Jag har varit medlem av Utsidan sedan 2016, mest för att få kunskap och inspiration gällande fjällvandring.
Inte minst under de allra senaste åren (pandemin) har frågan om att bestiga Kebnekaise tydligen blivit en post på mångas bucketlist. Men inte på min, snarast tvärtom faktiskt.
Från mitt perspektiv har en bestigning av Kebnekaise mest jobbiga och/eller negativa förtecken: Lååång resa tor. Lååång och tydligen inte särdeles inspirerande, men jobbig, vandring upp o ner. Och sist men inte minst: Alldeles för mycket folk, när fjällvistelse för min del ska innebära lite "vildmarkskänsla" och helst inget tält inom synhåll från nattlägret.
Lockelsen består naturligtvis i
- att ha bestigit Sveriges högsta berg. Men jag har ju varit klart högre upp i andra länder/världsdelar, så "höjdargumentet" faller platt medan "Sveriges högsta" naturligtvis har viss lockelse.
- att utsikten från toppen är (kan vara!) vidunderlig, och känslan när man står på toppen närmast euforisk (särskilt efter alla strapatser). Så är det säkert, men lika vidunderliga och vackrare utsikter kan upplevas (har upplevts) på andra platser (t.ex. i Norge, Alperna).
Detta inlägg föranleds inte minst av alla frågor här på Utsidan kring tilltänkt bestigning av Keb, på vilka jag spontant inombords reagerat - vad ska det vara bra för/är inget för mig iaf. Så jag undrar, är jag helt unik i min inställning eller finns det fler än jag som inte omfamnar lockelsen/hypen kring Keb? Just curious.
Inte minst under de allra senaste åren (pandemin) har frågan om att bestiga Kebnekaise tydligen blivit en post på mångas bucketlist. Men inte på min, snarast tvärtom faktiskt.
Från mitt perspektiv har en bestigning av Kebnekaise mest jobbiga och/eller negativa förtecken: Lååång resa tor. Lååång och tydligen inte särdeles inspirerande, men jobbig, vandring upp o ner. Och sist men inte minst: Alldeles för mycket folk, när fjällvistelse för min del ska innebära lite "vildmarkskänsla" och helst inget tält inom synhåll från nattlägret.
Lockelsen består naturligtvis i
- att ha bestigit Sveriges högsta berg. Men jag har ju varit klart högre upp i andra länder/världsdelar, så "höjdargumentet" faller platt medan "Sveriges högsta" naturligtvis har viss lockelse.
- att utsikten från toppen är (kan vara!) vidunderlig, och känslan när man står på toppen närmast euforisk (särskilt efter alla strapatser). Så är det säkert, men lika vidunderliga och vackrare utsikter kan upplevas (har upplevts) på andra platser (t.ex. i Norge, Alperna).
Detta inlägg föranleds inte minst av alla frågor här på Utsidan kring tilltänkt bestigning av Keb, på vilka jag spontant inombords reagerat - vad ska det vara bra för/är inget för mig iaf. Så jag undrar, är jag helt unik i min inställning eller finns det fler än jag som inte omfamnar lockelsen/hypen kring Keb? Just curious.