade aldrig fjällvandrat förut medan hans polare var ruggigt vältränade, fjällvana och bar runt på isyxor, stegjärn och annat skrot. Dagsetapperna låg på cirka 30 km (i obanad terräng...) och ryggsäckarna vägde en bra bit över 20 kilo. Killen sa att han var så trött av allt stretande att han knappt orkade ta in några intryck från den mäktiga fjällmiljön runtomkring. Allt gick ut på att ta sig från punkt A till punkt B så SNABBT som möjligt. Ingen hänsyn tycktes tas till hans ringa fjällvana. Nu längtade han bara efter att få komma fram...

Visst, är man fjällvän, motiverad och vältränad kan man mycket väl plåga sig lite och ändå njuta av turen. Många människor behöver plåga sig lite för att känna sig nöjda över att de har presterat något. Det blir som en morot. Men man tycker ju att polarna till ovan nämnda kille kunde ha varit något schysstare med sin planering. Det är ju bästa sättet att för evigt avskräcka någon från fjällvandring.

Underskatta inte vikten av njutning på turen. Ta en lite längre lunch och bada i en vacker sjö eller laga extra god mat. Men man behöver ju för den skull inte bli försoffad på fjället. Bitvis kan man ju speeda upp tempot lite. Den gyllene medelvägen är oftast bäst!

Fjällkramar,

Petra

 

[Avslutatmedlemskapx]

I vår jakt på......

upplevelser, prylar och mål så har de flesta tappat perspektiven. Bestäm dig för att utforska grästuvan framför dig under minst 15 minuter, lägg av klockan, fantisera om vad molnen föreställer. Ta en fika och föreställ dig terrängavsnittet under avisningen, bronsåldern, leta kulturspår, gamla stigar.
Upplevelsen ligger inte i att gå 27 mil och spara på käket och kunna skryta med att du gick ner 10 kg/vecka, utan vad såg och upplevde du! Våga väcka det nyfikna barnet inom dig och håll kvar kontakten.
En kopp fika varje gång du tappar det målet. Våga slappna av och göra minimalt, som omväxling.

Go tur

Johan K
[Ändrat av johankse 2002-08-13 kl 12:28]

 

[BAX]

Jo!

"Allt gick ut på att ta sig från punkt A till punkt B så SNABBT som möjligt"

Oftast har jag ingen punkt B utan far fram på måfå (ja,nån sorts övergripande plan finns ju förstås)OCH jag tittar mig verkligen omkring. När jag går kan jag iofs ha ganska högt tempo, men på skidorna bara skrider jag för det mesta fram.
Det är det där att att få se bakom nästa krön...
Men hur söka nirvana som FJS var inne på. När jag stannar och fikar så är där en liten osalig ande som vill iväg..
Får nog försöka ta död på den dära anden på nåt sätt..

Johan, du missade nog stycket: "Jag bryr mig inte ett skit om att kunna säga att jag åkt en X-milaetapp eller gått Y mil blötmyr, utan det är bara den där driften att få se vad som finns där bakom nästa.... "
/BAX
[Ändrat av BAX 2002-08-13 kl 12:37]

 

[-Patric-]

fniss

Ibland så måste man tvinga sig att ta det lugnt, det finns enkla verktyg för att börja tänka och agera anerlunda. Ett sätt som jag ofta använder är att jag medvetet är lite mer omständig med pryttelhanteringen än vad som behövs.. Kaffe kan tillexempel kokas på många sätt, varmt vatten i termos med näskaffe e jäkligt enkelt.. Ta dig tiden att koka riktigt kokkaffe istället. Ett trix jag använder när jag fiskar är att jag knyter tafsarna på plats med en kopp kaffe...

 

[nermander]

Jag tror att ett bra motmedel kan vara att röra sig i områden som är mycket mer begräsnade. Nån liten skugsdunge hemmavid eller så. Går man för fort igenom så är man igenom på en kvart, men man kan utforska lite, gå fram och tillbaka, göra avstickare etc.

Till vardags går jag väldigt fort, då går jag ju för att ta mig från punkt A till punkt B, men när jag kommer ut i naturen så handlar det mer om att få tiden att gå än att förflytta sig.

 

[Duracellkaninen]

Nyfikenheten är en stark drift

Och den ger många belöningar av många upplevelser, så jag tycker inte den behöver botas.

Däremot behöver det vilas ibland så att jag inte rusar runt så snabbt att jag inte hinner med. Då gäller det att tvinga sig till stillsamhet och efter ett par dagar, eller en vecka, är jag nere i tempo. Sedan är det oftast full (utvilad) fart igen.

Beep-beep hälsar Roadrunner

 

[HW]

Ooooo ja! Visst känner jag igen mig. Du har rätt. Det går delvis över med åldern (tack och lov). Jag håller också med den som sa att man ska ta med sig en tvååring för att lugna ner tempot. När jag är ute med min treåring ser jag verkligen saker jag inte skulle fått se om jag sprungit på som i yngre år.
/Henrik

 

[-Patric-]

Re: Nyfikenheten är en stark drift

Och den ger många belöningar av många upplevelser, så jag tycker inte den behöver botas.

Däremot behöver det vilas ibland så att jag inte rusar runt så snabbt att jag inte hinner med. Då gäller det att tvinga sig till stillsamhet och efter ett par dagar, eller en vecka, är jag nere i tempo. Sedan är det oftast full (utvilad) fart igen.

Beep-beep hälsar Roadrunner

Hahaha... Lysande namn till mannen som springer

I vilket fall som helst så är det lite tvärtom det du säger oxå, det är faktiskt min nyfikenhet som får mig att stanna och titta på det som finns just här och nu.. Nyfikenheten för väl en att både stanna och springa eller hur?

 

[Duracellkaninen]

Jovisst får nyfikenheten mig att stanna och intresserat granska både det ena och det andra. Det är inga problem att tillbringa timtal på museér. Men jag är då intensivt nyfiken hela tiden. Och sedan skuttar jag vidare och kikar på något annat.

Exempelvis har jag tillbringat tre semestrar (totalt två månader) runt Medelhavet utan att någonsin haft "tid" till att så mycket som stoppa lilltån i havet (eller ligga och steka). Det finns alltid något intressant att undersöka.

Å andra sidan har länder som inte har samma inställning till tid lärt mig att ta saker med ro också. Fast då är jag ändå inte helt lugn, utan upptagen med att uppleva något (tex stjärnor, eldens sken) eller att fundera på något.

Namnet Roadrunner är förresten en sede-lärande historia hört i snabbtelefonen;
- Jan, har du sett Christer?
- Nä, men han passerade för ett par minuter sedan för papprena på anslagstavlan fladdrar fortfarande.

Jag borde nog ta det lite lugnare....