Detta är en absolut sann historia om min första fjällfiskeresa där både uteblivet kunnande och planering kunde ha fått fatala konsekvenser. Jag vet inte om kompisen vill ståta med sitt namn så därför kallar jag honom Kurt även om det var mer än 20 år sedan detta hände. Döden var kanske inte så nära men att jag överhuvudtaget fick tillbaks min längtan till fjället är oförståeligt.

Som barn längtade jag ofta till fjälls för att fiska sommartid men min far sa hela tiden att jag var för liten för att få följa med. När åldern äntligen var inne (15 år) så hade min far tappat intresset för fjällresor så då var jag fortfarande kvar på ruta ett. Till min lycka så hade jag en äldre (40 år) fiskekompis, som också närde ett intresse av fjällfiske men aldrig provat pga att han inte hittat någon reskamrat. Så vi slog våra påsar ihop och bestämde oss för att bege oss upp till Arjeplogsfjällen på vår gemensamma fjällfiskepremiär.

Sagt och gjort, vi satte oss i bilen och begav oss upp mot Arjeplog, en 15-åring och en 40-åring utan fjällvana. Men, tänkte vi, det kan ju inte vara så komplicerat….

Utrustningen hade vi mestadels lånat ihop av grannarna, bland annat ett gammalt ryggåstält från Fjällräven med vattentätt regnskydd. I och för sig var regnskyddet bara ovanpå, inte på sidorna men det skulle väl duga. Regnet kommer väl uppifrån, tyckte vi. En dunsovsäck fick jag låna av grannen och övrig utrustning hittade vi i skrymslen och vrår.

På vägen upp till Arjeplog tyckte Kurt att vi skulle flyga ut till något vatten, han skulle stå för alla kostnader. Det kunde jag ju inte gärna neka till. Dessutom kom han på att han glömt regnkläderna hemma men det skulle vi fixa på någon mack längs vägen, inga problem.

Efter någon timmes körning kom vi till Arjeplog och hittade snart ett av flygföretagens kontor där vi stegade in fulla av självförtroende och bad att få veta vad det skulle kosta att flyga upp oss till någon fin fjällsjö. Vi fick då veta att det faktiskt var högsäsong och att man måste boka i förväg men dom skulle försöka klämma in oss i slutet av dagen någonstans. Vi fick veta att vi skulle fortsätta till Tjärnberg där sjöflyget skulle gå ifrån. Vi hoppade in i bilen och fortsatte vidare till flyget.

Flygresan gick bra, vi skulle bli hämtade på samma ställe om 4 dagar. Framme vid sjön letade vi rätt på en bra tältplats där vi lämnade all utrustning. Tältet, ej uppslaget (naturligtvis), och allt annat lämnades i en enda röra. Vi var ju där för att fiska, slå upp tält kunde vi göra senare! Fisket gick däremot riktigt bra och vi märkte knappt att det började regna. Efter att Kurt blivit lite blöt kom han på att han glömt köpa regnkläder i Arjeplog…..

Jag hade dock regnkläder och slapp bli blöt men efter ett par timmar var Kurt ganska blöt och dessutom tilltog regnet och blåsten ganska rejält. Vi sökte oss tillbaks till lägerplatsen och slog upp tältet. Det var ett sk ryggåstält där man först satte upp innertältet och därefter regnskyddet. Självklart blev tältet dyngsurt innan allt var uppspänt. Nåväl, det var väl inte så hemskt tyckte vi och stuvade in alla grejorna i tältet. Nu skulle det lagas mat!

Vi upptäckte genast att våra bristfälliga fjällkunskaper tog ut sin rätt i det väder som var. Vi fick inte upp någon eld! Jaja, det var väl ingen jättekatastrof, det gick ju att äta smörgåsar och dricka vatten….

Fort blev det kväll och vi kröp in i tältet för att få lite sömn. Matlagning kunde vi göra dagen efter när vattnet förhoppningsvis blivit bättre. Nu skulle vi sova! Trodde vi…..

Efter ett par timmars fiskande gick vi tillbaks till lägret och försökte än en gång få upp en eld men det gick lika dåligt nu om inte sämre. Regnet bara öste ner och vi satte oss under en presenning som vi spänt upp och huttrade tätt hoptryckta i det bistra vädret. Kurt frös nog mest eftersom han inte hade några regnkläder och framemot den andra dagens kvällning tyckte han att det fick vara nog. Vi beslutade att packa ihop och gå tillbaks till bilen, det var ju trots allt bara en dryg mil enligt kartan, om man gick raka spåret vill säga. Det fanns en stig inritad på kartan men den gick en omväg och vi beslutade oss för att ta genvägen istället.

Vi packade snabbt ihop lägret och satte iväg raka spåret mot bilen. Naturligtvis visade sig genvägen vara en senväg eftersom vi snabbt hamnade i risiga snår och blöta myrar. Men vi traskade envetet på och vågade inte ens stanna för att vila, rädda för att inte ta oss upp på benen igen. Vi gick och gick och timmarna blev många innan vi började nå civilisationen. När vi började komma i närheten av bilen slog det oss att det låg en sjö i vägen som vi inte tänkt på när vi valde färdväg. Nåväl, vi såg på kartan att sjön smalnade av betänkligt på ett ställe och där kanske det skulle gå att ta sig över så att vi hamnade på rätt sida. Väl framme vid det smala stället visade det sig vara en vild och skummande fors. Där gick det inte att ta sig över. Vi fick fortsätta längs stranden av sjön och efter någon timme till såg vi ljus från husen på andra sidan sjön bara ett hundratal meter från där vi stod. Vi hade då traskat i sex timmar och var rejält trötta.

Vad göra? Kurt började helt sonika skrika: HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP och trots att klockan var två på natten började vi snart höra folk på andra sidan som skrek tillbaka och efter en kort stund hörde vi en båt som var på väg över. Mannen i båten undrade vad vi gjorde där och hur det var fatt. Kurt fejkade en stukad fot (förlåt Hilding) och vi förklarade så gott det gick var vi kom ifrån. Han tittade på oss med sin fjällvana blick och undrade varför vi inte följt stigen. Ja, vad kunde vi säga? Att vi var puckon, eller?

Till slut tog vi oss över på rätt sida och Kurt fick hjälp att hämta bilen. Väl tillbaks hos vår räddare tog Kurt av sig jackan och stoppade den i bagagen och smällde igen luckan. I samma veva slog det honom att han sin vana trogen tagit ur nyckeln ur tändlåset och att den nu låg i jackfickan inne i den låsta bagagen. I desperation började han banka på husdörren igen och räddaren kom ut och undrade vad det nu var vi behövde hjälp med. En kofot, Kurt ville låna en kofot så att han kunde bryta upp bagagen och få tag på nyckeln till bilen. Nu syntes det på vår räddare att han helt klart konstaterat att vi inte var riktigt friska, ja förutom Kurts fot som mirakulöst helats nu när han hoppande och svärande skrek efter en kofot.

Jag fick lugna honom och säga att det kanske fanns något annat sätt att få ut nyckeln tex via baksätet. Vi lyckade lossa ryggstödet i baksätet och via ett hål lyckades jag sticka in en av mina spinkiga armar och nå jackan där nyckeln låg. Bagageluckan var räddad och vår räddare fick återgå till sin syssla med att få lite nattsömn. Vi hoppade in i bilen och begav oss iväg hemåt. Efter en kort bit så insåg vi att vi satt i genomblöta kläder och eftersom vi inte hade några ombyten så stannade vi av och klädde av oss i bara kortkallingarna. Full värme slogs på i bilen och vi fortsatte hemåt.

Efter ett par mils åkande när vi insett att vi faktiskt överlevt så kunde vi bara titta på varann och skratta åt eländet. Det enda som i det läget skulle kunna göra det värre var väl om vi blev stoppade av polisen. Hur vi då skulle förklara vad en 40-åring och en 15-åring gjorde mitt i natten i en bil iklädda endast kortkallingar visste vi inte. Som tur slapp vi träffa någon polis och vi tog oss helskinnade hem.

Jag och Kurt träffas ibland och varje gång måste vi bara få berätta för släkten om vår strålande fjällresa som numera blivit en riktig skröna bland släkt och vänner. Någon mer fjällresa tillsammans blev det dock aldrig, däremot kortare dagsturer i civilisationen.

Trots denna hemska första fjällfiskeresa så har jag återvänt till fjällen men numera är jag lite bättre förberedd. Faktiskt har jag tre gånger återvänt till samma plats, gåendes! Men jag har använt mig av stigen de gångerna…..