Foto: Sara Wänseth

Idén

24 september 2021
Jag hade precis sagt upp alla mina uppdrag från den skandinaviska outdoorbranschen och jag hade tid. Tid att göra det jag verkligen ville, massor av friluftsutrustning i garderoben och en kraftig längtan ut. Jag fick ett infall: jag bestämde mig på stående fot att ta mig an Vita Bandet. Utmaningen där man skidar mellan Grövelsjön och Treriksröset i en enda sammanhängande tur. Helt för egen maskin utan motoriserade hjälpmedel. 

Förberedelser

1 oktober 2021 – 10 februari 2022
Jag älskar kartor så jag satt ofta djupt försjunken med fjällkedjan i pappersformat i höstmörkret och studerade möjliga vägval. Att planera rutten och tänka sig verkligheten bakom höjdkurvor, vattendrag och leder. Jag skrev noggrant ner min plan i excel-format, väl medveten om att teori inte kan jämföras med en bister verklighet. Jag tog många och långa skidturer med mer och mer av mitt hemmagym i pulkan för att förbereda kroppen. Och för att förbereda mig mentalt. Jag torkade en hel del mat och framför allt frukt som jag vet att jag alltid saknar på tur. Lite oväntat blev melon och sharonfrukt det mest uppskattade på turen. Jag inhandlade ofantliga mängder nötter och blandade i plockvänliga påsar, tillverkade bars och köpte allehanda snacks och pulver till olika drycker. Jag skickade sen ut totalt åtta depåer med mat och annat på lämpliga platser längs min planerade färdväg. Totalt vägde pulkan knappa 30 kg inklusive pulkans vikt, mat till nästa depå och vatten för dagen.

ETAPP 1: Grövelsjön - Undersåker 190 km

11 februari 2022
Jag står startklar vid den klassiska Blå Dörren vid Grövelsjöns Fjällstation. Ödmjuk, lite osäker, men även modig och väldigt nyfiken och förväntansfull. Efter en stadig frukost på så var det bara till att börja ta höjdmeter. Jakobshöjden ser rätt snäll ut på kartan så möjligen var det lite rookie-nerver som gör att det ändå känns på lite. Men solen skiner, vinden ligger på och jag har dessutom sällskap första dagen med min supportmänniska nr 1 för turen, min pojkvän Johan.

Foto: Darren Hamlin Photgraphy

13 februari 2022
Det har snöat en hel del när jag vaknar efter att ha sovit fantastiskt. Ofta sover jag kasst första natten i tält för att sedan bli bättre. Runt nollan, ca 15-20 cm ny, lite halvtung, snö på marken. Jag tänker att jag gör ett klokt vägval. Jag tar den östra leden mot Tännäs. Jag tänker att det blir en skön, flack färd utför mot Tännäs. Det är ju söndag, visst måste skoteråkarna vara aktiva även idag? Det är dom inte. Jag får kämpa längs leden, även utför är det jobbigt. Känns som att min kondition är totalt väck. Här gör jag mitt andra misstag för dagen. På kartan ser jag en lockande väg 800 meter västerut genom skogen. Den borde vara plogad. Det är den inte. Förmodligen har den inte plogats på hela vintern. Så, redan efter 12 km är jag rätt slut. Men det är ju bara lunchtid och det är ju bara 16 km till Ljusnedal. Jag kan ju ta min planerade vilodag en dag tidigare om jag tar mig dit!

15 februari 2022
Vaknar av en dröm om att turen inte kommer funka. Detta eftersom mängder av isbjörnar och gigantiska ormar skulle stoppa min väg. Jag tänker att det var en bluffdröm, äter frukost och skidar i väg. Det har snöat rätt rejält men skoterspåren norrut är ändå helt okej och snön ganska lätt och fluffig. Motvinden tilltar, snön piskar lätt mot ansiktet och det går inte så jättefort framåt. Lite småfrusen tappar jag bort min första pryl av tre av min utrustning: en handske.

17 februari 2022
En dag med många höjdmeter väntar. Jag betar av dem i sakta mak. Snart glesar fjällbjörkarna ur och fantastiska fjällmassiv i skönt ljus blir synliga. Det är vindstilla och solen bryter igenom. Jag tjoar nästan till av lycka. Såna här stunder ska jag samla på. Och plocka fram när det blir tufft. Jag kommer fram till Vålåstugorna på eftermiddagen, eldar i kaminen, torkar kläder, lagar mat, lyssnar på musik, och tänder ljus. Helt ensam.

Foto: Darren Hamlin Photgraphy

18 februari 2022
Jag hade föreställt mig 20 rätt enkla kilometer ner till Vålådalen. Men. Det hade snöat. Och vinden hade packat snön. Men inte så mycket att den höll för mig och min nätta pulka. Så under de första sex stökiga kilometerna kom turens första lilla svordom. Men allt är förlåtet när jag kommer ner till skoterkörda nedförsbackar. Och solen skiner. Jag är pigg så skidar ytterligare några kilometer i längdspåret till Östra Vålådalen. Och där får jag en fika framför brasan av vännerna Torkel och Annica Ideström, tillika grundarna av Vita och Gröna Bandet!

19 februari 2022
Idag skidar jag hela vägen hem till mitt hus i Undersåker där jag unnar mig lyxen att sova i min egen säng. Min tanke är också att byta ut utrustning som eventuellt gått sönder eller som inte funkar. Men så här långt funkar allt. Möjligen har jag med mig på tok för mycket nötter!

ETAPP 2: Undersåker - Gäddede 221 km

23 februari 2022
Jag vet att det blir en lång dag men har missräknat att den bli SÅ lång, 31 km och längst hittills. Jag är glad och pigg, vilken varvas med att jag plötsligt är trött och lite nedslagen. Jag är i trött-och-nedslagen-skedet när jag saxar upp från den östra stranden av sjön Juvuln och ser ett enda hus, i Bottnen. Skorstenen ryker. Jag hinner förbi huset kanske 100 meter när jag hör någon ropa "Kaffe?". Jag vänder omedelbart. Jag bjuds på finmacka, semla, hemgjort wienerbröd och kaffe av snälla, snälla Elsie (vars närmaste granne f ö är Zlatans jaktstuga).

27 februari 2022
Sen eftermiddag kommer solen och gör allt runt omkring färgrikt. Försöker fånga på bild men verkligheten är så mycket bättre! Tältet slår jag upp på rätt hög höjd och det finns få läplatser. Men vinden är stilla och prognosen inger lugn. Dock blåser det till ordentligt några timmar runt midnatt och jag är glad att jag har ett fort, mitt Hilleberg Nammatj 2 GT.

28 februari 2022
Vinden är helt stilla, himlen är blå. Temperaturen ligger på minus 15. Jag vaknar med ny energi och ser fram emot en lätt dag med bärande snö och mest utför. Morgonprocedurerna börjar kännas självklara. Några rörelse- och stretchingövningar i sovsäcken, klä på mig ordentligt med dunjacka och bivy boots och pälsmössa. Tina och värma vatten, både till frukost, till att dricka ofta under dagen och till två mindre luncher. Värma pjäxorna med heta nalgene-flaskor. Kissa, tvätta mig och smörja in ansiktet med kombinerad sol- och hudkräm. Packa ner alla packpåsar i de rymliga pulkaväskorna. Ta ner tältet. Skotta igen min absid-utgrävning. Och så av med alla extra-kläder och på med skidor och pulka. Idag skidar jag ner mot det spektakulära Hällingsåfallet.

Foto: Sara Wänseth

1 mars 2022
Snart är jag nere vid sjön Hetögeln som är reglerad så det funkar bara att åka på sjön halvvägs. Segt, tråkigt, motvind och tidvis lite klabbigt. Jag trivs verkligen inte med förutsägbara kilometer... Kanske därför Vita Bandet lockar mig. Snart når jag mitt etappmål Gäddede, här bjuds alla Bandare på en gratisnatt i en campingstuga. Så snabbt jag kan promenerar jag i väg till matbutiken där jag laddar med mängder av kalorier och frukt. Sen direkt till den lokala pizzerian.

ETAPP 3: Gäddede - Hemavan 225 km

3 mars 2022
Utvilad efter en lugn dag i Gäddede är jag redo igen. Jag följer skoterleden uppåt. Det här är första dagen jag sätter på stighudarna då det är kyligt och snön är isig efter gårdagens plusgrader. Men så ska jag också uppåt rejält. Idag slår jag turens rekord med 720 höjdmeter. Det blir en riktig kylig kväll i tältet och jag hoppar in i sovsäcken redan vid halv åtta. Det blir turens kallaste natt med -28.

5 mars 2022
Idag är ingen bra lördag. Det börjar redan när jag ska fixa frukost i tältet. Jag spiller i sovsäcken. Tänker att jag tar in gasbrännaren från absiden för att kvickt torka upp lite. Det resulterar i en smärre eldsvåda och att sovsäcken läcker galet med dun ur ett decimeter-stort hål. Klantigt! Att laga sovsäcken i kyla och fukt är inte det enklaste. Och dunen flyger runt i hela tältet. Jag behöver sova inomhus i natt.

Min plan var Raukasjö men där finns inget "inne". Plan B blir Slipsikstugan vilket betyder en väldig massa kilometer och en faslig massa höjdmeter ytterligare. Väl framme möts jag av en varm stuga och mänsklig värme i form av Vita Bandarna Christer och Åsa. Tacksam!

6 mars 2022
Värmen från kaminen känns fantastisk i den fina Slipsikstugan och vi njuter av en frukost inne, jag och Christer och Åsa. Det blåser och viner en ordentlig västan utanför och prognosen säger att det ska bli värre. Känns väldigt bra att vi är tre som skidar ihop ner mot Klimpfjäll och det går fort. Det här är med marginal turens kortaste dagsetapp. Att svepa ner genom fjällbjörkarna inger både harmoni och ett stort leende. Jag tar in på ett härligt pensionat, Klimpfjällsgården, och njuter av en god middag.

8 mars 2022
Efter en rejäl frukost bär det av uppåt igen. Oklart om jag har blivit starkare eller om det bara är en lämplig och skön lutning, nära 500 höjdmeter är knappt jobbigt. Hurra! När jag kommer upp i mäktiga Durrenskalet tar vinden i som bara den. Det är ett snävt pass och jag antar att vinden ofta tar fart här.

10 mars 2022
Konstigt. Idag känner jag mig inte stark alls i kroppen. Då är alternativet att stanna tidigare än planerat, eller, att gena. Idag är genvägen genial! Hård skare över sjöar och myrar och stenhård skare samt medvind när jag kommer ner till sjön Virisen. Jag sparar många kilometer och många höjdmetrar i skoterspår. Och det är så jäkla njutbart att välja sina egna spår och själv följa naturens linjer. Har bokat bord på Virisen, en trevlig liten White Guide-restaurang mitt i ingenstans. Kontrasten är så häftig. Jag sätter upp mitt tält strax intill, får låna en dusch, äter en god röding från sjön intill tillsammans med en välförtjänt öl.

Foto: Sara Wänseth

12 mars 2022
Jag missade visst norrskenet. Igen. Det blir ju så när man somnar före nio. Det är väldigt frostigt och totalt vitt ute när jag vaknar. Vid tvåtiden glider jag in i Hemavan. Och av en händelse är vi nu fem Vita Bandare på samma plats! Kul att dela erfarenheter och tankar. Även min pojkvän Johan dyker upp på eftermiddagen, jag ska få sällskap ett par dagar.

ETAPP 4: Hemavan - Kvikkjokk 252 km

14 mars 2022
Idag har jag sällskap av Johan. Och solen skiner. Vi börjar uppför, uppför, uppför. Jag svettas och svär lite, kanske för att jag har någon med mig idag. Det är sol och det är galet vackert. Känns fint att vara på kalfjället igen! Vi fikar länge och ofta och njuter av solens strålar som värmer. Efter det mäktiga Syterskalet touchar vi 1000 meter över havet och kommer snart till en sista nedförsbacke mot Syterstugan. Skoj och snabb men aningen läskig. Vi tar oss ner utan vurpor och möts av en charmig stuga och lingondricka.

15 mars 2022
Efter frukost ger sig Johan tyvärr av tillbaka till Hemavan och jag påbörjar min andra dag längs Kungsleden. Det är lätt åkning, svagt nedför och sen en mil längs Tärnasjön. Skaren är hård och det går snabbt när jag stakar på lite, har hittat en vägvinnande teknik. Fjälltopparna och de vita bergssidorna avlöser varandra längs vägen och jag njuter av utsikten.

16 mars 2022
Vaknar upp till ytterligare en solig dag. Men nu verkar skitvädret vara på ingång. Lördag ser vansinnigt blåsigt ut och därtill säger prognosen stora mängder nederbörd i form av snöblandat regn. Så bäst att hinna över Björkfjället till Adolfström innan helgen med andra ord. Jag möter både två trevliga damer från norra Finland, en brädåkare från Göteborg och ett par långturare från Tjeckien. De tycker att Sverige är ett fantastiskt land med så trevliga människor. Jag kan bara hålla med. De här mötena med människor ger en extra kick som jag inte riktigt räknat med. När man tillbringar så mycket tid själv så bidrar det till skön, extra energi med dessa oväntade möten på färden.

18 mars 2022
Sover dåligt, blåser rejält. Jag känner mig trygg i tältet men det blåser bra mycket mer än alla prognoser jag kollade innan. På morgonkvisten kommer nederbörden. Jag kommer i väg tidigt, redan vid halv åtta, och solen skiner nu. En hel del vindpinad snö på leden. Men, i ett huj är allt vitt, vinden tilltar rejält och sikten är minimal. Så växlar vädret under dagens tur, och växlingarna är så snabba att man inte hänger med. Snart är jag framme i Adolfström.

20 mars 2022
Jag skidar genom Pieljekaise nationalpark och har en rätt skön dag på skidorna. Nere vid Hornavan, Sveriges djupaste sjö med sina 230 meter, ligger det en decimeter vatten på isen och snön på den här lägre höjden är rutten och tråkig. Det får bli en lång dag imorgon och börjar jag tidigt är nog vattnet på Hornavan fruset.

Foto: Sara Wänseth

21 mars 2022
Det ska bli varmt idag så jag startar tidigt för att slippa sörjan på Hornavan. I stället är det blankis och med stakteknik går 9 km i ett huj - förutom ett välkommet stopp mitt på isen. Årets Äventyrare 2020 Lina Hallebratt, dyker plötsligt upp med sina sex fina hundar. Hon har varit till Treriksröset och vänt söderut igen.

23 mars 2022
Värmen de senaste dagarna har gjort isen på sjön Sakkat bräcklig och skidorna trycks ner i dubbelisen. Ibland står jag med vatten nästan till pjäxkanten och pulkan dippar ner i vattnet. Sista 500 metrarna tar en timme. Skönt att landa i STFs fjällstation Kvikkjokk, sova inne och torka upp. 

ETAPP 5: Kvikkjokk - Abisko 222 km

26 mars 2022
Vaknar upp till en strålande vinterdag och vill bara i väg! Det var ett tag sen som nysnön låg vit och bländande på marken och nu skiner solen från en skönt blå himmel. Jag är så ofattbart positiv, inte alltid likt mig. Under hela turen har jag mer varit nöjd över småsaker än bekymrad över motgångar och slit.

27 mars 2022
Backen från Aktsestugan norrut är brutal. Brutalt brant och lång. Jag måste faktiskt ta av skidorna, lägga dem på pulkan och med hjälp av stavarna försöka motverka pulkans gravitationskraft och strävan neråt igen. Men till slut är jag uppe på kalfjället och vänder strax ner igen. Det blåser upp rejält och sikten är under perioder i det närmaste obefintlig. Jag har klätt på mig ordentligt men fryser ändå, trots att jag är i rörelse. Känns inte speciellt förnuftigt att sätta upp tältet på kalfjället i den kraftiga vinden och när jag väl når lite lä är jag så nära Saltoluokta Fjällstation att det känns befriande att med hackande tänder pipa in i receptionen och landa vid den öppna spisen. 

Foto: Sara Wänseth

29 mars 2022
Motvinden över isen från Saltoluokta till Kebnats skvallrar om att det blir en tuff dag idag. Jag kämpar mig över, passerar gränsen in i Stora Sjöfallets nationalpark och tar sen Ritsemvägen ända till Stora Sjöfallet. Jag drar försiktigt i dörrhandtaget och det är öppet. Möts direkt av ägarna Rimon och Chiikko varav den förstnämnda välkomnar oss att käka vår medhavda lunch på det superfina stället medan den andra skäller på mig. Chiikko är en ursöt liten hund med stor integritet.

30 mars 2022
Det är lä den första kilometern och jag passerar 1000 km. Sen kommer vinden. Snett mot. Och efter några kilometer när jag svänger västerut längs sjön Gagirjaure ligger vinden exakt mot mig och mina skidor. Det känns tungt och jobbigt och jag har 29 långa kilometer framför mig till dagens mål, Teusajaurestugorna.

31 mars 2022
Chockar kroppen med turens absolut brantaste backe direkt efter frukost och skidorna spänns fast på pulkan. Slinter jag med ena foten rasar både jag och pulkan och hela schabraket ner igen. Skulle kunna bli ödesdigert.
Det känns bra att sätta på skidorna igen och än bättre att jag kommit upp ur skuggan till strålande sol. Efter nio kilometer når jag Kaitumjaurestugan som har en inbjudande bänk längs huset i någotsånär lä och direkt riktad mot solen. Jag tar av pjäxorna, slänger upp fötterna på bänken och njuter. Efter en liten stund dyker en pratglad stugvärd upp med en cola och en kexchoklad som är en present från henne. Hon har även med sig varsin tjeckisk öl och en rejäl bit torkat renkött som är en present från de skoteråkande Gällivare-borna jag träffade på Stora Sjöfallet.

2 april 2022
Sikten är oerhört dålig och jag tar kompassriktning tillbaka till vinterleden. Väl där ser jag ibland knappt ett kryss. Jag fryser om händerna. Men det är en kort etapp till Alesjaurestugorna så det är inte så farligt.
Min tanke är att fortsätta ytterligare 22 km till Abiskojaure när vinden mojnar. Men vinden mojnar inte och jag blir kvar.

3 april 2022
Jag lämnar Alesjaurestugorna tidigt och väljer att köra över sjön i stället för leden. Det har ju blåst och snöat så jag får spåra. När jag tittar tillbaka på mina spår undrar jag varför det är så svårt att åka spikrakt?

ETAPP 6: Abisko - Treriksröset 175 km

5 april 2022
Första två timmarna går det utmärkt. Lite grått men fint före på Torneträsk och jag njuter av att veta vad ska jag göra de närmaste 50 km, dvs färdas på sjön Torneträsk. Sen, plötsligt, tar vinden i och den bara ökar. Jag ser nästan ingenting, får använda kompassen för att navigera och blåser vid ett par tillfällen nära nog omkull. Efter tre mil ger jag upp. Jag följer vinden och tar mig till land på södra sidan. Och se, nästan vindstilla!

7 april 2022
Det börjar i motvind och uppför, för att ta sig upp på den stora platån där jag ska tillbringa ett par dagar. Ömsom gamla skoterspår som frusit till och ömsom inblåst nysnö. Det är inte så brant men skidåkningen är långsam idag. Kanske för att jag har något skit i kroppen, kanske för att jag inte vill komma fram till målet ännu eller kanske för att jag just är på väg tillbaka till verkligheten och börjar känna efter. Har faktiskt lite ont ovanför vänster fotknöl också. 

8 april 2022
Några strörenar tittar nyfiket och skeptiskt på mig. Det är vackert och det är vidsträckt men det är den absolut kallaste dagen hittills på grund av nordanvinden. Eftersom prognosen senast jag hade täckning sa att vinden skulle öka rejält framåt kvällen, upp till 25 sekundmeter i byarna, så hade jag bokat en stuga vid Råstojaure fiskecamp. Och det var ett klokt drag. Jag stapplar fram till de små stugorna vid fem och det blåser rejält. 

Foto: Sara Wänseth

9 april 2022
Det har blåst storm i natt. Fönstret mot norr är helt täckt av en vägg av snö, jag ser inte ut. Ytterdörren är omöjlig att rucka på, jag tar mig helt enkelt inte ut. Det blir till att klättra upp på det lilla köksbordet och halvgraciöst ta fönstervägen ut genom det södra fönstret för att kunna skotta ner snön vid dörren som når mig över navelhöjd.

Det är lite svåråkt då allt det vita gör det svårt att se kontraster. Jag tror jag åker uppför men att döma av farten jag får är det nerför. Jag börjar drömma om att en skoter ska komma och jag stannar till för att lyssna. Jag hör ju faktiskt skoterljud som blir skarpare och skarpare! Efter någon minut kommer min räddare, en norsk same. Han inte bara räddar min skidåkning, han ger mig även en öl och nyfångad sik.

10 april 2022
Stormen drar in under natten. Jag är vaken redan vid fem men det finns inte en chans att ge sig ut. Jag skymtar inte ens krysset strax utanför vindskyddet. Jag stannar i sovsäcken, lyssnar till vinden och hoppas att det ska mojna. Vid nio känns det ändå så. Jag packar ihop mig och sätter kurs mot Pältsa, den STF-stuga som ligger allra längst norrut. Efter några timmar ser jag något som rör sig ur det mjölkvita och som sakta närmar sig. Det är Johan, min pojkvän. Han har kört upp dryga 100 mil och skidat från Kilpisjärvi för att möta mig och hämta hem mig. Johan bjuder på ostar, salami och färska tomater till förrätt och lagar sen middag till mig.

Målet

11 april 2022
Jag har liksom förträngt den här sista, krävande uppförsbacken när jag studerat kartorna. Sammantaget 500 höjdmeter på några kilometer. Tidvis av pulsande karaktär just idag och såklart med hård vind i ansiktet. Det är svinjobbigt och för första gången på turen klagar jag högljutt och vill helst lägga mig ner och skita i allt. Jag kämpar och kämpar och efter 14 km som känns som det dubbla når jag den gula betongklumpen som symboliserar platsen där Norge, Finland och Sverige möts och som är vårt lands nordligaste punkt. Och mitt slutmål. Känslorna i kroppen är många och skiftande. Vemod, stolthet, tacksamhet. Kanske just idag mest tacksamhet att äntligen, äntligen vara framme. Omkring 1300 kilometer och 60 dagar sedan starten i Grövelsjön. Märkligt.

Foto: Sara Wänseth

Saras reflektioner och insikter efter turen:

1) JAG ÄR STARK ENSAM. 
Jag var inte alls rädd för ensamheten men visst tvivlade jag innan min tur om jag skulle kunna fixa allting helt själv, både mentalt och fysiskt. Men det har jag! När man ställs inför svårigheter och utmaningar så finns det tre alternativ. Att ge upp. Att be om hjälp. Att metodiskt lösa problemet. Att be om hjälp var ju svårt när jag var själv och att ge upp fanns egentligen aldrig på kartan. Så, jag klarade av det i stället! 

2) JAG ÄR POSITIV PÅ TUR.
Hemma kan man (jag) gnälla, känna sig nere och se allting i svart eller i alla fall i mörkgrå nyanser. Hände aldrig på min tur! Jag såg fram emot nästa utförslöpa, nästa fikastopp, nästa möte med en människa, nästa kväll i tältet eller med nyfikenhet nästa kilometer.

3) SKÖNT ATT LEVA I NUET.
Mina beslut på turen handlade mycket om nu och närmaste dagen. Ska jag äta den här eller den där frystorkade påsen till frukost? Ska jag sätta upp tältet här eller gå en stund till? Ska jag ta långkalsonger eller inte idag? Jag har slagits av att det är jobbigt att ta beslut om framtiden när jag nu är hemma igen. Vill helst fortsätta att ta dagen som den kommer.

4) NATUREN LIKSOM.
Jag visste det kanske innan, men fasen vad bra jag mår när jag är ute på naturens villkor. Det som styr är vädret, terrängen, föret och vinden. Det är liksom bara att anpassa sig och följa naturens nycker med ett leende.

5) NYFIKENHETEN ÄR VIKTIG.
Jag har alltid haft svårt att upprepa mig, vill ogärna gå fram och sen tillbaka samma väg, och vill helst se nya platser hela tiden. Det har varit en motivation under den här turen, att ideligen upptäcka nya platser och miljöer. Så, att skida tillbaka till Grövelsjön fanns inte på kartan...

Jag hade inbillat mig att jag skulle förstå meningen med livet och drabbas av mäktiga aha-upplevelser om mitt eget liv. Riktigt så blev det kanske inte, men visst har jag lärt känna mig själv bättre och är lite starkare, lite klokare och har en mer ödmjuk inställning till livet.

Fakta om Saras äventyr:

• Sara Wänseth skidade totalt 1 300 km från Grövelsjön till Treriksröset.
• Turen tog 60 dagar totalt, 11 februari till 11 april.
• 9 dagar var vilodagar.
• Hon snittade 25,5 km per dag (6,4 km som kortast och 36 km som längst).
• Totalt 20 262 höjdmeter.
• 397 höjdmeter uppför i snitt per dag.
• 1 pryl gick sönder (hennes sovsäck)
• Hon tappade bort 3 prylar (en handske, en sovsäck till mobil, en vattenflaska)
• Hon var den 86e Vita Bandet-genomföraren och hamnade på delad förstaplats vad gäller snabbast tur för tjejer.
• 29 kg var den vikt hom drog i början av turen, inklusive pulkan.
• -28 grader var det som kallast (om man inte räknar med vinden som ibland var bitande kall)
• 4 burkar öl blev hon bjuden på av olika vänliga skoteråkare.
• 120 bars gick åt under turen.

Ta del av Saras andra äventyr och läs hela dagboken på hennes Instagram: @utebyran