Jag nådde under sommaren den aktningsvärda åldern av 40 och även om min sambo påstår att jag haft 40-årskris en längre tid så blev det inte förrän nu som det blev ett faktum.

På min födelsedag fick jag en mängd fina presenter bl.a en lätt dunväst från Patagonia, en ny lätt sovsäck och annat kul.

Men jag fick även en "jobbig" present, nämligtvis ett startkort i Lapland Ultra. För er som inte vet vad Lapland Ultra är så är det ett 10-milalopp som går av stapeln den första fredagen efter midsommar. Starten är klockan 18.00 (alternativt 22.00 om man tillhör tävlingsklass).

Jag kommer att starta 18.00 eftersom jag gissar att jag kommer att behöva all tid som finns för att kunna ta mig så långt som möjligt längs banan. Loppet startar i Adak och eftersom jag gick skola där när jag var liten så är det extra kul att starta där. Jag lär vara en av publikfavoriterna eftersom det är ett fåtal med lokal anknytning som ställer upp i loppet. De flesta deltagarna kommer söderifrån eller från andra länder.

Det som lockar besökare från när och fjärran till denna "gudsförgätna håla" är naturligtvis att loppet avgörs i midnattssol. Det blir aldrig mörkt under loppet och det tycker de flesta deltagarna är helt otroligt. Dessutom är det otroligt bra service runt hela banan. Jag vet, för jag har själv haft ansvaret för en kontroll vid 90km.

Nu är det ju så illa ställt att jag inte är i direkt toppform så först och främst måste jag träna för att komma i form och sen så behövs det ju en massa träning för att kroppen ska fungera under hela loppet. Jag kommer troligtvis att gå hela tiden vilket innebär att det kommer att ta omkring 20 timmar att ta sig runt hela banan.

Att hålla igång 20 timmar i sträck innebär ju naturligtvis en hel del påfrestningar på kroppen men även på psyket. Kommer jag att orka fortsätta fastän kroppen börjar säga ifrån? Kommer jag att ha förståndet i behåll att ge upp när smärtan blir farlig?

Många frågeställningar naturligtvis ävan om jag inte är nybörjare på detta lopp. Det var nämligtvis så att de 2 första åren som tävlingen gick av stapeln (1999 och 2000) så stod jag på startlinjen. På den tiden var jag lättare och ansåg mig ha bättre kondition än nu. Då ställde jag upp i tävlingsklassen och sprang. Tyvärr fick jag ont båda gångerna och kastade in handduken efter 56,5km resp 37,9km.

Nu (med ålderns rätt) har jag nog blivit lite förståndigare och insett att om jag ska klara av loppet så kan jag inte springa eftersom en disk i min rygg inte pallar med de stötar som uppstår i samband med löpning. Däremot så tror jag att det ska fungera bättre om jag går men om jag klarar hela rundan är ju väldigt osäkert.

Vad som däremot behövs så är det träning och åter träning och det är där jag (just nu) ser det största problemet. Eftersom jag bor ute i skogen där gatubelysning inte uppfunnits så innebär det att om jag ska ut och gå på kvällarna så innebär det mörka och halkiga landsvägar. Det är inte så värst inspirerande! Helger däremot är inga problem eftersom jag då kan gå i dagsljus.

Pannlampa är ju ett sätt att få bättre uppsikt när man är ute och går så det får nog bli ett litet inköp nu till jul (om jag inte får en i julklapp vill säga........).

För er som tycker att det här verkar tokigt (eller kul) så finns det mer information på den här sidan: http://www.laplandultra.nu/100km.html