Vårt möte med tre silverryggar blev oförglömligt

Vi landar äntligen på Entebbes flygplats som ligger en bit utanför huvudstaden Kampala i Uganda. Klockan har hunnit bli midnatt och kroppen skriker efter att slippa sitta ihopvikt i en flygplatsstol.

Våra ryggsäckar har kommit med samma plan som vi, de är varmt välkomna.

Värmen slår emot oss när vi går ut från flyplatsen och det känns gudomligt, särskilt som vi lämnade ett Sverige bakom oss i snökaos och kyla mindre än för 24 timmar sen. Vi träffar vår guide Peter, som visar sig vara en mycket ödmjuk och social kille. Han ska bli vår guide här i Uganda de närmaste sex dagarna.

Vi har någon timmes bilväg till vårt hotell, på bitvis dåliga vägar trodde jag. (Det skulle komma vägar som tillhörde en helt annan planet några dagar senare). Nåväl, framme till slut och efter några minuters fixande med myggnät och för säkerhets skull en runda med myggmedlet på oss somnade vi ovaggade.

Vi har en lång bilresa framför oss nästa dag och vårt mål är Lake Mburo. En stor sjö som ligger i nationalparken. Vi blir tilldelade ett stort tält ute i vildmarken. Man känner sig verkligen som Mick Dundee, är det bra? eller bara barnsligt kanske.

Vi har redan sett, zebror, gaseller och antiloper på vägen in i parken, men nu ska vi ut på sjön och här utlovas mer spektakulära djur. 

Vi hinner inte alls långt med båten förrän vi ser vår första medlem i den beryktade Big-five. En fullvuxen Afrikansk buffelhanne ligger ute i vattnet och tuggar förnöjt på gräs. För er som inte vet var namnet Big-five kommer ifrån, är det så att när vita jägare kom till Afrikas kontinent för länge sedan var det dessa fem djurarter som man ansåg vara de farligaste för människan. De fem är; lejon, leopard, elefant, Afrikansk buffel och noshörning.

Resten av vår trip på sjön ger mersmak. Vi går och lägger oss i vårt tält med ett leende på läpparna. Vi somnar till ljudet av vad som låter som tusentals syrsor, grodor och andra små djur som håller konsertvolym där ute i skogen.

Maria väcker mig barskt och frågar vad klockan är, för en sekund vet jag inte var jag är, men hör en bil utanför tältet. Jag tittar på klockan som är 06.30, vi skulle ha vaknat för 20 mintuer sen. Jag mumlar något om förbannade skitklocka som inte ringer, men det var nog mer mina öronproppar som effektivt inte bara stoppade ljudet av syrsorna utan öven mitt armbandsur. Vi gör oss i ordning på några minuter och slänger oss ut i jeepen. En afrikan är oftast en lugn person och istället för ett europeiskt, 'ni är sena', så får vi ett stort vit leende i Peters svarta ansikte. Han säger 'Hakuna matata', det är lugnt, sov ni gott? hehe.

Nu på morgonen ska vi ut på en vandringssafari. Förutom Peter så har vi med oss en Ranger, en parkvakt som är utrustad med en AK-47, en gammal rysk autmatkarbin. Jag undrar leende om den stoppar en rusande elefant? jag tänker snabbt, hoppas vi slipper få reda på det.

Vi ser direkt zebror på vandringen djupare in i parken, Rangern visar på nattfärska ormspår i sanden. Han kan ju inte veta att jag har ormfobi sen barnsben...tänker jag. Jag fick lära mig som liten att man ska klampa lite extra hårt i marken när man gick genom gräs och viss skogsmark. Så jag trycker i mina kängor hårdare i marken och hoppas att afrikanska giftormar precis som svenska ringlar iväg om det vibrerar lite extra i marken. Maria sprätter på där framme bakom rangern, ormspår bekommer henne inte alls. Lucky girl. 

Vi ser inga katter på denna vandring och det var nog inte meningen heller;) även om parkvakten säger att de har 3-4 lejon som stryker omkring där.

Efter vandringen sätter vi av mot Bwindi parken, bergsgorillornas hemvist här i Uganda. Det finns ca 350 bergsgorillor här i Uganda och lika många i Rwanda. Kongo har ett fåtal bergsgorillor. Vägen blir sämre och sämre och trots vår 4-hjulsdrivna Landcruiser, så känns det som bilen ska skaka sönder eller åtminstone punktera närsomhelst. Regnperioderna gör dessa grusvägar till vad som ser ut som plogade åkrar. Vi får hoppas att regeringen här har råd och kraft att asfaltera vägarna upp till Bwindi NP en dag. Bergsgorillorna är ju ändå en av landets stoltheter och det skulle säkert öka tillströmningen av turister med en bättre infrastruktur.

Vi kommer fram sent på eftermiddagen och får bort resdammet med hjälp av te och mycket god nypressad fruktjuice. Vårt tält ligger helt i anslutning till skogen eller snarare djungeln och har både vattentoalett och varmvattendusch i anslutning bakom vårt tält. Verkligen trevligt.

D-day is here, vi är uppe tidigt och äter frukost innan avfärd till kusinerna uppe på berget. Det finns fyra olika startplatser för att nå upp till de olika gorilla familjer som gömmer sig uppe i djungeln. Vi har en dryg timmes bilväg till vår startplats. Det är förutom Maria och jag, två killar från Belgien som ingår i vår grupp. Det finns plats för max åtta personer varje dag från respektive startplats, så vi känner oss stolta och glada att vi lyckats få en plats till detta fantastiska äventyr.

Vår ranger heter Benson och leder vår lilla grupp. Undervegitationen är otroligt tät och den bild jag har av regnskog besannas med råge. Tittar du bort någon sekund och tappar kontakt med personen framför dig så har du inte en aning om vilket håll de framför dig tog. Du får ropa lite lågt och de ropar tillbaka och leder dig rätt. En av guiderna hugger sig fram med en machete, en lång djungelkniv för att vi överhuvudtaget ska kunna gå här. Det är drypande fuktigt och svetten rinner från alla håll, men vad gör väl det. Vi är på väg mot bergsgorillorna och jag känner att vi måste bara få se dem. Jag har svårt att ens tänka den hemska tanken att våra spanare, 'trackers' inte får kontakt idag, just idag när vi är här på besök.

Vi kämpar på i djungeln och kommer till slut ut på lite mer öppen yta. Vi samlas och pratar med vår ranger, inget nytt på radion. 'Skit också, bit ihop nu. De måste ju finnas därute, eller?'

Vi fortsätter upp på berget, det går uppför men inte så brant som jag hade föreställt mig. Vi var redan högt upp från vår startplats så det är mindre jobbigt än förväntat.

Då äntligen....det sprakar i Bensons radio...han trummar ut snabba kommentarer på swahili. Han får ett snabbt svar i walkie-talkien och han ler mot oss. 'My trackers have found them' Yiiihaaaaa!!!!!!

Pulsen stiger genast i Maria och mig. Vi tittar förväntansfullt på varandra och kramar om varandra. Nu låter det som vår dröm håller på att bli verklighet. 

Sinnena stärks och ögon och öron är på helspänn nu. Jag har bilder i mitt huvud från BBC dokumtärer och även bitar från filmen 'De dimhöljda bergens gorillor' blixtrar förbi. Det här känns helt overkligt.

Vi når fram till ett gäng spanare som välkomnar oss, sätter ett pekfinger för läpparna i ett tecken på att vi ska viska för att inte störa våra vänner därinne i djungeln någonstans. Vi får några snabba intruktioner om hur vi ska bete oss. För att platsa hos en gorilla familj så måste du själv agera som en. Det innebär att vi lär oss gorillornas läte. Vi ska även klia hos i skallen då och då och låtsas käka blad o annat 'gott'.

Vi hör hur det ljudligt knakar i närheten av oss, en av Belgarna pekar snett till vänster och vi ser en stor svart lurvig gorilla alldeles i närheten av oss. Jag blir helt varm i bröstet, han, som vi snart informeras om är en blackback, alltså en gorilla hane som inte är könsmogen ännu och inte har fått dess silverfärgade rygghår. Han sitter och mumsar förnöjt på stora blad.

Plötsligt så säger Benson tyst, där är en silverback, eller silverrygg som vi kallar dem på svenska. Var...var då, tänker jag. Jag får svar på tal i nästa sekund, för han kommer sakta gående på alla fyra ut från ett buskage. Wow!!!! han är stor, väldigt stor. Han tittar på oss och låter bestämt med sitt läte, för att visa att det är han som bestämmer och vi är bara besökare hos hans familj en liten stund. Vi grymtar alla lågt på vårt nyinövade 'gorillaspråk' och kliar oss i huvudet, för när en silverrygg på nästan 200 kilo står några meter från dig, då känner du dig liten. Jag ser King Kong framför mig för en sekund, jag avbryts i den tanken nästa sekund av ytterligare en silverrygg som kommer ut hur buskaget från samma håll som den förste. Det går bara en halvminut så kommer ytterligare en silverrygg från ett annat håll. Detta känns helt overkligt.

Vi har tre silverryggar 4-5 meter framför oss. Denna gorillafamilj har faktiskt fyra silverryggar får vi vet av guiden, vilket är ovanligt. Den gamla Alfahannen är 40 år gammal men har ganska nyligen fått ge vika för att vara ledare av familjen. Det är en tjugoårig stor hane som nu bestämmer över familjen. 

Utan förvarning brakar de tre jättarna ihop med varandra, skrikande och rytande. Det känns som det är två mot en och vi backar undan halvt förskräckta. Det låter kanske värre än vad det är, men osäkerheten vad som ska hända härnäst är stor. Ska de springa upp mot oss? Är det vi som orsakat oro i lägret? En av gorillorna ser ut att bli biten och han skriker till högt, sekunderna efter lugnar allt ner sig lika snabbt som bråket blossade upp. En av de tre silverryggarna lunkar iväg och stryker bara 2-3 meter från oss, han sneglar mot oss och vi börjar genast klia oss i huvudet som galningar och grymtar i hopp om att han ska tycka att vi ser ut att passa in perfekt i hans familj.

Vi ser en av gorilla honorna och hon har en baby i sin närhet som bara skymtas i den täta undervegitationen. Vi försöker fota så gott det går, men vi får inte använda blixt för det kan skrämma upp gorillorna, så vi skruvar upp ISO-talet och hoppas på det bästa. Fokuslåset vill låsa på allt möjligt som finns framför gorillorna. Frustrerande att se att bilderna blir sådär halvbra och rätt så många oklara, men o andra sidan så kommer detta möte med dessa så kloka och vackra djur för alltid finnas inetsat i huvudet. När en av oss fotar så tittar den andra i kikaren.

Jag tittar i kikaren på den största silverryggen och han möter min blick. Det är en varm och eftertänksam blick från ett par mörkbruna ögon som möter mina ögon. Vilken fantastisk känsla, vi tittar på varandra ett tag och det är jag som viker ned blicken och kikaren, det är han som bestämmer här ute inget snack.

Vi har en timme hos dem och när Benson förmedlar att det är dags för oss att dra oss tillbaka, så känns det som det gått tio minuter. Vi hade kunnat sitta här en hel dag känns det som. Det hade varit häftigt om gorillorna hade befunnit sig på lite mer öppen yta, då hade vi säkert sett hela familjen samt kanske kanske fått lite bus med de unga gorillorna, men man kan inte få allt och detta har varit helt otroligt från början till slut. Att vi fick chansen och låna en timme av deras liv och se dem med med egna ögon var det bästa som kunde hända.

Resten av dagen går vi omkring med ett leende på läpparna och ett skönt välbefinnande finns inom oss. 

Vi sover ytterligare en natt i Bwindi nationalpark och beger oss tidigt på morgonen iväg mot Queen Elisabeth National Park. Här får vi se nästa djur i familjen Big-five. En kollosal elefanthane står ganska långt bort och äter. Vi fotar honom och kör vidare, vi hinner inte långt förrän Maria hojtar till, hela elefant familjen står på andra sidan savannen, uppenbarligen på väg i riktning mot vår jeep. Peter stänger av motorn för att inte vibrationerna från tomgången ska ge oklara bilder, men sitter med handen på nycklarna beredd på att starta och köra iväg. En uppretad elefant är inget du vill ha att göra med. De lunkar sakta emot oss och snart får vi besök av flera jeepar som upptäckt vad vi fotar på. 

Vi äter lunch vid en flod som har badande flodhästar, skrikande babianer, fåglar i regnbågens alla färger mm och det känns som vi är inslängda i en dokumärfilm. Vi åker vidare mot Lake Edward där vi ska göra en båttur på ett par timmar. Det finns ett fågelliv här med över 600 sorters fåglar, flodhästar överallt. Vi ser krokodiler som solar, bufflar som fightas, elefanter som sprutar lera på varandra och en massa antiloper och gasseler av olika slag.

Vi avslutar ännu en fantastisk safari dag med en delikat middag och en flaska vin. Imorgon ska vi lämna Uganda och flyga vidare till Kenya. Det skulle visa sig bli lika fantastiskt med två stora lejonhanar, en stor leopard sittande precis under gångbron till vårt boende och en inbjudan till masajhövdingens egen hydda i en liten by i Masai Mara....men det är en helt annan historia.

Vi kan rekommendera alla som älskar vildmark och vilda djur att göra ett besök i Uganda. Bersgorillorna blev höjdpunkten i detta land, men även landet som är otroligt vackert och kallas inte för inte 'The pearl of Africa'. Folket har alltid nära till skratt och du känner dig välkommen var du än kommer.

Bästa hälsningar

Michael 

Jag gjorde resan med min flickvän Maria.