Att åka skidor är bland det bästa jag vet och att nu ha möjlighet att göra det med hund gör skidåkningen ännu bättre, iaf om man har en hund som är villig att dra. Känslan att bara flyga upp över backarna är fantastisk. Du är knappt trött när du väl är uppe. I tidigare inlägg har jag beskrivit känlslan av att  flåsande och med mjölksyra i benen försöka ta sig uppför backar mot Mittåkläpppen. Den känslan existerar inte riktigt när man har hund framför sig.

I Söndags gjorde jag med sällskap en härlig skidtur upp mot Mittåkläppen. Vädret var helt ok, lite lätt snöfall och bara några grader kallt. Som ni kanske förstår hade jag turen att få ha hunden framför mig. Mårran som hon heter, som är en 6 årig Alaskan Husky, är inte så drag villig om hon inte får ha någon framför sig drar. Så min käre karl fick äran att agera hare. Tillsammans med vänner och deras bekanta så var vi ett ganska stort sällskap som färdades uppför det långa, bitvis branta, backarna.  I sällskapet fanns även två hundar till som sprang glatt och flåsande uppför backarna.

foto: Kalle Börjes   

För mig var det ingen större match att ta sig uppför alla backarna medan andra fick slita lite mer, men jag tror jag kan tala för alla när jag säger att det var en härlig skidur. Efter alla tuffa backar belönas man med en fantastisk utsikt över fjällvärlden och en fortsatt lättsam skidåkning väntar. Den här dagen hade vi dessvärre inte så tur med utsikten men det gjorde inte så mycket. '

foto1: Anna-Maria Sjöström foto 2 & 3: Kalle Börjes

Vår tur avslutades vi Fålåtjärns vindskydd och därifrån väntade en fartfylld skidtur hem igen ner för alla backarn. De andra som vi gjorde sällskap med stannade till vid Messmörstjärn och avnjöt sin matsäck i störröset där innan de begav sig hem.