I den andra delen av berättelsen, efter en utmattande avslutning på en fantastisk dag, fann vi oss som tillfälliga innevånare i Sáluhávrre sameviste. Här kommer den tredje delen.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

22 augusti   ca 28 km
Gångtid ca 10,5 timmar, 8:20-19:00
Sáluhávrre till Arasluoktastugorna

Natten har varit något kylig och när vi vaknar gnistrar tältduken vackert i solskenet. Den fina morgonen med klarblå himmel och starkt lysande sol gör att eventuell frost på tältet hinner smälta innan vi kryper ut. Vi spenderar en del tid med att torka av tältet som blivit väldigt fuktigt under natten innan vi ger oss iväg framåt 7:30. Som tack för gästfriheten är vi extra noga med att inte lämna några spår efter vår närvaro.
Till en början hittar vi inte stigen som vi är säkra på måste vara tydligare här. Vi irrar runt ett tag innan jag tillslut får syn på en markering som sticker upp i det annars platta landskapet och mycket riktigt hittar vi stigen där. Den är sedan enkel att följa fram till broarna över Vuojatädno.
Under de senaste fyra dagarna har vi inte sett en enda människa på fjället, men så fort vi närmar oss Padjelantaleden får vi syn på de första - ett par som tältat nära broarna och ser ut att vara mitt i morgonbestyren. Vi håller oss på avstånd, men vinkar glatt som hälsning.
Vårt första stora beslut om vägval gjorde vi redan dag två i Rago. Igår kväll tog vi det andra. Med sex dagar kvar till förfogande var det ena alternativet att gå norrut i terrängen med Ritsem som mål, men även om det närmsta området är intressant känns det något för litet för vår del med tanke på antalet dagar. Skulle vi fortsätta längre norrut på Nordkalottleden blir det troligtvis mer stenig och karg terräng igen när den går tillbaka mot Norge. Istället väljer vi därför att gå mot den mittersta bron med Padjelantaleden söderut och Kvikkjokk som mål. Det lockar faktiskt lite att gå på led som omväxling och därmed slippa behovet att leta efter bästa vägen genom terrängen. Kanske var det också det tunga slutet på gårdagen som avgjorde vårt val.

Vanessa letar sig fram på stigen från Sáluhávrre till Padjelantaleden.

Vid den här tidpunkten fyller den mittersta bron knappt någon funktion - strömfåran är helt torrlagd. Vi stannar och dricker lite vatten vid rastplatsen mellan broarna. Himlen är i stort sett molnfri och solen gassar obarmhärtigt. Vi spekulerar i om det kan vara ett liknande högtryck som vi hade förra året i Sarek som nu lagt sig över fjällen igen. Det vore ju onekligen trevligt med sådana här dagar hela vägen till Kvikkjokk. En timme senare blir vi tvungna att stanna vid en bäck för välbehövlig svalka genom att skölja både tröjor och hattar i det kalla vattnet. Den lilla nackdelen tar jag gärna jämfört med kyligare väder.
Vägen fram till att vi är jämsides med Gievgessuoloj tar uppskattningsvis ungefär hälften av tiden längs leden som den gjorde i terrängen på andra sidan under gårdagen. Jag förvånas över mängden vandrare som vi möter på leden. Den absoluta högsäsongen har passerat och stugorna kommer snart att stänga. Därför hade jag inte väntat mig att möta så här många. Kan det bero på att vi går från norr till söder och den motsatta riktningen är mer populär? Eller har vi helt enkelt blivit folkskygga efter fyra dagar i ensamhet?
I sluttningen ovanför Vásstenjávrre sameviste får vi dagens första höjdpunkt med milsvid utsikt över Vásstenjávrre. Ett sådant tillfälle bjuder verkligen in till rast så när leden passerar en liten bäck sätter vi oss ner en stund och svalkar våra fötter - det är helt vindstilla och ingen mygg. Några moln har letat sig fram, men solen skiner fortfarande och skänker oss en härlig värme nu när vi kommit lite högre upp.

Leden är mycket lättvandrad hela vägen fram till Låddejåkkåstugan med relativt beskedliga backar och lite sten. Nere i den här dalen är det intressant nog lite svalare än uppe på fjället. Kanske är det den vattenrika Låddejåhkå som kyler ner platsen eller så är det helt enkelt bara några moln som råkar passera precis då. Jag stannar och pratar med stugvärden som håller på med det mindre roliga arbetet att bränna skräp. Hon beklagar sig över att många slänger väldigt mycket plast i fjällen som istället borde återvinnas hemma. Mina egna planer på att slänga skräp här får mig genast att skämmas lite grann och komma på bättre tankar - det mesta är trots allt plast i form av olika förpackningar och väger inte mycket. Vi pratar annars lite allmänt om fjällvandring. Jag frågar också om beläggningen på stugan och får statistik som visar ett möjligt mönster i väderförhållandena det här året jämfört med det förra. I år har hon fått ihop 200 gästnätter med bara ett par veckor kvar av säsongen, medan förra året genererade hela 600. Som en del av er kanske minns var det väldigt sen snösmältning 2015 i fjällen och många rapporterade dåliga förhållanden långt in i juli. Det verkar alltså har varit lite bättre förutsättningar i år med fler tältnätter som följd. Innan vi går vidare passar Vanessa på att köpa lite gott nybakt bröd från stugvärden.

Låddejåkkåstugan

Där bron låter oss passera har Låddejåhkå under årtusenden gröpt ur en häftig ravin. Jokken har med hjälp av tid och en liten sten skapat håligheter i olika avsatser. Vid ett ställe blir det nästan som en omvänd fontän när vattnet skvätter i omgångar från den ena håligheten till den andra.
När vi tittar upp mot sluttningen vi ska tackla får vi se ett djur springa fram och tillbaka i hög fart. Önsketänkandet vill få det till en järv på rörelsemönstret, men det måste ändå ha varit en ren (den var alldeles för stor för att vara en järv). Deras, med min ringa erfarenhet, lite konstiga beteende ser alltså ut att fortsätta även här. De brukar mer trippa fram över fjällhedarna, inte springa i full galopp. Den är helt ensam och ser inte ut att vara jagad av något. En kvinna som vi pratade lite med nere vid stugan nämnde också att hon sett ett liknande beteende, mycket märkligt. Längre upp i sluttningen får vi dessutom en klar indikation på vad de tycker om oss vandrare egentligen. Vi stannar som vanligt för att inte störa när en ren närmar sig och samtidigt njuta av mötet. Den här svarar med att vända rumpan rakt mot oss, snegla på oss över "axeln", och sedan sätta igång att kissa... helt oberörd. Tack för den upplevelsen!

Om du tittar noga kan du se att vattnet rinner från en urgröpning till en annan. Det skedde stötvis i takt med vattnets böljande.

Värmen kom tillbaka igen nästan samtidigt som vi lämnade stugan. Vandringen uppför är inte svår eller speciellt tuff, men den blir svettig på grund av sagda värme. Halvvägs upp ser det ut som att samerna håller på med en flytt av sitt rengärde här. Det finns tydliga spår på marken som visar var hägnaden stod tidigare. En liten byggnad finns också på platsen. Jag har börjat få lite problem med magen och går fram för att se om det kan vara ett utedass. Det ser ut att vara fallet, men tyvärr är det låst. Inte långt därefter inser jag att min förhoppning om att kunna nyttja faciliteterna i Árasluokta bara är att glömma. Jag viker av från leden, gräver ett hål, och håller tummarna för att inga vandrare kommer från andra hållet de närmaste minuterna för här finns ingenting att gömma sig bakom. En kvarts sekel senare (det är så det känns) reser jag mig upp och vänder mig om, glad att ingen vandrare kommit gående, bara för att få syn på ett par som tagit en paus längre upp på andra sidan jokken. Kan bara hoppas att jag var tillräckligt kamouflerad när jag satt hopkrupen över mitt lilla hål. Med en något starkare röd ton i ansiktet fortsätter jag försiktigt söderut.
När vi passerat högsta punkten och börjar gå ner mot Miellädno är vädret på gång att växla igen. Något kvarvarande högtryck ser det alltså inte ut att bli. Några riktigt svarta moln med kraftigt regn åt sydväst är på väg mot oss och toppen Áras. Det ser verkligen inte roligt ut och vi hoppas att vi ska hinna fram till Árasluokta innan det når oss. Utsikten över Virihávrre, Allak och området nedanför med Ájajávrre är desto trevligare. Eftermiddagssolen lyser vackert på Allaks gröna sluttning medan vi passerar Miellädno. Det känns lite märkligt när man tänker på att vi stod där på andra sidan cirka 25 kilometer bort och tittade ut över samma sjö för nästan tre dagar sedan. Som om det vore en helt annan tur vid ett helt annat tillfälle även fast det bara skiljer några dagar.

Allak med Miellädno och Ájajávrre nedanför.

Leden från bron är fortsatt enkel, men tar som vanligt längre tid än man tror att den ska göra. En mätning på kartan visar att det som ser kort ut faktiskt är närmare 4 kilometer. När vi kommer fram till Arasluoktastugorna står stugvärden i den lilla butiken, som snarast liknar en liten skrubb, och pratar med några vandrare. Vi passar på att gå dit direkt för att kontrollera utbudet. Det slutar med inköp av lite mer nybakt bröd plus en kallrökt röding. Innan vi fortsätter blir det ändå ett besök på utedasset här trots tidigare tömning.
Vid bron strax söder om stugorna finns några tältplatser, men ingen som faller oss i smaken. Istället stannar vi och tvättar oss lite i jokken och fortsätter sedan genom renstängslet på andra sidan. Efter en del kräset letande väljer vi tillslut en plats som vi anser vara acceptabel. Regnmolnen vi såg stannade som tur är kvar på östra sidan av Áras och det har nu vänt till att bli en riktigt fin kväll även om en del mörka moln fortfarande hotar ovanför. Dagens andra höjdpunkt blir förtäringen av den magiskt goda fisken som sakta smälter i våra munnar. Kvällen blir tyvärr något besudlad av en hel del mygg. Vanessa ger till slut upp och flyr in i tältet. Mer fisk till mig!

På väg mot Låddejåkkåstugan med Máhttoajvve i bakgrunden.

Troligtvis en av Padjelantaledens mest fotade objekt vid Boarkka. En kalksten formad av vädrets makter som påminner om Gotlands raukar.

Arasluoktastugorna samt delar av samevistet med samma namn.

Nattens tältplats strax efter Arasluoktastugorna. Gråa moln hotar ovanför.

Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

23 augusti   ca 29 km
Gångtid ca 9 timmar, 6:50 - 16:00
Arasluoktastugorna till Tuottarstugorna

Morgonen visar sig vara en stark kontrast till gårdagen. Med en temperatur under 10 grader och en del vind är det den kallast hittills på vandringen. Ett tjockt och lågt molntäcke är också tydligt närvarande. På grund av det genomför vi våra morgonrutiner snabbare än någonsin och kommer iväg redan strax före klockan 7. Kort efter vår tältplats finns ett stigskilje för en gammal stig som går öster om Stuor Dijdder och den officiella leden som går på väster sida till Stáloluokta och där är det nära att vi går fel. Av en ren slump väljer jag ett annat spår än Vanessa som går framför. Jag får syn på en liten stig som går mot ett större klippblock och ser en rolig utmaning i att ta den vägen istället. Det visar sig att fortsättningen på den officiella sträckningen går ovanför klippblocket. En dag med tråkigt väder och låga moln håller man gärna blicken på marken framför fötterna för att inte halka omkull. Hade jag istället gått Vanessa på hälarna vet jag inte om vi ens hade märkt av stigskiljet. Vi stannar så klart ibland och ser oss omkring, men utsikten är inte lika inbjudande en sådan här dag. För att få upp värmen i kroppen hjälper det att röra på sig också. Ungefär halvvägs möter vi en riktig "iron lady" - en kvinna i 60/70-års åldern som ser helt oberörd ut iklädd shorts, och där kommer vi med både jacka och byxor.

En inte fullt så imponerande utsikt över Virihávrre.

Någon riktig paus blir det inte på hela vägen fram till Stáloluokta - denna plats som jag sett mycket fram emot att besöka. Dels på grund av dess förekomst i mångas reseberättelser, dels på grund av Virihávrres rykte om sig att vara en av Sveriges vackraste sjöar från den här platsen. Man kan lugnt säga att vi inte valde den bästa dagen för ett besök. Det ligger fortfarande ett tjockt molntäcke lågt över himlen och en kall vind blåser in från sjön som just nu bara är olika nyanser av grått och svart. Ett tunt, tunt duggregn faller.
Efter att ha skrivit in oss i färdboken blir det ett besök hos butiken även här. Det finns fisk, men det känns inte lika lockande med tanke på det nuvarande vädret, vilket gör att vi nöjer oss med lite godis istället. När vi sedan sätter oss på läsidan av fjällstugan och intar ny energi regnar det till vår glädje inte längre.

Stáloluokta

Den inledande vandringen från Stáloluokta blir riktigt behaglig trots det trista vädret. Vinden har vi i ryggen och den avtar något när vi kommer en bit bort från Virihávrre. För de som går åt andra hållet är nog den här sträckan inte riktigt lika behaglig idag. Det känns så bra att det till och med blir en avstickare på hela 50 meter för att få lite extra utsikt över vattenfallet i Gieddejåhkå. Det hör verkligen inte till vanligheterna för vår del. Något senare bakom en liten kulle, precis på leden, sitter ett äldre par och dricker kaffe i skydd från vinden. De hade tältat i närheten av bron över Bålllávrjåhkå, som är märkt som en sommarbro på äldre kartor, och tagit det lugnt fram hit i motvinden. Deras humör är på topp och vi får en trevlig pratstund innan vi fortsätter mot bron.
Broplatsen ger en indikation till varför det tidigare har funnits en sommarbro här. Jag räknar det till 3 eller 4 gamla brofästen som inte längre används (min mattematik är inte stark just nu, ok). Det måste rinna mer vatten än man tror här under snösmältningstider. Vi sätter oss ner bakom en sten och lyssnar på jokkens brus, och märker snart tydligt att det fortfarande är en kylig dag. Så länge vi hade vinden i ryggen och rörde på oss var det inga problem att hålla värmen, men efter 15 minuters vila är kroppstemperaturen en helt annan. Förstärkningskläderna som vi haft på under rasten får därför sitta kvar när vi ger oss av uppför fjället.

På väg mot bron över Bållávrjåhkå som är märkt med sommarbro på äldre kartor.

Cirka 2 kilometer efter bron kan man fortsätta rakt fram på en äldre stig eller led. Vi hade funderingar på att gå den vägen för att få möta lite mindre folk igen, men stugvärden i Låddejåhkå pratade väldigt gott om vägen till och från Tuottarstugorna. (Hon hade det som lite av ett favoritområde.) Därför fortsätter vi istället på den officiella leden. Trots molntäcket kan vi förstå varför hon fastnat för det här området. Det är ett böljande grönt landskap med stora vattenfall som avlöser varandra i kulissen. Vi njuter av omgivningen och fantiserar samtidigt om hur än mer sagolikt det skulle vara i solsken.
Leden är fortsatt mycket enkel att vandra hela sträckan med korta och inte särskilt branta stigningar. Det förekommer inte heller några stenfält eller blockhav i stil med det du kan hitta på Kungsleden. Träspången behöver bättras på här och var och vi ser spår av att det redan pågår arbete i form av träplank staplade som pyramider längs leden (eller kåtor kanske är ett bättre ord i den här miljön). För tillfället blir de att agera väldigt tydliga ledmarkörer. Vi går också över någon nymonterad spång. Lustigt nog på de torrare platserna medan de riktigt ruttna på de allra blötaste ställena fortfarande inte är bytta.

Vackert röse längs leden.

När jag gissar att det kanske är ett par kilometer kvar dyker plötsligt stugorna upp bland kullarna. Framför oss ser vi en man stå bredvid jokken och fixa med sin packning. Det känns inte som ett naturligt ställe för en rast, speciellt med tanke på nuvarande väder, vilket gör att vi börjar misstänka att det är ett vad som väntar oss. Oerhört lockande en sådan här dag! Mycket riktigt går leden rakt över jokken och till råga på allt står det Vad 1 på en skylt. Inte mycket att göra, av med regnbyxorna och rulla upp de andra. Tar också på mig mitt förstärkningsplagg på överkroppen för att behålla så mycket värme som möjligt. Vadet är inte svårt på något vis. Vattennivån är låg och strömmen svag, men vattnet känns verkligen iskallt när temperaturen i luften ligger runt 3 grader. Med stela och frusna fötter stapplar vi vidare till nästa vad några hundra meter längre fram. Här har vi lite mer tur och kan ta oss över på stenar utan problem.

Jag tar mig över det enkla, men kalla Vad 1. Foto: Vanessa

Klockan är bara runt fyra på eftermiddagen när vi är framme vid stugorna. Helt enkelt på grund av att vi kom iväg så tidigt på morgonen och att vädret inte passat för njutningsfulla raster. Vi diskuterar därför hur vi ska lägga upp resten av dagen. Med tanke på just vädret och att vi har gott om tid på oss tar det inte lång tid innan vi bestämt oss för att tälta vid stugorna, och på det viset kunna njuta av lite stugvärme. När tältet är rest går Vanessa in i stugan för att äta medan jag tar tjuren vid hornen och går ner till sjön för tvagning. Kallare tvätt har jag aldrig varit med om i fjällen. Trots att jag behåller kläderna på, på överkroppen när jag tvättar underkroppen och vise versa, är jag helt stelfrusen efteråt. Att kliva in i stugvärmen och få i sig lite mat efteråt känns som en varm och kärleksfull omfamning av mamma när man var liten och ledsen.
Inne i stugan sitter redan ett annat par från Tyskland som Vanessa för ett livligt samtal med.  Det blir en mysig kväll med många av de vanliga samtalsämnena: utrustning, mat och tidigare vandringar. Med 25 kilogram var i ryggsäcken är de inga lättpackare direkt. Kvinnan i sällskapet plockar t.ex. fram flera ölburkar som inköpts i, som jag förstod det, Árasluokta. När jag nämner att det är lågkalori-öl blir hon förvånad och lite besviken. Varför väljer man att sälja den sorten i en fjällstuga? Är det någonstans man inte behöver oroa sig över kaloriintaget så är det väl ändå på en fjällvandring. De har också med sig mycket te och Vanessa blir överlycklig när paret säger att hon gärna får ta lite - hon har saknat den varma drycken.
Tillslut är vi ändå tvingade att lämna den sköna stugvärmen och krypa in i tältet för lite sömn. Skönt nerbäddade i sovsäckarna somnar vi med förhoppningar på en ny vändning av vädret.

Gå vidare till del 4.