Tänk att det nästan alltid går som jag tänkt, men ibland fungerar ingenting, eller vi hade tur med vädret i alla fall. Positionen anger som vanligt vart jag lämnar bilen. Jag och äldsta sonen skulle gå till Ikesjaure, förra gången blev vi stoppade av dåligt väder och ett tält som hade hål i yttertältet. Denna gång var det en stor sol på väderprognosen och varmt i nästan en hel vecka. Kartbilden nedan visar Guoledisjaur och starten på vår vandring. Det finns dass på parkeringen, med toapapper (just den dagen). Man har täckning på telefonen (Telia och Tele2) tills man kommit över fjället och börjar gå neråt mot Jurun.

Det är fin och tydlig stig, den hade nog kanske gått att cykla, och ja vi mötte en cyklist, undra hur långt han cyklat? Väldigt fint när dalgångarna börjar dyka upp! På ett ställe syns både Jurunjaure och Ikesjaure, otroligt vackert.

Tack och lov fanns det snö kvar, svalkar skönt i värmen. Längs stigen på väg mot Jurun finns bäckar, små pölar, slät fjällhed och flertalet fina tältplatser. Jag tycker detta är en alldeles utomordentlig plats att vandra med barn på, även små barn.

Bakom sonen syns dalgångarna där sjöarna ligger. Vid Lukas vänstra sida skymtar turkosa Jurun. Ja men naturligtvis är det uppför, soligt, svettigt, myggigt, och bitvis vindstilla. När man kommit upp skall  man ju gå ner igen, så är det ju i fjällen... Jag och min tant-kropp fick i vanlig ordning slita ganska hårt. 

Väl framme i Jurun (för oss tog det lite mindre än tre timmar att gå) är det väldigt rofyllt. Som jag tidigare nämnt, ingen täckning på mobilen, kraftfull fors, glaciärfärg på vattnet och det finns även en raststuga som Länsstyrelsen äger. 

Dagen hade varit varm, sonen kände av en förkylning och bäddade ner sig, jag hängde strumpor på tork... Det blev en väldigt vacker kväll, varm och behaglig.  

Dag två, då vi skulle vidare mot Ikesjaure så var Lukas ännu snorigare, hostade och frös. Mina leder vägrade komma igång. Vi tvekade länge om vi skulle fortsätta? Kanske bara göra en dagstur till nästa dalgång? Eller skulle vi vända och gå tillbaka till bilen? Hur mycket orkar vi? Bilden nedan visar Ikesjåkken, vattnet som rinner ända ner till Skellefteå.

Efter en hel del velande fram och tillbaka så gick vi mot bilen igen. Det gick sakta och de enda som var riktigt lyckliga var hundarna som fick röra på sig och bada. Vi tyckte båda två att det var dumt att gå ännu längre in i fjällvärlden utan mobiltäckning ifall vi nu skulle bli ännu sämre... Badpauser, vattenpauser, fika, godis och en fot framför den andra.

Det var väldigt varmt och vindstilla och vi mötte flertalet som var på väg till dit vi kom ifrån. Blev en lång paus på snön.

Kartan nedan visar att det är inte särskilt långt mellan sjöarna. Längs strandkanten där leden går är det sandstrand. Åk gärna dit och kolla. 

Det finns flertalet dagsturer man kan göra i området, är ni lite vana vandrare testa gå i Jurunvagge istället för stigen (skoterleden), det finns en parkering just innan norska gränsen. Eller gå från positioneringen, över på andra sidan 95:an och mot Graddis, också jättevackert. Vuoggatjålme ligger inte så långt borta och där kan man köpa sig en helikoptertur om kroppen strejkar, där finns även stugor och restaurang. Fler och fler hittar hit, men det är absolut inte så mycket folk som i de nordligare fjällen. Kan det bero på bristen på stugboende? Bristande internet? Få stigar? Vid Mierkenis finns grottor att utforska, fisk finns väl i de flesta sjöar? 

Strax efter där man svänger mot Vuoggatjålme (se kartan nedan) efter bron, finns parkeringsplats och en trevlig stig mot Guijaurestugan. Är man långvandrare kan man gå ända till Nasafjäll därifrån, eller bara tält-tur en natt eller två. Ta karta med er och upptäck, kompass är också bra.

Ja nu skall tanten vila sig i form igen, förhoppningsvis hinner jag med ett äventyr till i höst.

Vi hörs!