tomas.hermelin@telia.com (Tomas Hermelin)
Gäst
Ett bra inlägg från access kommitén. Men jag vill kommentera lite vad gäller problemet med privata markägare och allemansrätt. Så vitt jag har förstått allemansrätten så innebär det frihet att röra sig på annans mark på så sätt att att man inte orsakar någon skada. I princip så att man inte lämnar några spår. Detta innebär att en hel del aktiviteter trots allt är förbjudna. Man får egentligen t. ex. inte bryta kvistar från levande träd osv.
Under mina 18 års klättring så har jag tyvärr kommit till den insikten att klippklättring som den bedrivs nu knappast kan räknas in under tillåtna aktiviteter enligt allemansrätten. Det jag i första hand kommer att tänka på är rensningen. Jag tycker inte man har självklar rätt att borsta bort mossa från en klippa, åtminstone inte i så stora mått så att klippan tydligt ändrar utseende på håll, bli randig t. ex. Rensa lös sten i större mängd kan heller knappast vara OK. Att rensa sly och träd neranför klippan brukar ganska många faktiskt fatta att det inte ingår i allemansrätten. Fasta installationer, t. ex firningankare, bultar, vindskydd är också egentligen nuförtiden självklart för de flesta att det inte ingår i allemansrätten.
Sedan det här med att inte orsaka skada i markerna. Det är faktiskt lite så att det är mängden som gör det. Att fira eller lägga topprepsankare kring ett träd vid toppen på klippan orsakar troligen ingen skada eller synliga spår om det händer en gång, eller ens då och då. Men gör man det ofta så kommer man tills slut att skada trädet. Detta är också grunden för markslitage. Hur mycket slitage som skall var OK enligt allemansrätten är väl fortfarande en juridisk tvistefråga, men det är inte självklart att en populär klätterklippa skall hanteras inom ramen för allemansrätten.
Sammanfattningsvis tycker jag att följande situation är klart inom allemansrätten:
Ett ensamt replag som som vandrar genom skogen, hittar en klippa och klättrar den "som den är" dvs utan att rensa, åtminstone inte mer en för enstaka grepp, kanske sover över en natt, tältar och eldar enligt vad som medgives i allemansrätten. Tyvär är det numera ganska ont om fanatiska moss-klättrare. Jag vet inte om dom har börjat dö av eller vad som har hänt. En klätterklippa som blir populär faller dock knappast inom ramen för allemansrätten enligt mitt sätt att se på det. Det har mer av fast anläggning över sig och kommer att ge upphov till sådan påverkan på marken att markägaren har all rätt i världen att känna sig berörd.
Jag vill också en en gång understryka mängdproblemet. En klippa som används av en lokal klubb med kanske inte så många medlemmar kan vara helt OK för de flesta markägare utom de tjurigaste. Men en klippa som visar sig ha riktig potential till fina leder och som kommer att dra till sig massor av klättrare från hela landet kan faktiskt ändra hela boendesituationen för markägaren och hans familj. Det är klart att det känns säkrast för honom att mota Olle i grind. Det här mängdproblemet fanns knappt när jag började klättra. Om man ville rensa vid en klippa då och pratade med markägaren sa de oftast ja när man förklarat vad det rörde sig om.
Nu vet kanske både jag och markägaren att blir det en bra klippa så kommer det att komma mängder med besökare coh förhandlingläget är ett helt annat. Jag känner ibland att jag faktiskt inte vill argumentera för klättringen inför markägaren när jag vet vad resultatet kan bli för honom som kanske tidigare bott relativt ostörd och varit nöjd med det.
Vart utvecklingen skall ta vägen vet jag inte riktigt. Kanske kommer så småningom klätterklippor att ses som värdefulla tillgångar för friluftsliv och turism, en typ av fasta anläggningar liksom t. ex badstränder, där kommuner och län bistår med klippor från allmän mark och hjälper till med förhandling och ersättning vad gäller privata markägare. Det kanske är den vettigaste vägen framåt, men det kan ta ett tag till att komma dit.
Tomas Hermelin
Under mina 18 års klättring så har jag tyvärr kommit till den insikten att klippklättring som den bedrivs nu knappast kan räknas in under tillåtna aktiviteter enligt allemansrätten. Det jag i första hand kommer att tänka på är rensningen. Jag tycker inte man har självklar rätt att borsta bort mossa från en klippa, åtminstone inte i så stora mått så att klippan tydligt ändrar utseende på håll, bli randig t. ex. Rensa lös sten i större mängd kan heller knappast vara OK. Att rensa sly och träd neranför klippan brukar ganska många faktiskt fatta att det inte ingår i allemansrätten. Fasta installationer, t. ex firningankare, bultar, vindskydd är också egentligen nuförtiden självklart för de flesta att det inte ingår i allemansrätten.
Sedan det här med att inte orsaka skada i markerna. Det är faktiskt lite så att det är mängden som gör det. Att fira eller lägga topprepsankare kring ett träd vid toppen på klippan orsakar troligen ingen skada eller synliga spår om det händer en gång, eller ens då och då. Men gör man det ofta så kommer man tills slut att skada trädet. Detta är också grunden för markslitage. Hur mycket slitage som skall var OK enligt allemansrätten är väl fortfarande en juridisk tvistefråga, men det är inte självklart att en populär klätterklippa skall hanteras inom ramen för allemansrätten.
Sammanfattningsvis tycker jag att följande situation är klart inom allemansrätten:
Ett ensamt replag som som vandrar genom skogen, hittar en klippa och klättrar den "som den är" dvs utan att rensa, åtminstone inte mer en för enstaka grepp, kanske sover över en natt, tältar och eldar enligt vad som medgives i allemansrätten. Tyvär är det numera ganska ont om fanatiska moss-klättrare. Jag vet inte om dom har börjat dö av eller vad som har hänt. En klätterklippa som blir populär faller dock knappast inom ramen för allemansrätten enligt mitt sätt att se på det. Det har mer av fast anläggning över sig och kommer att ge upphov till sådan påverkan på marken att markägaren har all rätt i världen att känna sig berörd.
Jag vill också en en gång understryka mängdproblemet. En klippa som används av en lokal klubb med kanske inte så många medlemmar kan vara helt OK för de flesta markägare utom de tjurigaste. Men en klippa som visar sig ha riktig potential till fina leder och som kommer att dra till sig massor av klättrare från hela landet kan faktiskt ändra hela boendesituationen för markägaren och hans familj. Det är klart att det känns säkrast för honom att mota Olle i grind. Det här mängdproblemet fanns knappt när jag började klättra. Om man ville rensa vid en klippa då och pratade med markägaren sa de oftast ja när man förklarat vad det rörde sig om.
Nu vet kanske både jag och markägaren att blir det en bra klippa så kommer det att komma mängder med besökare coh förhandlingläget är ett helt annat. Jag känner ibland att jag faktiskt inte vill argumentera för klättringen inför markägaren när jag vet vad resultatet kan bli för honom som kanske tidigare bott relativt ostörd och varit nöjd med det.
Vart utvecklingen skall ta vägen vet jag inte riktigt. Kanske kommer så småningom klätterklippor att ses som värdefulla tillgångar för friluftsliv och turism, en typ av fasta anläggningar liksom t. ex badstränder, där kommuner och län bistår med klippor från allmän mark och hjälper till med förhandling och ersättning vad gäller privata markägare. Det kanske är den vettigaste vägen framåt, men det kan ta ett tag till att komma dit.
Tomas Hermelin
