Mera Peak toppklättring i Himalaya

‘När vi drar uppdragkedjan till tältet klockan 02.45 piskar iskalla kraftiga vindar in i tältet. Allt inne i tältet är täckt av vit rimfrost.  Det är en kall, stjärnklar natt och temperaturen ligger runt -20 grader… ’ (text från toppklättringen)

Vår busschaufför manövrerar mycket skickligt inne i Katmandu på väg från flygplatsen till hotellet. Flera gånger när du är övertygad om att nu krockar vi, glider han snyggt undan den mötande faran i form av en bil, motorcykel eller en helig ko.

Vi stannar i Katmandu några dagar för att komplettera vår utrustning och för att köpa medicin som vi kan komma att behöva på vår vandring upp till berget Mera Peak i Himalayamassivet. Inne i Thamel, Katmandus affärs- och handelskvarter är det lika hektiskt och galet som alltid. Efter inköpenhinner vi slappa en stund på hotellet. Vi avslutar dagen med en ljuvlig middagpå restaurang med en stor härlig trädgård. Eftersom vi ska flyga med ett tidigt plan upp mot Lukla nästa dag blir det inte sent på restaurangen.    

I Lukla träffar vi de sherpas som ska hjälpa oss att bära utrustningen och laga mat. Dessa människor är fantastiska och för de flesta som ska på klättringsexpeditioner eller vandringar i Himalaya använder man sig av detta folk som jag uppskattar så högt. Vi skrattar och sjunger tillsammans på vår väg upp för bergen och det tillför en stark gruppsammanhållning. På lägre höjder runt 3000 meter är det nästan som regnskog på sina ställen och otroligt vackert. Då och då ser vi en enorm Jak som förnöjt ligger och mumsar på gräset. Trekken upp för Hinkudalen mot Mera Peak ligger lite mer avlägsen än den stora Khumbudalen som fortfarande drar till sig flest turister, detta gör att det inte är lika exploaterat på denna trek och vägen upp är inte heller så befolkad. Vi använder tält under hela klättringen men det byggs fler och fler tehus utmed leden och de som så önskar kan sova i dessa under större delen av klättringen förutom dagarna uppepå berget.

Vi vandrar upp och över det dramatiska Zatrwa la passet och vänder vi oss 180 grader så har vi det ståtliga berget Cho Oyu i bakgrunden som är världens sjätte högsta berg. Zatrwa la ligger på 4600 meter så vi har redan på ett par dagar vunnit många höjdmeter. Men nu ska vi ner i dalarna igen och runt 3500 meter. Detta gör att vi också acklimatiserar oss på bästa sätt inför vår klättring.

När vi passerat Kotay, på väg till Tagnag och befinner oss runt 4000 meter går landskapet över till något som påminner lite om svensk fjällnatur och jag känner mig nästan som hemma. Det är fantastiska färgspel i rött, gult och orange, nästan som att det brann. Alla i gruppen mår bra och vi blir bortskämda vid varje måltid av vår kock som trollar fram den ena maträtten godare än den andra. Vi passerar allt fler snötäckta berg och vi får en vacker vy över Mera Peak som vi ska försöka bestiga om några dagar. Vi har nu passerat trädlinjen igen och naturen växlar till småbuskar och bitvis morän. Vårt nästa mål är Khare på 5000 meters höjd där vi tar en vilodag. Underdagen går vi en acklimatiseringstur där vi bland annat ser berget Peak 41. Två britter som vi lärt känna under vandringen har som mål att bestiga detta berg. De ska försöka sätta en ny rutt på Peak 41 som endast blivit bestigit en gång tidigare, då av en Slovensk klättringsexpedition år 2002. Det är med andra ord ett väldigt svårklättrat berg.  

Mera Base camp ligger på ett ställe som är kallt och allmänt ogästvänligt och detta gör att vi beslutar oss för att inte övernatta där utan klättrar hela vägen upp till high camp på 5800 meter direkt från Khare. Vi gör en sista materialkontroll av vår utrustning. Vi ser till att stegjärnen är vassa, kontrollerar batterierna i pannlampan och plockar ihop det absolut nödvändigaste och varmaste i klädväg för några dagar högt uppe på berget.                                                                                                          

’Det har kommit storamängder snö de sista dagarna och vi hör från andra expeditioner som har försökt nå toppen att det är knädjupt med snö högre upp på berget.’     

Det är en vacker väg upp till high camp som ligger påglaciären. Vi sätter på oss stegjärnen när vi når glaciären, det är inte särskilt brant men det går snabbare om du får fäste för kängan direkt. Vi klättrar förbi vägen som leder till det beryktade Amphu Labtsa passet, det var meningen att vi skulle gått över passet på vägen tillbaka men olika anledningar gör att vi väljer att undvika passet denna gång. Vi tar oss förbi enorma glaciärsprickor som bara ligger några meter från den upptrampade stig som har fått skare.     

Det har kommit stora mängder snö de sista dagarna och vi hör från andra som försökt nå toppen att det är knädjupt med snö högre upp på berget. Vädret rår vi inte på, så det är bara att ta väderförhållandena som de kommer. När vi kommer fram till high camp visar det sig att två andra grupper har lagt beslag på den skyddade plats som ligger bakom den enorma klippan som utgör high camp på Mera Peak. Dels ett spanskt gäng och dels ett engelskt/amerikanskt gäng. Vi har tidigare haft sällskap med dessa två grupper på vår väg upp mot berget och välkomnas nu med te och kex i lä för den hårda eftermiddagsvinden som drar in över oss. Efter att ha fått nyvunna krafter är vi redo att hugga ut två tältplatser tilloss i den hårda snön. Vi blir tvungna att sätta upp tältet på en plats där vi exponerar oss mot den hårda vinden men vi litar på vårt tält och att förhoppningsvis inga snöstormar kommer inom de närmsta 24 timmarna. Vi är tre stycken som brottas om det lilla utrymme som finns i vårt 3-manna tält så det tar ett tag att organisera liggunderlag, sovsäckar och göra ordning all utrustning så den är klar när klockan ringer mitt i natten. Vi äter och dricker så mycket vi kan få i oss för att fylla på energiförrådet för klättringen. Man har ingen större aptit på dessa höjder men det gäller att försöka få i sig någorlunda med mat och framför allt dryck då man förlorar massvis med vätska i den kalla, tunna luften. Maten och drycken gör även att din kropp klarar av kylan bättre. Det är en kall natt och trots en varm och skön dunsovsäck sover vi sådär.  Jag lyssnar på de andras lite rosslande andhämtning som de flesta får i tunn luft. Innan jag somnar känner jag ett behagligt lugn i kroppen inför morgondagens toppförsök.                                      

När vi drar upp dragkedjan till tältet klockan 02.45 piskar iskalla kraftiga vindar in i tältet. Allt inne i tältet är täckt av vitrimfrost.  Det är en kall och stjärnklar natt, temperaturen ligger runt -20 grader.  Vi dricker en kopp te äter lite nudelsoppa och tar på oss skalkläder, klättringssele och kängor. Vår klättringssherpa har haft en tuff natt med kraftig hosta vilket gör att vi ligger 45 minuter efter tidtabellen. Det ringlar en ljuskedja avpannlampor uppför berget och den sena starten gör att vi hamnar sist i kampen om att nå toppen.  

’Kylan biter tag i mina tår redan efter 10 minuters klättring och jag försöker vicka på dem som en galning för att hålla igång blodcirkulationen i dem.’                                                                                                      

En av mina gruppmedlemmar har svårt att hitta andan i den tunna luften och hon rör sig väldigt långsamt med alldeles för många stopp. Jag ger henne tipset att hyperventilera när hon andas för att på så sätt hinna få ut sin utandningsluft innan hon behöver dra in ett nytt andetag. Det verkar fungera bra och hon stannar inte alls lika ofta men det går fortfarande långsamt. Jag säger till vår klättringssherpa att jag fortsätter själv uppför berget i ett högre tempo. Jag tar sikte på pannlamporna högre upp på berget och sätter upp ett betydligt högre tempo. Jag passerar snart fyra spanjorer. Den lilla upptrampade stig som finns håller ganska bra och det är bara då och då som jag trampar igenom skaren och försvinner ned till knäna i snön. Det är samma visa när jag ska klättra förbi andra klättrare,då jag återigen behöver lämna stigen och pulsa i den knädjupa snön. Det är slitigt men fungerar bra. När solen är på väg att bryta igenom runt 05.30 passerar jag två replag, ett spanskt och det engelsk/amerikanska gänget. Jag ser inga fler ljussken framför mig och det är fortfarande relativt mörkt så jag pratar med engelsmännens klättringssherpa omvägen uppför berget. Jag ser den hjälpligt, då den hårda vinden har gjort ett bra jobb med att sopa igen de flesta spåren från klättrare dagen innan. Jag sticker i snön med yxan för att på så sätt känna efter var snön är fast.                                                                                                                               

’Nu har solen gått uppöver bergen och ett otroligt morgonljus sprider sig och med detta en mer behaglig temperatur. Jag inser att jag nu är ensam häruppe på berget vilket ger en härlig äventyrskänsla i kroppen och jag klättrar hårt för att hålla igång kroppen.’                                

Jag kommer upp över ett lite brantare parti och ser precis vilken väg som leder till toppen. Innan den sista branta toppsektionen klättrar jag över en liten kam och sedan ner mot en snöbrygga med två stora glaciärsprickor på varsin sida. En liten figur har stadigt närmat sig mig och precis innan jag ska påbörja sista delen innan toppen, ser jag att det är vår unga klättringssherpa Sanduk, som hunnit ifatt mig och vill se hur det går för mig. Han är 23 år och har redan bestigit Mount Everest tre gånger. Hans pappa var en av de berömda ’Icefall doctors’ som varje år hittar en väg för klättrare genom det farliga och ökänd isfallet på Everests sydsida.                                                                 Vi dricker och delar på en energikaka innan vi klättrar den sista biten.Vi tittar upp mot toppen, det är ca 50-60 meter kvar och lutningen är inte merän 50 grader så vi beslutar oss för att friklättra. Vi står snart på Mera Peaks topp och klockan är ännu inte 07.00. Det blåser hårt häruppe men det är en klar vacker dag med strålande sol och en djupblå himmel. Vi kramar omvarandra och njuter av en helt makalös utsikt över bland annat, Everest, Lhotse, Makalu, Kanchenjunga, Pumori och Cho Oyu. Efter 15 minuter på toppen ser vi två små prickar närma sig. Det är troligtvis engelsmännen och vi bestämmer oss för att börja klättra nedåt. Vi möter klättrare efter hand på vår väg ned och vi småpratar med många av dem.

När vi kommer ned till high camp bjuds vi på en kopp citronte som sitter kanon efter de senaste timmarnas slit. Vi sitter i snön och pratar om kommande klättringsprojekt innan vi börjar vår väg nedför glaciären och så småningom Khare på 5000 meter. Ett stort välbefinnande finns i bröstet på vägen ned och jag planerar redan i huvudet min nästa resa hit till Himalaya, denna sagolika plats på jorden som jag har förälskat mig så mycket i.