Utmaningen!

Historik.

Inget annat försök har gjorts utan hjälp av stora karavaner med jakar, kameler och får. Littledale till exempel, påbörjade sin färd med ca 50 män och 250 kreatur. De nådde aldrig Lhasa. Endast sex av djuren överlevde och expeditionsmedlemmarna stapplade hem i ett miserabelt tillstånd. Sven Hedin försökte vid mer än ett tillfälle att korsa Chang Tang och spenderade långa tidsperioder på den enorma platån. Han nådde dock heller aldrig Lhasa.

Mina egna erfarenheter sträcker sig bara till Chang Tangs utkanter. 1997 cyklade jag längs den norra rutten mellan Dongco och Ali/Shiquanhe. År 2000 försökte jag korsa Altun Shan för att ta mig upp på platån, från norr, men på grund av vilseledande information angående ruttval och en resekompanjon med begynnande lunginflammation, stoppades vi vid ett tidigt skede. 

Mat och vatten.

Allt som under resans gång behövs för överlevnad kommer att vara packade på våra cyklar och vi kommer att vara helt självförsörjande.

Vi har diskuterat fram och tillbaka om fördelar och nackdelar med att ta med oss renodlad expeditionsmat, men har kommit fram till att vi kommer att inhandla allt som behövs på den lokala marknaden. Medlemmarna på expeditionen, som alla rest i liknande omgivningar tidigare, är överens om att fördelarna med frystorkad "high-tech" mat inte uppväger nackdelarna med frakt, kostnader och stora klumpiga förpackningar.
Med andra ord: födan kommer att bestå av tsampa, tvåminuters nudlar, torrmjölk, socker, salt, torkad frukt, armékex och annat smått och gott som går att inhanda i de Tibetanska handelsbodarna i början av resan.

Vatten kommer att vara värd sin vikt i guld. Inga floder rinner ut från Changtang och de vi kommer att korsa under resans gång mynnar ut i bräckvattensjöar med oftast odrickbart vatten. Tidigare erfarenheter har visat att snösmältning ibland är det enda alternativet och ofta innebar detta långa omvägar för att hitta en nordsida eller klättra upp till högre höjder för att hitta snö.

Det finns ingen tillgång till brännbart material och allt bränsle för matlagning och snösmältning kommer vi att bära med oss. I detta fall blir det bensin till våra multibränslekök.

Avstånd.

• Sträckan Kashi-Qiemo, som får räknas som en uppvärmningssträcka genom Taklamakanöknen är ca 1050 km och kommer beroende på väder och vind ta 6-10 dagar.
• Från Qiemo till civilisationens sista utposter i Altun Shanbergen är det i runda tal 300 km. Denna Bit av resan är dock mycket krävande på grund av områdets svåra terräng.
• Härefter väntar ett stort område med väglös vildmark, som beräknas vara 450-600 km, beroende på vägval. Oförutsedda hinder kan ligga i vår väg: En vild flod som inte går att korsa, stora höglandsträsk, områden med djup sand, branta otillgängiga pass etc. kan innebära att vi måste ta långa omvägar.
• Vi har nu nått fram till civilisationen på andra sidan Chang Tang - Shuanghu. Från denna lilla stad är det ungefär 880 km till Tibets centralort Lhasa.

Varför cykel?

Många undrar nog, med all rätt, varför man ger sig ut i väglöst land med cykel. 

Historien har visat att expeditioner understödda av lastdjur har misslyckats, ofta med stort bortfall av jakar, kameler och hästar. Betet räcker helt enkelt inte till och att bära med sig tillräckligt med djurfoder är helt orealistiskt. 

Alternativet att vandra över platån diskuterades länge, men skälen för att använda cyklar övervägde i slutet. 
Då terrängen är hyfsad går det att sig fram betydligt fortare än till fots.
Det är betydligt lättare att föra med sig stora mängder packning på en cykel, även om man stundtals måste leda den.
En trailer (vilket hade varit ett måste om vi valt att vandra) är ett lika stort hinder som en cykel, om man stöter på en vild flod man måste korsa. Samma gäller sankmarker, djup sand och riktigt stenig terräng.
Dessutom kan man alltid överge cykeln och fortsätta till fots om en nödsituation uppstår.

Ännu en anledning att välja cykel istället för vandring med trailer. Det är trots allt lättare att manövrera ett ekipage med linjär hjuluppsättning, i terräng som denna. 

Klimat och natur.

Temperaturen, även vid årets varmaste månader kommer nattetid att sjunka långt under nollgradigt. Snöstormar är inte ovanligt och regnstormar är ofta en daglig företeelse. Under en tidigare vistelse på södra Chang Tang minns jag med fasa, hur jag vid ett tillfälle försökte ställa mig upp, men gång på gång kastades till marken av fruktansvärt kraftiga stormbyar. Till detta ska höjden vägas in, den ligger på ett genomsnitt nära 5000 m.ö.h. och alla som varit på höjder som dessa vet hur oerhört påfrestande detta är. En annan faktor är den starka solen. Vi måste vara mycket försiktiga med att inte bränna sönder läppar och andra utsatta delar av kroppen. I den kalla, torra luften läker sår upp till tio gånger långsammare än under normala förhålllanden.

Vi vet naturligtvis inte riktigt vad som väntar oss i fråga om natur och underlag, men av vad vi har sett av Chang Tangs utkanter och andra liknande delar av den Tibetanska högplatån kan vi räkna med följande: Stora vida slätter, med grus och mindre stener. På sina ställen förekommer sandiga områden. Höglandsträskmarker och många mindre vattendrag. Några större floder och sjöar. Ett mindre antal bergspass. På slutet av resan kommer vi med säkerhet att mötas av branta steniga och sandiga utförslöpor.

Floran består oftast av vindpinat gräs och vid vattenhål, floder och sjöar små låga vassruggar och diverse vattenblomster.

Fauna. Det finns talrikt med antilop, vildåsna, lämmel och murmeldjur. Dessutom finns mindre populationer av vildjak, varg och björn och enligt uppgift finns det även några få snöleoparder. Över hela Tibet förekommer det talrikt med rovfågel, kråkfåglar och andre mindre fågelarter.

Anmärkningsvärt var att fågeln inte var det minsta rädd för mig. Dess nyfikenhet gjorde att den til slut befann sig på några få meters avstånd, viket knappast är vanligt för rovfåglar.

Kultur.

Under långa delar av resan kommer vi att vara ensamma, men i Lhasa och under de två första veckorna kommer vi att befinna oss i områden med Tibetansk och Han-Kinesisk kultur. I slutet av resan är det i huvudsak Uigirskt liv och leverne som dominerar. Detta turkfolk utgör majoriteten av befolkningen i Xinjiang, Kinas största provins.

Nödräddning.

Då vi lämnat civilisationens sista utpost bakom oss, finns inget hopp om hjälp eller understöd. Även om vi skulle ta med oss sattelitkommunikationsutrustning, finns det ingen som kan komma och hämta upp oss. Tar maten slut, finns inget hopp om att skaffa någon ny och att inte hitta drickbart vatten innebär en katastrof. Om någon av oss skadar sig eller blir sjuk, måste vi på alla sätt klara oss själva. Kort och gott - det är Chang Tang och vi.

Because it's there...

Man kan kanske undra varför jag frivilligt, med livet som insats, är så angelägen om att ge mig ut i detta område och är jag frestad att använda Mallorys gamla slitna klyscha angående varför han ville klättra Everest och egentligen räcker det som anledning även för mig. Utöver detta faktum: I vad kan man finna en större utmaning? Var på denna nästan helt utforskade planet kan man finna helt orörd vildmark? Vad kan vara mer spännande än att färdas i ett område som saknar tillförlitliga kartor?

Drivkrafterna är med andra ord de samma som med cyklingen och resandet i övrigt - utmaning, natur och äventyr.