vad som är viktigast - klätterupplevelsen eller framgången, är väl egentligen irrelevant? det är ju subjektivt vad man strävar efter, att tävla eller att njuta. och tävlingen kan ju vara det som är njutningen, medan andra strävar efter något mer andligt, om man så vill kalla det. jag tror för övrigt, när prestationer ger människor respekt, samtidigt som man håller sig till kulturella uppfattningar om hur man bör vara som person i samhället, så blir det lätt politiskt korrekt att förneka prestationerna som drivkraft och framhålla dom andliga värdena som mer eftersträvansvärda. detta särskilt kanske i sverige där man inte ska vara mycket till väsen för sig.
som jag upplever det, kan klättringen vara något andligt, dvs. att klätterupplevelsen är det primära (vad nu exakt klätterupplevelsen består av), men detta endast under självaste klättringen. efter klättringen, och innan klättringen, kommer andra värden in, som att jag vill göra framsteg, för mitt eget egos skull och för att kunna få ut mer utav framtida klättring.
men desto yngre man är, tror jag att man tenderar att vara mer tävlingslysten eftersom det ligger i människans natur. cliff_hanger som är född 88 behöver därför nog inte höra att man inte ska haka upp sig på prestationerna. när man väl kommit en bit upp på stegen har man ju stärkt sitt självförtroende så pass att man blir mindre benägen att mäta och jämföra, men tills dess är tävlan en positiv drivkraft, där bekräftelse av den egna förmågan utgör en viktig del.
och för att slå fast begreppen tänkte jag citera ur en liten bok jag har som heter "klippklättring" av Garth Hattingh:
ON-SIGHT FLASH:
leden friklättras från fot till topp utan förhandskännedom ("beta") av något slag, inklusive foton eller information från andra klättrare. alla säkringar placeras under pågående klättring. ingen vila tillåts.
FLASH:
leden friklättras som ovan, men man har sett någon annan göra det, eller har beta.
ON-SIGHT:
leden klättras på samma sätt som vid on-sight flash, men den "flashas" inte - så man kan göra om ett avsnitt som är för svårt, eller vila i mellansäkringarna på vägen.
REDPOINT:
först övar man in leden, antingen i dess helhet eller i små avsnitt. när man sedan känner sig säker på att klara av den på ett försök (den godtagna normen för svåra klättringar, både vid sport- och traditionell klättring).
PINKPOINT:
det här är en halvofficiellt erkänd term för en klättring där man får lämna kvar mellansäkringarna (t.ex. kortslingor) mellan försöken, och sedan göra en redpoint-bestigning med hjälp av dem. på riktigt svåra, överhängande sportleder görs ingen åtskillnad mellan red- och pinkpointklättring. Vad som sagts ovan gäller framför allt för sportleder, eller korta klippleder./.../
------------cliff_hanger sa:
Jag och brossan hade en diskussios om att
om du aidar en led och sen friklättrar den ska du då säga att du "redpointat" leden eller kan glädja dig med en "flash" ?????
Man har ju inte klättrat den men varit väldigt nära både grepp och dylikt! vid är lika fundersamma båda två!!!
------------
eftersom beta innebär info om vad man kan förvänta sig och foton är ett tillåtet medel inom beta att få sådan info, då måste aid-klättring också räknas som beta. jag tycker man kan se det som ett sätt att tillägna sig mer info, vilket är bra om man är osäker. alltså kan man säga att man flashat leden om man friklättrar den efter att ha aidklättrat den.