Här kommer nästa del av min långa sommarutflykt i fjällen. En kortare etapp där jag ändrar något på rutten för att slippa vänta en dag i Ritsem.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.
Grundmaterialet är hämtat från Lantmäteriet.

30 juli till 3 augusti
Gångtid 5 dagar, cirka 135 km
Katterjåkk till Ritsem

Jag går ut hårt och inleder etapp nummer två med en vilodag. S och jag hade planerat behöva 14 dagar från Pulsujärvi till våra respektive första depåstopp. Nu fick jag ju istället gå själv nästan hela vägen. Det kombinerat med den oväntat enkla terrängen norr om Torneträsk har gjort att jag ligger två dagar före planen. Därför krävs en liten ändring av den då jag ska guida två kamrater genom Sarek. Den 4 augusti ska jag möta upp dem i Ritsem. Så jag tar det lugnt och njuter av att bo på Friluftsfrämjandets trevliga turiststation. Den nybyggda fina bastun provas flera gånger. Livsmedelsbutikerna får också flera besök. Jag tar även chansen att träna överkroppen lite mer när jag hjälper värden att sortera en hög med byggskräp. Hon var snäll och mötte upp bussen för att hämta min depålåda och är därmed värd att få lite hjälp.

På stationen bor också Heidi och Maria som vandrat runt mellan stugorna i Abiskoalperna. De skulle ha åkt hem idag, men bussen åkte ifrån dem och alla andra som också väntade på den. Trist för dem men fler trevliga samtal för mig. En mindre trevlig berättelse de drar handlar om en äldre kvinna som ramlat i det ökända vadet vid Valffojávri. Med tung ryggsäck hade hon hamnat helt under vattnet och först inte lyckats ta sig upp igen. Med en sista mirakulös kraftansträngning hade hon ändå lyckats få huvudet ovanför vattenytan och sedan tagit sig ur bäcken. Inte direkt den typ av berättelse jag vill höra när jag själv ska gå den vägen inom kort. Så sent som för en vecka sedan låg det is på sjöarna där uppe. Risken är alltså att det fortfarande är mycket smältvatten i området.

Färden fortsätter
Nästa dag är det slut på vilan och dags att fortsätta min färd mot Grövelsjön. Det fina vädret är kvar och det hjälper mig upp för backen längs Gátterjohka. Jag stannar till och kikar på Svenska Fjällklubbens stuga. Tyvärr är den tom och låst så jag har nu en anledning att komma tillbaka hit. Allt går mycket enkelt upp till och förbi Gátterjávri. Därefter kommer det en till passage där jag är tvungen att krångla till det i vad jag skulle säga onödan. Leden går över på norska sidan gränsen i knappt 1,5 kilometer. Jag får istället klättra upp bland klippblocken öster om riksröse 265A. Som belöning får jag bättre utsikt, men hade hellre följt den enklare vägen via leden. För att vara säker håller jag mig kvar uppe på höjd längre än nödvändigt. Det är också lite svårt att se exakt var jag kan gå ner till leden igen på ett säkert sätt. Därför fortsätter jag fram till strax norr om Dossagemvárás där det sluttar enkelt neråt.

Kutterjaurestugan

Fin utsikt, knepig terräng.

Vadet från Hoiganvággi misstänker jag kan vara riktigt lurigt en dag med mer vatten. Det är inget långt vad, men det strömmar på ganska bra och där jag går över når vattnet till låren. Sedan dyker Stuor-Kärpels rastskydd upp som en oas i stendjungeln. Leden snirklar sig annars fram bland stenblock. Utan den skulle det vara mycket jobbigt att vandra här. Tältplatser är det verkligen inte gott om. Dryga kilometern efter rastskyddet finns dock en jättefin plats för flera tält nära en lugnare del av jokken.

Stuor-Kärpel

På väg upp mot högsta punkten möter jag tre män. Jag passar på att fråga om vadet och de berättar att det endast är det övre av de tre utmärkta vaden vid Valffojávri som går att nyttja. Då kan jag slappna av något. Känns bra att veta att de tagit sig över.
Som vanligt tar det längre tid än väntat att nå högsta punkten. Innan jag går ner till vadet stannar jag vid de tre små sjöarna och lägger mig ner för att njuta en stund i solskenet. Nu är det underbart att vara ute på tur!

Ett första av flera trevliga möten på etappen
Jag hittade en sådan skön plats att jag till och med somnar en liten stund. Det är bra härligt att kunna ta dagen som den kommer på det här sättet, och jag har fortfarande sex veckor kvar! Tiden går ändå vidare och jag har trots allt ett mål. Så jag tar på mig ryggsäcken igen och går ner till vadet. På avstånd ser jag två vandrare som precis tar sig över det nordligaste vadet till den här sidan. De sista tveksamheterna är därmed borta.

Vadet visar sig vara mycket enkelt. Det mesta smältvattnet har redan runnit bort, men det märks att det fortfarande är en del snö kvar i området. Vattnet är så där fruktansvärt kallt det kan vara i fjällen ibland. Efter att jag rundat sjön och anslutit till leden igen går jag fram till det nedersta vadet för att titta. Där hade det absolut inte fungerat att vada idag. Jag förstår om många väljer bort det även vid lägre vatten, speciellt med tanke på forsen man hamnar i nedströms om man skulle ramla. Nöjd och lagom trött fortsätter jag fram till Valfojåkka rastskydd. Vilken kontrast det är mot Kamasjaure rastskydd! Jag är beredd att ranka det högst på min lista. Det har två fönster på motsatta väggar och de är större än de brukar vara på rastskydd. Utsikten sydost mot Kungsleden och bergsmassiven bortanför är helt fantastisk!
Utanför finns en hyfsat plan yta att tälta på. Den är lite knölig men min luftmadrass sväljer de ojämnheterna utan problem. Jag får en perfekt kväll tillsammans med några renar som sakta går förbi medan solen sjunker mot horisonten.

Till vänster i bild går leden över det ökända vadet vid Valffojávri. I bakgrunden syns Miesákcohkka.

Valfojåkka rastskydd är perfekt placerat en sådan här dag.

Nästa morgon stannar jag till för att inspektera lämningarna från gruvbrytningen vid Sjangelistugan på avstånd. En nära inspektion sparar jag till ett framtida återbesök. Alltid bra att ha anledningar till återbesök. Längre ner i dalgången blir det ett mindre kärt återseende med mina "vänner" myggen. Vid det här laget är jag däremot härdad från tidigare och de bekymrar mig inte i närheten av vad de gjort tidigare.
Vid Unna Allakasstugorna vilar jag en stund och fyller på godisförrådet. Därifrån går jag tyvärr bort mig lite. Antingen missade jag skyltningen helt eller så är den något bristfällig. Jag hamnar i alla fall på leden mot Norge och Cunojavrrestugan. Inser det efter knappa kilometern och vänder då snett upp mot sluttningen österut. I stigningen uppåt blir jag rejält less på myggen igen. Det var verkligen onödigt med dryga kilometern extra här. Solen värmer på ordentligt och svetten rinner. Myggen brukar gilla det tyvärr. Stannar därför och tar ett mycket skönt dopp i den kalla sjön Allagasjávri.

Lämningarna från gruvdrift vid Sjangeli.

Kortare visit på Kungsleden
Vägen över platån mot passet norr om Gárddecohkka blir en ännu varmare upplevelse. Det är vindstilla och solen lyser starkt. Min förhoppning om att det skulle vara torrt och myggfritt häruppe besannas inte tyvärr. Det är tvärtom väldigt blött efter snöfält som fortfarande smälter och myggen följer mig fortsatt. Därför tar jag mig upp till passet innan jag pausar för lunch. Där blåser en lätt vind som svalkar och ger mig en trevlig stund.
Ner mot Kungsleden har jag återigen en fantastisk utsikt. Alisjávri lyser skarpt turkost i solskenet. Vid fjällstationen får jag tillfälle att tycka synd om övriga vandrare. De har det mycket kämpigt med myggen som är vältalig även här. Trots det går jag numera i shorts och har lagt undan myggnätet för huvudet. Vilket kanske förklarar varför myggen stört mig en del den här dagen. Dock inte tillräckligt för att jag ska klä på mig och istället svettas kopiösa mängder. Jag förväntar mig därför en jobbig sträcka mot Tjäktjastugan, men tacksamt nog blåser det lätt motvind och det blir en underbar kvällspromenad. Stannar och pratar med en grupp unga grabbar som visar sig komma från Kina. Vilket känns lite märkligt med tanke på att viruset spreds från Wuhan, men jag antar att de redan befann sig i Sverige för studier eller jobb.
En till två kilometer innan renvaktarstugan gör jag kväll och sätter upp tältet. Fram till det att solen försvinner bakom topparna och vinden mojnar är det mycket härligt. Sedan vaknar mina kompisar till liv igen och tandborstandet får ske i marschtakt fram och tillbaka.

På väg ner mot Kungsleden bjuds man på denna utsikt över Alisjávri sameviste och dess omgivning.

Med tidig start nästa dag får jag Kungsleden för mig själv nästan ända fram till Tjäktjastugan. Tar ett kort stopp vid stugan då jag förra gången bara gick förbi. Alltid gott med lite saft och att få sig en pratstund med stugvärden. Över Tjäktjapasset har jag sedan vackert väder för andra gången i rad. Det är en superfin övergång när man kommer norrifrån. Bara en kort bit ner på andra sidan har ett gäng svenska grabbar hittat en riktig kanonplats för tälten med full utsikt över Tjäktjavágge. Minns inte att det fanns en sådan bra tältplats från förra gången jag passerade här.
Längre ner i dalgången uppstår en något pinsam situation jag inte varit med om tidigare i fjällen. Ett yngre par badar näck precis bredvid leden. Alltså inte i Tjäktjajåkka som rinner 100 meter bort, utan i en liten bäck som leden passerar rakt över. Även om det är deras egna val så väljer jag att visa lite respekt. Jag passar på att plocka upp solkrämen från ryggsäcken och smörjer in mig. Något jag hade tänkt göra snart i alla fall. När de är lite mer anständiga går jag fram och hälsar. Lustigt nog blir det mitt första möte med ett par "kollegor". Det är Anna och Ludwig med hundarna Freke och Munin. De berättar om ett trevligt möte med stugvärdar. Det är tydligen fikats dag idag och passande nog hade de blivit bjudna på just det vid Sälka. Jag får också en lite uppdatering om S. Hon har tydligen börjat gå från Abisko efter några dagars vila i Kiruna. Skönt att höra då det måste betyda att hon mår okej i alla fall. Efter en mycket trevlig pratstund och hundra döda myggor är jag på väg vidare söderut igen, mot Sälkastugorna. Tyvärr blir det inte ett lika trevligt mottagande för min del. Stugvärdarna är upptagna med att säga adjö till goda vänner som varit på besök. Istället får jag glädja mig åt en mer eller mindre tam riphöna med ungar som lugnt går runt på stugplatsen.

Härlig tältplats i norra änden av Tjäktjavagge.

Markerad färdväg i rött. Blå triangel är ungefärliga tältplatser.

Åter till mer folktomma trakter
Knappa 4 kilometer från Sälkastugorna passerar Kungsleden genom ett renstängsel. Direkt efter det viker jag av västerut mot Hukejaure. Det är dags att trampa lite nya marker igen och följa den led som kommer ta mig till Ritsem. Jag har blivit förvarnad om att kartan inte stämmer med verkligheten här. Det är utritat som en gemensam sommar- och vinterled men kryssmarkeringarna går mycket närmare sjöarna i början än vad sommarledens stig gör. Från det här hållet är det enkelt att bara följa den stig som till en början är mycket tydlig. Från andra hållet är det viktigare att hålla koll på de rösen som finns, för stigen blir allt mer otydlig och jag tappar ibland bort den korta stunder. Längre västerut längs sjön Gaskkamus Cuhcajávri ska leden vika av vänster till ett vad. Jag hittar istället rösen som går mer rakt fram. Vägen framåt över en höjd ser enkel ut så jag fortsätter och kommer fram till den plats där vinterleden går över vattendraget. Här är det idag ett mycket enkelt vad där nivån knappt når halvvägs upp på min vader. Vattentemperaturen är också riktigt behaglig så jag stannar på andra sidan och njuter av ett härligt bad i kvällssolen.

Jag står på sommarleden där den går genom Cuhcavággi. Nere vid sjön kan du se ledkryssen för vinterleden. Långt där borta mot Kebnekaise skymtar Rabots glaciär.

Närmare Hukejaurestugan ändrar landskapet karaktär och det blir en allt mer stenig miljö. Stigen är inte vältrampad här heller, men är något tydligare igen efter vadet. Med hjälp av rösen är det inga problem att hitta rätt. Så dyker då stugan upp på andra sidan Huvkijávri, fint placerad mellan stenblock och klippor strax ovanför strandlinjen. Det är ont om tältplatser i området så jag väljer att tälta vid stugan. På plats är det den nyanlända stugvärden Jakob med kompisen Kat och två gäster. Gäster som därmed fått en halv stuga var att husera i. En tjej i den ena och en trevlig kille vid namn Isak i den andra. Han är snäll nog att låta mig få dela "hans" halva en stund på kvällen.
På morgonen bjuder Jakob på kanadensisk Bannock till frukost. Det kan närmast beskrivas som en kombination mellan en bulle och en munk. Mycket gott! Guldstjärna och favorittippad som vandringens bästa stugvärd! Tjejen i den andra halvan visar sig sedan för första gången när hon kliver ut genom dörren och ger sig av mot Sitasjaure. En stund senare ger sig även Isak av. Själv stannar jag kvar fram till lunch och njuter av tillvaron. När jag väl ger mig av sitter Jakob och Kat på trappen och försöker sig på att knyta en fiskehåv.

Hukejaurestugorna

Landskapet skiftar åter karaktär till mer runda lågfjäll och mer grönska. Jag skiner ikapp med solen och glider fram på lätta fötter. Vid en bäck hittar jag Isak som håller på att förbereda sin lunch. Jag stannar bara kort och önskar honom en fortsatt fin dag. Vi kommer mötas igen vid Sitasjaurestugorna så han mår nog bra av att få vara ifred en stund. En sällskapssjuk solovandrare kan bli lite för mycket ibland. På långt håll för jag sedan syn på två vandrare som kommer från östra änden av Guojujávri. Några kilometer längre fram ansluter de till leden och jag får en pratstund med dem. Det är två äldre damer som precis avslutat årets arbete med kalvmärkningen. Imponerande att de går tillbaka hem trots sin respektfulla ålder. Tyvärr är leden ganska trist härifrån och fram till Sitasjaurestugorna. Vyerna är fantastiska, men själva leden är till en början sönderkörd av 4-hjulingar. Närmare stugorna är det långa sträckor med rejäl spång gjord för dessa 4-hjulingar. Något även damerna beklagar sig över. Jag försöker fokusera på vyerna.
Innan jag tar mig över den sista fjällryggen mot STF-stugan möter jag den första vandraren som går åt motsatt håll sedan jag lämnade Kungsleden. Motsatt håll visar sig stämma i ett större perspektiv också då det är Sebastian som går Gröna Bandet norrut. Han vill fortsätta förbi Abisko och hoppas hitta en lösning med transport över Torneträsk då gränserna fortfarande är stängda. Jag kan ju då berätta för honom att leden upp till röset är lättvandrad och önskar honom lycka till.

Bron över Áinnajohka hade inte mycket att säga till om i vårfloden. Samma sak gällde för någon bro längs leden norr om Hukejaurestugan fick jag höra. En tillfällig bro hade placerats ut här och jag antar att samma sak gjordes vid den andra bron.

Sitasjaurestugorna ligger också vackert om man bortser från människans ingrepp i naturen. Ett dammbygge sätter så klart sina spår. Stugvärden är nyanländ även här. Han heter Lars och kommer från Falun precis som mig. En pratglad herre med intresse för gamla dräkter. Han berättar bland annat, med lätt saknad i tonen, om en komplett karolineruniform han ägt tidigare i livet.

Utsikt över Sitasjaure på väg ner till stugplatsen.

Sista dagen på den här sträckan blir vägpromenad nummer två på vandringen. Även denna bjuder på mycket vackra omgivningar. Den blir klart trevligare än den förra då min fötter inte klagar lika mycket den här gången. Vatten hittar jag nära vägen fram till Autajaure. Därefter är det torrt över fjällryggen den här dagen, förutom de mindre sjöarna som ligger en bit längre bort från vägen. I backen ner mot Ritsem får jag äntligen se hela Áhkkà på närmare håll utan molntäcke.

Áhkká

Slutnot: Du som läser det här är säkert redigt trött på allt tjat om myggor vid det här laget. Anledningen är att sommaren 2020 var den insektsrikaste jag någonsin varit med om. Även lokalbefolkningen jag mötte längs vägen påpekade att myggplågan var en av de värsta.