3 metershögar

[ödemark]

Fångade jag ditt intresse nu?

En reflektion över livet.

När man är liten så är det en utmaning att nå upp till toppen på någon 3 meters topp (jordhög, uppskottad snö eller liknande). Sedan när man blir äldre ähhh kanske 20 och uppåt då skall man upp på några namngivna kända berg som självklart innebär mannamod (kvinnomod?). Det skall gärna vara lite "i ditt anletes svett, för att kännas". Sedan så kanske man drömmer om den svåra? K2 eller Everest (sagt med stor reeeeeespekt. (nu vet jag inte om K2 är svår, har för mig att jag läst det).

När får vi nog? Vad är det som driver människan till "toppen". Det har ju ändå varit några där före, det fanns ju ingen kall öl där! Om det nu var målet hehehehe.

Så varför vänner fortsätter vi (snarare ni, jag vågar inte).

Om det finns en liknande tråd ber jag om ursäkt, men jag visste inte vad jag skulle söka på i så fall.

 

[soderkisen]

Kan bara tala för mig själv men just det här "alltid lite högre" och "alltid lite längre" har gått som en röd tråd genom hela mitt liv. Gäller inte bara berg utan allt, i tonåren skulle jag testa att bli fullast, jag skulel testa dom värsta forsarna, jag skulle klättra upp för dom högsta skorstenarna, hoppa från dom högsta broarna....tills att man kände att man nåt sin gräns och då la man helt sonika av!

Vad det gäller värsta fyllan och högsta broarna har jag redan nåt mina mål (hehe) men den dagen då jag känner att det inte finns högre berg eller svårare leder att klättra hoppas jag aldrig kommer. För just bergsklättring har så många andra dimensioner än just högst och värst...

 

[peter1959]

De där som klättrar till topparna vill bara känna sig märkvärdiga inför tjejer o killar, och att folk ska tycka de är bättre än de som inte vågar, så beteendet är relaterat till dåligt självförtroende som de bygger upp på det viset, tex ta ifrån en kille hans blänkande jänkare, vad är han då ?, svar : inget, bara en skitig jeansklädd tönt med kedja till plånboken ....

Alla vill va något, även bergsklättrarna, och jag med, för jag är en människa...vi är nog rätt ynkliga vi människor när de däruppe tittar ned på oss...

 

[Lars G A]

Osvald Spengler blev berömd för sitt storslagna verk "Västerlandets undergång" från 1922. I sin analys av historiens kulturer sammanfattar han den västerländska som den Faustiska, där upplevelsen av det oändliga rummet är central. Jag minns inte om han tar upp bergsutsikter, men i vart fall pratar han om upptäcktsresorna till havs, där rummet erövras handgripligt. Utsikten från en topp måste vara en besläktad upplevelse. Förmodligen ska även färden upp ses som ett utvidgande av rummet.

Något annat är den fysiska ansträngningen och den tekniska utmaningen, men de aspekterna är inte typiska för berg utan förekommer ju i andra sammanhang, som när folk cyklar, paddlar kanot, åker skidor eller vad de nu gör. I det avseendet är bergsklättrandet som vilken idrott som helst. Om man cyklar, paddlar, skidar långt blir de rumsliga inslagen tydliga även där, i vart fall om utövaren intresserar sig för att uppleva något samtidigt så att det inte bara handlar om en prestationsökning (längre etapp).

 

[Karolina P]

De där som klättrar till topparna vill bara känna sig märkvärdiga inför tjejer o killar, och att folk ska tycka de är bättre än de som inte vågar, så beteendet är relaterat till dåligt självförtroende som de bygger upp på det viset, tex ta ifrån en kille hans blänkande jänkare, vad är han då ?, svar : inget, bara en skitig jeansklädd tönt med kedja till plånboken ....

Alla vill va något, även bergsklättrarna, och jag med, för jag är en människa...vi är nog rätt ynkliga vi människor när de däruppe tittar ned på oss...

Nej men Peter, du låter nästan lite bitter Man kan ju ta sig upp på en topp utan att för den delen ha viljan att skryta med det. Jag tar mig upp på toppar dels för att bevisa för mig själv att jag kan, dels för själva äventyret och dels för utsikten. Att sedan dela med sig av upplevelsen kan göras på två (eller kanske flera sätt); skrytandes i bastun så att alla tvingas höra eller som info när någon ber om det. Jag delar gärna med mig om någon vill ta sig upp på toppen och frågar mig om råd.

Att ta sig upp på toppar kanske är en mer adrenalinfylld upplevelse än vandringen (http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=51702 och http://www.utsidan.se/cldoc/10551.htm)

 

[undvall]

Fin filosofisk fråga

Hejsan!

Som så ofta när det gäller sådana här näst intill existensiella filosofiska frågor är det frukbart att vända på frågan och fråga sig: Varför Inte?

Låt oss börja med ett litet påstående - Majoriteten av alla människor uppskattar att vara uppe på en topp. Det kan vara utsikten, den fina utförslöpan (på vintern med skidor under fötterna...), känslan när man kommer ner igen och så vidare. Det är väl i mångt och mycket samma typ av anledningar som får folk att bege sig in i olika vildmarker, som medför att priset på en tomt/hus alltid ökar med vacker utsikt och som gör olika former av naturfilmer så populära?!?

Så frågan man kanske bör ställa sig är varför är det inte fler som besöker topparna? Det borde ju rimligtvis vara rena rama lämmeltågen upp på alla lättillgängliga toppar (något som man till viss del kan uppleve i Norge). Min personliga gissning är att det till störst del beror på att folk är lata och bekväma av sig (ber om ursäkt till alla som är höjdrädda för detta lilla påhopp). Jag menar om man bygger en lift upp på ett berg, eller anordnar med helikopterlyft, kommer antalet besökare upp till toppen att typ 1000-dubblas.

/ Stefan

 

[peter1959]

Nej men Peter, du låter nästan lite bitter Man kan ju ta sig upp på en topp utan att för den delen ha viljan att skryta med det. Jag tar mig upp på toppar dels för att bevisa för mig själv att jag kan, dels för själva äventyret och dels för utsikten. Att sedan dela med sig av upplevelsen kan göras på två (eller kanske flera sätt); skrytandes i bastun så att alla tvingas höra eller som info när någon ber om det. Jag delar gärna med mig om någon vill ta sig upp på toppen och frågar mig om råd.

Att ta sig upp på toppar kanske är en mer adrenalinfylld upplevelse än vandringen (http://www.utsidan.se/forum/showthread.php?t=51702 och http://www.utsidan.se/cldoc/10551.htm)

Jo det blev nog lite bittert där, jag är väldigt avundsjuk och bitter på att jag är så höjdrädd, skulle vilja segelflyga,hängflyga o allt sånt där, segla i lufthavet med en örn vid sin sida, sen kan man somna in....som tur är brukar bergsbestigare vara ödmjuka och inte gapa o skrika om sina bedrifter överallt, lugnast är väl som vanligt de som är erfarna. Jag vet att när kompisen o jag skidade o sov i skogen flera nätter i rad utan tält när tempen var runt -15 var det ingen som skrev något i tidningen om det, bara om några som spelat pingis o så..., vi var ute nästan varje helg i 10 år året runt. Skäll fick man av gympaläraren som tyckte man var ointresserad o slö på gympan, han sa att det var den slöaste elev han haft, jag berättade aldrig om mina intressen på helgerna, han ville få mig intresserad av någon sport, det var skitviktigt att kunna utöva någon sport tyckte han, han hette föressten Anderberg, hade varit brottare o vunnit några mästerskap, blomkålsöron hade han, och tjocka glasögon så ögona var jättestora i det kala huvudet...usch vilken människa...

Jag har tränat på min höjdrädsla så nu kan jag nästan klättra upp på mitt tak, förut vågade jag bara ca 5 meter upp på stegen...

(Diagnosen bitter var en fullträff, Karolina, du kommer komma långt...)

 

[avslutad210712]

Jag har tränat på min höjdrädsla så nu kan jag nästan klättra upp på mitt tak, förut vågade jag bara ca 5 meter upp på stegen...

Klättrade upp på taket i sommar och det var en barnlek jämfört med att ta mig ner kan jag säga. Nästa gång skall jag fundera lite mer på hur jag placerar stegen

 

[plaskdaja]

Fångade jag ditt intresse nu?

En reflektion över livet.

När man är liten så är det en utmaning att nå upp till toppen på någon 3 meters topp (jordhög, uppskottad snö eller liknande). Sedan när man blir äldre ähhh kanske 20 och uppåt då skall man upp på några namngivna kända berg som självklart innebär mannamod (kvinnomod?). Det skall gärna vara lite "i ditt anletes svett, för att kännas". Sedan så kanske man drömmer om den svåra? K2 eller Everest (sagt med stor reeeeeespekt. (nu vet jag inte om K2 är svår, har för mig att jag läst det).

När får vi nog? Vad är det som driver människan till "toppen". Det har ju ändå varit några där före, det fanns ju ingen kall öl där! Om det nu var målet hehehehe.

Så varför vänner fortsätter vi (snarare ni, jag vågar inte).

Om det finns en liknande tråd ber jag om ursäkt, men jag visste inte vad jag skulle söka på i så fall.

För att man kan

 

[päeng]

Jag tillhör dom där lata som Undvall pratar om. Tänker inför varje fjällvandring att den här gången ska jag ta en topp, men sen när jag väl är i fjällen känns hela toppgrejen inte alls lockande, man ska ju ner igen också. Däremot kan jag lägga mina turer på relativt hög höjd med inslag av jojo-vandring. Jag vill nog att vandringen sak leda någonstans och inte bara fram och tillbaka.
Pär