Djärva som manliga tankar rasa

vilt dina fall sedan tusen år.

Störta från Ferras, strömma från Nasa

innan i Sädvajaur du går

Kommen av jöklar som eviga skrida

vräker du väg över klippor och block,

dånar orkanlikt mot fjällenas sida,

stora, stormande Rånekjokk.

Bredare väller du, brusar och sväller du.

Stolt som en rentjur med vittgrenat horn

kastar du skyar av regnbågsdroppar

upp från den väg där du råmande hoppar.

Sist som en vildgås bromsar och fäller du

lugnt under skuggan av Tjidtjakks torn.

Fjällbjörken glädes och videt

glänser av fröjd där du går.

Björnen vaknar i idet

vid din signal var vår.

Molnen binda dej kransar,

renarna dricka i flock.

Sjungande myggsvärm dansar

över dej, Rånekjokk.

Laxen sprätter i bågar,

strömstaren bygger bredvid.

Högt över rymden tågar

örnen i vingbrett glid.

Vråkens ungar som sitta

lugnt i sitt rede hos dej,

gulögt och undrande titta

ner över fallens tornej.

Alla de blomster som skifta

hy vid den darrande strand,

blygt sitt godmorgon vifta

ivrigt med späd liten hand.

Forsarna brakande rulla.

Ingen är ängslig och rädd.

Trygga och tillitsfulla

drömma de var på sin bädd.

Här vill en dag jag rasta

efter de mil som jag gått.

Här vill min kont jag kasta

liksom ett lönnligt brott.

Rörd vill jag sammanbära

hjärtats förtorkade ris.

Dem skall en eld förtära

Rånekjokk, till ditt pris.

Harry Blomberg