Ja, nu är den gjord, cykelturen runt Vättern. Vi var 14483 stycken som trampade hela vägen runt. Ytterligare något tusental startade, men fullföljde inte av en eller annan anledning.
Hinner du se nåt när du cyklar, undras det ibland i bekantskapskretsen. Jo då, det gör jag, och inte bara olika typer av vägbeläggning.
Jag ser många olika sorters bakdäck, randiga, knallröda, släta, mönstrade...
Jag ser olika sätt att extrautrusta en cykel på, en hade en rejäl beautybox(?) på pakethållaren, en annan rejäl cykelkorg med en bergsprängare i på styret.
Skydd att sätta på hjälmen för att slippa regnvått hår i form av plastpåsar eller mer exklusiva i tex-mex-material med små röda horn framtill!
En cyklade med vandringskängor på fötterna...
Så finns det mycket vacker natur att se runt Vättern. Jag hinner faktiskt se och njuta av det under resans gång.
Jag har sett fullmånen lysa över östgötaslätten, från västgötasidan har jag sett solen gå upp över östra vätterbranterna (fast inte år, det var det mulet)
Jag har sett sjön ligga spegelblank, hört konstiga fågelläten, känt dofter av ramslök och andra växter.
Det finns vackert betade lövängar, blommande dikeskanter och vackra hus att se på utmed vägen. Vackra öar och vikar i Vätterns norra ände.
Så måste man se upp för tappade drickaflaskor, avhoppade cykellyktor och tyvärr, fyllekajor som vinglar oberäkneligt i tätorterna, värst är de i min gamla hemort Gränna. För Vätternrundan är fest för dem som bor nära banan, partytält, marschaller och glada hejarop.Kul för det mesta för oss som cyklar, men man vill ju inte cykla på någon.
Men mest är rundan förstås cykling. För det mesta går det bra, men det kommer alltid stunder då och då när det känns väldigt tungt och jag undrar vad i all sin dar jag håller på med. Då gäller det att bita ihop, äta lite godis, prata med sina medcyklister för att få nya krafter.
Härligast är det att hitta en bra klunga att hänga på, när det rullar fort och lätt. Då är det riktigt roligt, endorfinerna sprutar!
Känslan att ösa på för fullt sista biten genom Motalas gator fram till målet är helt underbar! Jag har gjort det igen, jag klarade det en gång till, det gick ju jättebra!!!
Undrar om det kan kännas lika fantastiskt att gå i mål vid Triumfbågen i Paris på Tour de France som det är att nå målskynket i stadsparken i Motala?
Jag tror faktiskt inte det...
/H
Förstår precis Tour de France-känslan av att spurta imål.
Nånstans bor alltid drömmen kvar av att vara med och leka "i toppen".