Sarek, vi kan väl gå i Sarek i sommar?!!

Förslaget kom från Christer och jag hade inget att invända mot det. Nio år sedan jag senast var där och eftersom Sarek fyller hundra år som nationalpark i år passade det bra att hylla jubilaren på plats.

För min inre syn såg jag klarblå himmel, glaciärer skimrande i solsken och kaxiga fjälltoppar som ogenerat  visar upp sej i all sin glans. Ville att Christer, som aldrig varit i Lapplandsfjällen förut, skulle få se allt från den vackraste sidan. Men hur ofta blir drömvädret verklighet i fjällen? Inte så ofta, inte i Sarek och inte just den här vandringen.

Áhkká med molnhöljda toppar

Vandringen kan delas in i tre etapper: Genom två stora dalar där vi träffade ganska många andra vandrare och där molnen bara högst motvilligt skingrades runt fjälltopparna. Så en mellanakt med solig och social kyrkhelg vid Alkavare kapell och därefter vandring längs den gamla präststigen till Kvikkjokk.

Från Änonjalme nådde vi lätt Sarek och Routhesvágge genom att följa Padjelantaleden till Sjnjuvtjudisjåhkå. Hela dagen spanade jag upp mot Áhkká i förhoppning om att molntäcket skulle lätta men inte förrän framåt kvällen, då vi slagit läger en bit upp längs Sjnjuv... äh, det är besvärligt med utrikiskan, tyckte Christer, blev det någorlunda molnfritt. Det var en av mycket få kvällar som vi kunde sitta ute och njuta av mat och omgivningar, Áhkká, Gisuris och Niják omringade oss.

          Áhkká, Gisuris och Niják

Stigen, för det finns stig att följa nästan hela vägen från "treparksmötet" till Skárjá, går förbi Kisuriskåtan. Den inbjöd till godispaus men  är alldeles för dålig för att erbjuda något skydd mot väder och vind.

Kisuriskåtan

Upp genom Ruohtesvágge stretade vi i motvind och efter vattendelaren även mot regn. Ett större vad bjuder dalen på, det över Smájllájåhkå. Den ska vadas högt upp, vattnet strömmar ganska hårt men botten består av grus som gör att det ändå är lättvadat trots vatten upp över knäna. Dessutom visade det sig att Christer är bra på att uppfatta hur man kan gå och inte alls rädd för att kliva ut i strömmen.

Smájllájåhkå

Ruohtesvágge står inte särskilt högt upp på min lista över vackra dalgångar. Säkert hade jag tyckt annorlunda om det varit bättre väder så man kunnat se toppar och glaciärer bättre. Nu var jag mest irriterad på att klafsa genom blöta översilningsmarker med blicken sänkt för att slippa få regn i ansiktet, men såg många renar här och det är alltid trevligt! Någon liten stund då och då lättade molntäcket och visade upp godbitar.

Vid Skárjá upplevdes en mycket regning och blåsig natt. I sista stund innan ovädret satte igång kom vårt Berganstält på plats, som en katt bland hermelinerna,  på samma gräsplätt där tre Hillebergtält redan var uppradade. Av erfarenhet vet jag vårt tält klarar sig mycket bra i blåsväder så nattsömnen blev god trots ovädret.

Smájllájåhkå vid Skárjá

Nu var det lördag förmiddag, ovädret hade dragit bort och lite som ett infall styrdes stegen mot Álggavágge i stället för Guophervágge som planerat, för att kanske hinna till kyrkhelgen i kapellet.

Håller man lite höjd i sluttningen ovanför Guohperjåhkå är det fin utsikt över Ráhpajåhkå och väl uppe i Álggavágge lät sig även Mihkájiegna med omgivning beundras.

Utsikt över Ráhpajåhkå

Mihkájiegna

Álggavágge, känd för "gubben" på Härrábákte som misstänksamt sitter och spanar ner på vandrare som går över de vidsträckta "gräsmattorna". Långa sträckor är det lätt att gå men ovanför Álggajávrre får man kämpa mot videsnår och klafsig mark.

Álggavágge

Álggavágge får, trots videsnåren, bra mycket högre betyg än Ruothesvágge. Dalen är smalare, bergen kommer närmare inpå och gräset är lika grönt på båda sidor om bäcken.

Och vi kom i precis lagom tid till  kapellet på söndagsförmiddagen!