I förra veckan blev det en kortare tur till fjällen med barnen. Turen gick till Arjeplogsfjällen, närmare bestämt i närheten av sjön Kouletisjaure, ett par km från norska gränsen. Vi gick inte så himla långt mest tack vare att det var ganska gott om dvärgbjörk och lågt vide och det passade inte riktigt för min yngsta dotter Nadja som har lite för korta ben.

Efter ungefär 2km kom vi fram till en liten bäck och Elias tyckte att det var en lämplig plats att tälta på och bättre plats får man leta länge efter i fjällen. En lagom djup bäck med grus- och sandbotten och en stor slät gräsplätt i anslutning till bäcken. Där fick tältplatsen lov att bli.

Innan vi skulle åka till fjälls undrade Elias vad det var för vits att åka dit när det inte gick att spela tv-spel men när han varit en kort stund vid bäcken tyckte han att vi kunde flytta dit för gott. Barn är föränderliga!

Vi slog upp tältet vid strandkanten och började laga mat medan barnen lekte vid vattnet. Det strömmade alldeles lagom fort dvs vi behövde inte vara rädd för att någon skulle drunkna och dom kunde skicka iväg träbitar och blommor som båtar.

Under matlagning dök det upp en helikopter vid en av de närmaste fjälltopparna. Den försvann och kom tillbaka igen ett par gånger och helt plötsligt började det välla ner renar från fjället. Vi hade hamnat mitt i rendrivning för kalvmärkning! Vi hade dock tur för renarna skulle inte rakt mot oss utan dom gick i en vid båge runt oss. Vi fick sitta och titta på skådespelet i nästan en timme och även om vi är vana vid renar (sambon är lapp) så var det lite speciellt att se renarna komma vällande nerför fjällsluttningen.

Efter maten blev det tom en stunds badande för barnen, dock bara för benen eftersom det inte var direkt badtemperatur i vattnet. Men roligt hade dom i alla fall. Jag och sambon kunde sitta på stranden i lugn och ro och hålla kollen.

Det blev en tidig kväll eftersom de flesta var trötta både efter resan och den långa (!) vandringen. Lite trångt blev det med 5 personer i tältet men det gick att sova i alla fall.

Dagen efter blev det lite tävlingar i bäcken med allehanda flytande ting. Snabbast gick det med blommor även om det inte var förutbestämt vem eller vad som skulle vinna eftersom flytetygen kunde fastna lite varstans i den grunda bäcken.

Mitt på dagen packade vi ihop och gick tillbaks till bilen. Det kändes som en lagom tur både vandringsmässigt och tidsmässigt. Ingen behövde slita och ingen hann bli less. På så sätt kanske vi kan göra detta fler gånger, vilket jag ju naturligtvis hoppas på.

På tillbakavägen följde vi i slutet en stig men där var videriset ännu högre så där hade vi alla svårt att ta oss fram. Det verkade inte vara många som gick åt det hållet numera, de flesta fjällvandrare går nog norrut från Kouletisjaure medan vi gick söderut. Stora stenblock från istiden fanns det också gott om.

 Tack till min bror som lånade ut sin kamera till sin klantige lillebror!