Några av mina läsare träffar jag på riktig och de har frågat varför jag inte har skrivit om Vasaloppet.
Här kommer det, håll till godo!
För sjunde gången har jag skidat de nio milen mellan Sälen och Mora. För sjunde gången har jag ägnat många timmar, extra många tack vare den fina vintern, åt att träna inför den utmaning som det faktiskt är att göra det. Lika många gånger har jag undrat varför i all sin dar jag gör det, undrat vad det är för fel på mej som inte kan vara nöjd med att åka Tjejvasan. Än en gång har jag lagt ner en massa pengar på dyra vallor och annat hoxpox som påstås få mej att orka bättre. Åter igen stigit upp mitt i natten, tvingat ner havregrynsgröt i magen och åkt iväg till start.
Men just i år kändes allt faktiskt lite bättre än andra år. Sov gott natten före, det kändes inte så hemskt att vakna 03:45, gröten gick att få ner och jag kände mej ganska taggad inför denna skidtur.
Så stod jag där i startfållan igen, denna vindstilla och lagom kalla söndagsmorgon tillsammans med tusentals andra skidåkare. Något startskott hörde jag aldrig men plötsligt var vi igång!
Trångt och bökigt, som vanligt, vid vägövergången och första långa, långa backen. Försöka komma framåt utan att kliva på andra skidor eller fördärva någons stavar. Irritation när man inte får fäste ordentligt, blir lite sur när nån trampar på mina grejor...
Men så till slut planar det ut och det går att åka skidor på riktigt! Och det är så vackert när man kommer ut över myrarna, det är lättåkt så man hinner med att titta sej omkring. Lite, i alla fall...Solen kikade fram en liten stund och skidspåren var bra även för oss från de bakre startleden.
Smågan, Mångsbodarna och Risberg hinner jag passera innan segraren gått i mål.Så långt hade jag mest blivit omåkt och tappat placeringar men någonstans mellan Risberg och Evertsberg var det jag som började åka om. Det inspirerar! Sen var det bara Oxberg, Hökberg och Eldris kvar innan det hägrande målet i Mora.
Vatten, sportdryck, blåbärssoppa, buljong, kaffe och bullar bjuds vi på i kontrollerna, det gäller att dricka ordentligt för att orka, bullarna kan jag vara utan, de är för jobbiga att tugga i sej. Min klubb hade en egen extrakontroll en bit före Oxberg där jag blev matad med druvsocker och annat energirikt. Det kändes väldigt bra att även få lite mental coachning av klubbkompisar där innan de jobbiga Lundbäcksbackarna.
Inga vallaproblem, inte världens bästa glid, men tillräckligt bra fäste för att slippa valla om. Kroppen orkade, humöret rasade inte, inga negativa tankar om att det är för långt eller för jobbigt eller tråkigt att skida nio mil, inte en enda gång!
När man så kommer in på Moras snölagda gator, ser alla människor kanta upploppet, hör dem heja på oss åkare och till slut, äntligen, kan glida in under målportalen, ja då känns det lite som man har vunnit, även med placering 592.
Så klart man är trött även om det har gått bra. Hjälpsamma funktionärer visar till rätta och jag kände mycket väl igen mannen som satte en flaska med återhämtningsdryck i handen på mej, men det tog en stund innan jag fick fram ett namn i mitt huvud. Det var ju tidigare Vasaloppsvinnaren Staffan Larsson som stod där och langade dricka!
Resten av dagen och kvällen ägnades åt mat, vila och så eftersnack i det oändliga. Det här var ett av min allra bästa lopp, bra väder, bra spår, väl förberedd. Placerings- och tidsmässigt har det gått bättre, men jag är ändå nöjd.
Nästa år ska jag göra det igen!
det är långt 90km.
Alla som går i mål kan känna sej som vinnare;(förutom då två:an!)
Mitt årliga motionslopp är 30km;brukar tänka att åka två varv till;det skulle jag inte vilja.