Våfflor och fjällturer hör ihop, tycker jag. Inte så att jag släpar med mig våffeljärn i ryggsäcken, men passerar jag ett ställe som serverar våfflor på fjällturen så bjuder jag mig gärna på en.

Men det är en speciell våffeltur jag ska berätta om nu.

En av dagarna på en sportlovsvecka i Jämtland gick jag, min far och några till på tur. Den startade i Trillevallen,  hur vi sen åkte kommer jag inte ihåg, det var  vädret och våfflan som gjorde turen minnesvärd.

Det var kallt, det var blåsig, det snöade. Det var inte alls behagligt att skida på fjället. Den kalla vinden nöp i kinderna, snökornen stack i ansiktet. Det var lite svårt att hålla sej varm.  Delvis åkte vi genom skog, jag minns den som ganska gles så den gav inget bra skydd mot vädret.

Plötsligt upphörde skogen och vi kom fram till en fädbod som låg nästan framme på kanten till ett stup. Fastän det var dålig sikt förstod jag att stället hade en underbar utsikt.

Utanför stugan satt en boxer som hade fått  husses anorak på sej för att inte fara illa i ovädret. Vi gick in i stugan där vi åt vår medhavda matsäck och därefter nygräddade våfflor! För den här fäboden var en våffelstuga! Vi hade  nog inte tänkt oss en våffeltur, men så blev det. Många hade sökt sig in i stugvärmen, det var trångt och i köket tornade oändliga travar med odiskade tallrikar och kaffekoppar upp sig. 

Tyvärr kommer jag inte ihåg vad fäboden hette eller var den låg. Jag frågade pappa häromdagen men han mindes inte heller. Vad han däremot kom ihåg helt säkert var att vårt oväder var samma oväder där  åtta människor miste livet vid Anaris. Alltså är det trettio år sedan.

Vi kom som väl var tillbaks från skidturen välbehållna.

Jo, förresten, kommer ni till Grövelsjön så missa inte våfflorna i Sjöstugan, alldeles nere vid sjön. De är fantastiskt goda!