Att 2020 var ett annorlunda år måste vara en rejäl underdrift vid det här laget. Även om det som händer i världen till största del är negativt så gav det mig också en möjlighet till något riktigt speciellt. Den extra fritiden som korttidspermitteringen innebar öppnade upp för ett försök på Gröna Bandet; fjällvandringen längs hela den svenska delen av Skanderna. En vandring jag läst om och känt en dragning till sedan 2011.

I slutet av mars blev det klart med en 60-procentig reducering av arbetstiden och jag började då planera för vandringen. Något som visade sig bli en något svår uppgift tack vare stängda gränser. I normala fall tar man sig via Finland, eller eventuellt Norge, till Treriksröset. Något som nu var en omöjlighet. Enligt reglerna för Gröna Bandet kommer vi inte heller vara tillåtna att vandra över gränsen. Jag gillar tanken på att göra ett helsvenskt Grönt Band, men det innebär en del extra ansträngningar. Årets förutsättningar gör att organisationen tillåter start i Abisko, men det är inte intressant för mig. Ska jag gå, vill jag gå hela vägen. Istället för cirka en veckas vandring genom Norge längs Nordkalottleden, räknar jag nu med att behöva upp mot två veckor på svenska sidan gränsen. Transport till startpunkten behöver också planeras.
Båtskjuts över Torneträsk visar sig vara snudd på omöjligt vid tidpunkten för start på grund av kalvmärkningen. Valet faller istället på ett sameviste mitt ute i ingenstans som heter Pulsujärvi, cirka 18 mil från Kiruna. Tillsammans med en Gröna Bandet-kompanjon, vi kan kalla henne S, börjar vi leta någon som kan ställa upp med bilskjuts. Efter letande på nätet, och flera telefonsamtal får jag tillslut tag på en äldre man i Lannavaara som eventuellt kan ställa upp. Vi behöver i så fall åka buss från Kiruna till Övre Soppero och sedan bil därifrån. Han ber mig ringa igen närmare avfärd.
Osäkerheten kring bilskjutsen håller sig kvar ända fram till en vecka innan start. Då får S kontakt med en man i Kiruna som kan köra oss direkt från tåget. Vi tycker båda det är ett klart bättre alternativ. Vi kan äntligen slappna av och se fram emot vandringen.

Jag ser väl hyfsat laddad ut precis innan starten från Pulsujärvi.

Tuff start
Den 17 juli anländer vi till Pulsujärvi utan några problem. Vädret är till och med riktigt bra efter en längre tid med kyla och regn i området. Vägen går ända upp på kalfjället. Vilket gör att det blir en mycket trevlig start utan brant klättring genom skog. Det som annars är norm vid starten på en fjällvandring. Så här i mitten av juli var området fyllt med Bastardsvärmare. En kolsvart giftig fjäril med stora röda prickar på vingarna. Den har verkligen ett speciellt utseende jämfört med andra fjärilar.
Från samevistet följer enkel vandring längs fyrhjulingsspår norrut mot Lainioälven. En populär plats för fiske enligt mannen som körde oss hit. För vår del är det istället ett orosmoment då vi behöver vada älven. Innan avfärd visade SMHI:s vattenwebb normala flöden trots den sena snösmältningen och senaste tidens regn. Oron finns där ändå eftersom det trots allt är en älv vi talar om. S har dessutom med sig en hund som vi måste hjälpa över.
Det går någorlunda bra. Vattnet når upp till midjan som värst. Halvvägs över får jag ta hand om hunden. Marginalerna är väl inte riktigt så stora som jag egentligen vill att de ska vara, men vi tar oss över utan allvarliga incidenter. På andra sidan stöter vi på ett annat problem. Redan innan visste vi att det skulle finnas mycket insekter i området. Före vadet hade jag också behövt ta på mig byxorna då knotten blev för jobbiga. Ingen av oss hade dock varit förberedda på den här verkligheten. Ju längre norrut vi kommer desto värre blir det. Runt 20 grader och lätt medvind gör att vi aldrig får något andrum. Myggnätet över huvudet hjälper bara till viss del. Framförallt knotten tar sig in under. Vi vill inte stanna, och blir tack vare det varma och svettiga istället. Vilket naturligtvis drar åt sig ännu fler insekter. Att tvätta sig sker snarast i panik och endast en kroppsdel åt gången. Jag har aldrig varit med om något liknande. Som avslutning på första dagen lyckas jag dessutom bränna hål på tältets myggnät. Heja mig!

Dag två stannar vi redan tidigt på eftermiddagen söder om Cunuvárri, helt utpumpade både fysiskt och mentalt efter sträckans klart tuffaste del. Kanske hade det varit lättare att bara gå rakt över våtmarken närmare Rostoeatnu. Vi ligger kvar i tälten och vilar i sex timmar innan vi går till sängs. Vi orkar helt enkelt inte göra något annat. Sandåslandet har tagit knäcken på oss. Till sådan grad att S blir tvungen att bryta redan här.

Enkel start med fyrhjulingsväg.

Vadstället över Lainioälven.

Jag fortsätter därför själv nästa dag. Med den stora mängden vila känns kroppen hyfsat pigg igen. Prövningarna är dock inte slut än, och nu blir jag tvungen att tackla dem ensam. Terrängen efter att fyrhjulingsvägen tog slut var tung med videsnår, bäckraviner och en del fjällbjörk. Sträckan är inte mer än kanske 10 kilometer men den tar på krafterna och går långsamt. Efter Skáidevárri blir det successivt enklare ju närmare sommarleden nordväst om Vuolimus Rávdojávri jag kommer. Vutnosjohka kan eventuellt ställa till problem, men jag tror att det bara är efter kraftigt regn eller väldigt tidigt på säsongen. När jag passerar behöver jag inte ens vada. Mitt problem är istället fortsatta mängder med mygg och knott. Till sådan grad att jag tältar i närheten av Hurvejåkka rastskydd. Då kan jag i alla fall få lite lugn och ro inomhus. Bara en sådan sak som att kunna sitta bekvämt och äta ifred. Det blir ändå en mentalt tuff kväll. Tiden går långsamt när man är ensam i ett rastskydd under många timmar på fjället. Känner att insekterna håller på att ta musten ur mig och funderar på om jag ska bryta vandringen trots stängda gränser. Att jag ska möta upp vänner för vandring genom Sarek längre fram får mig att trycka undan de tankarna.

Ett alternativ jag funderade på istället för att stanna vid Hurvejåkka var att fortsätta ner till Kummavuopio. Enligt min karta ska det finnas en stuga att bo i där. Jag kan berätta att det inte stämmer. Kvinnan som tidigare bodde där gick bort för flera år sedan. Det finns inte längre någon bofast där. Har du tur finns släktingar tillfälligt på plats när du passerar, men räkna inte med det. I Keinovuopio finns det däremot bofasta med stugor att hyra ut. Jag återkommer till det i nästa inlägg.

Det är vidsträckta vyer i sandåslandet. Massivet i mitten av horisonten innehåller bland annat Juoksavátnjunni och Pältsan. Det ligger mer än 30 kilometer bort som fågeln kan flyga.

Nästa dag skulle ta mig till Treriksröset var det tänkt. Inser dock att det är väldigt långt från Hurvejåkka. Närmare 4 mil uppskattar jag sträckan till. Det börjar dessutom med lite problem att hitta rätt stig. I sluttningen ner mot skogen går det flera olika stigar och det saknas många rösen. Jag följer den som håller kvar höjden på fjället så långt det går. Det är svårt att hamna helt fel här eftersom man har en ravin med en jokk till vänster och en fjällsluttning till höger. Efter bron blir det ännu mer problem med stigarna. Det tar en stund innan jag hittar en fortsättning lite till vänster och sedan tillbaka lätt åt höger. Få går här och det var därför inte upptrampat någonstans. Stigen fortsätter längs en myr runt en höjd. Därefter delar det upp sig i flera stigar igen. Jag väljer en tydligare stig som går rakt fram åt höger. Det visar sig vara fel. Där skulle jag istället svängt av åt vänster. Jag kommer nu tillbaka mot Rávskkahasjohka. Det går stigar lite överallt men de fortsätter ändå i någorlunda rätt riktning, så jag fortsätter att följa dem. Cirka en kilometer senare försvinner stigen helt. Jag befinner mig i gles björkskog. Ingenstans kan jag se en fortsättning på stigen. Utan några val fortsätter jag i ungefär samma riktning och får snart syn på en större öppen yta något till vänster. När jag kommer ut på den finner jag ett fyrhjulingsspår och kan slappna av igen. Stigen lämnar snart skogen en stund och där ansluter ett annat fyrhjulingsspår från vänster. Kommer man norrifrån kan det vara svårt att veta vilken väg man ska ta, men tittar man på kartan gör leden en tydlig 90 graders sväng här.

Resterande del genom skogen är mycket enkel. Nere på grusvägen till Kummavuopio möter jag den enda andra människan på hela sträckan, en man i en bil. Från Kummavuopio blir det värre med insekterna igen, efter att ha haft det lite lugnare ett tag. Framme vid Harakkakoski, där det finns en rastplats, passar jag på att bada. Det kyliga vattnet är som himmelriket för min varma och svettiga kropp. Efteråt får jag stressa på med kläderna men det var otroligt skönt att få tvätta sig ordentligt för första gången sedan start.

Fina vyer mot Finland längs leden.

Vägen över fjället till Golddaluokta bjuder på mycket fina utsikter mot Finland. Stigen försvinner ganska tidigt så där får jag följa rösen istället. Den kommer tillbaka till och från. Ibland dyker det upp spång som talar om att jag är på rätt väg. Spången finns annars sällan där den egentligen behövs. Bitvis är det rejält blött. Först efter en av broarna närmare Gulddaluokta kommer stigen tillbaka på riktigt igen.
Väl nere i Golddaluokta väljer jag att stanna efter cirka 36 kilometers vandring. Treriksröset får vänta tills nästa dag.

Här är en karta från Lantmäteriet med den rutt jag tog. Det är framförallt området runt Biggosoaivi som är tungt. Söder om toppen går vinterleden över ett större område med våtmark och potentiella vad. Jag och S valde istället att gå högre upp där det var torrt. Där är det istället kuperat och snårigt. Totalt är sträckan till Treriksröset uppemot 10 mil.